Resa med barnbarn

Så var det dags för en resa, den här gången reser vi med vårt yngsta barnbarn Tilda. Hon hade en önskan att få komma till regnskog och det lät ju trevligt tyckte även vi. Gemensamt kom vi överens om ett resmål men upptäckte att den period som vi skulle resa var det regnperiod. Lät ju inte så jättetrevligt med regn under hela resan men Tildas konstaterande om att det är väl självklart att det regnar om det är regnskog avgjorde saken. Vi bokade en resa och en tidig julimorgon hoppade vi tre in i en taxi och for ut till Arlanda.

Frukost åt vi ombord.

Måste man stiga upp i ottan är det bra att kunna ta sig en tupplur sedan.

Första mellanlandningen har vi i Amsterdam.

En glad och förväntansfull Tilda då vi bordat nästa flygplan.

Flygplansmat är inte alltid så god och tilltalande men här får jag ge KLM en eloge för maten, den var väldigt god. En kräfttartlet och räkor med rotselleripuré, det låter väl gott.

Vi hade en lång flygresa framför oss och dessutom blev den lite länge när två passagerare hade irrat bort sig på flygplatsen i Amsterdam och det tog en timme innan de hittat dem. Tilda hann avverka några filmer och jag sov bort en del av tiden och plötsligt var vi framme i Panama. 

Panamakanalen har jag alltid velat få se så nu började jag spana ut genom fönstret. Ser att det ligger en hel del fartyg där nere så kanalen borde finnas här i närheten.

Vårt flygplan gör en sväng och plötsligt så ser jag den.

Den måste ju förevigas.

Vet inte varför jag blir så förvånad över att staden Panama består av så många och höga hus, hade inte föreställt mig den  så.

Efter förseningen i Amsterdam hade vi inte mer tid än att skynda över till nästa flygplan. Både vi och vårt bagage hann med det planet och nu hade vi inte lång tid kvar innan vi var framme på resmålet.

När vi sedan landar i San José är det kväller.

Vårt äventyr i Costa Rica kan börja, men först ska vi sova lite.

                                                                                             -nästa-

När livet liksom tar paus...

...och allt som snurrar runt i huvudet är de växande operationsköerna och Lena Ph,s låt "Det gör ont". Då kan det vara skönt att tänka tillbaka och minnas hur skönt och annorlunda det var i oktober då jag var på Galapagos. Minnena och bilderna finns kvar även om mitt bloggande tog paus och haltar en hel del fortfarande.

Min onda axel skulle ha opererats i början på januari, men halkan slog till och alla planerade operationerna måste skjutas upp och de hjältar som sliter på sjukhusen måste ta hand om alla de som halkat omkull. Jag får vänta tills början av februari istället, fick en bunt morfintabletter för att stå ut. Då har det gått ett år sedan jag skadade mig.

Men under väntetiden så lyckades jag knäcka menisken ganska rejält, tog saken i egna händer och pengar som skulle gått till en resa som inte gick att genomföra nu och bokade tid för undersökning. Fick både tid och hjälp snabbt, bra att inte gå för länge med trasigt knä och få följdkomplikationer. Så i fredags fick jag knät opererat och har nu två veckor i stillhet tills jag får börja träna på sjukgymnastiken. Så med stora doser smärtstillande för axeln och massor med tid kan det vara dags att kolla igenom resterande bilder från Galapagos. 

Återvänder i minnet till en vandring på ön Sullivan Bay, en väldigt speciell ö som  känns otroligt steril. Inte mycket som växer där och marken är mest täckt av stora mängder lava. Ett stort vulkanutbrott i början på 1900-talet skapade mer eller mindre denna plats.

Lavan har skapat en hel del märkliga och spännande mönster. Som de här som ser ut som någon tappat en mängd kablar där.

Den lavan kallas dessutom för kabellava.

Många andra spännande mönster finns det här också.

En del formationer ser ut som en liten vulkan.

Kan vara farligt att stoppa ner fingrarna i dem. ;)

Trots att det gått så lång tid sedan detta vulkanutbrott så har det inte börjat växa så mycket, men några fina kaktusar har rotat sig här.

Djurlivet på den här ön är inte stort, men en ensam gräshoppa hittar vi.

Strax innan vår promenad på den ön är slut upptäcker vi en Galapagos Hawks, det är egentligen vråk men det engelska namnet låter mycket häftigare.

Den är i alla fall stor och mäktig.

Några glimtar från en indianby i Ecuador.

Vi befinner oss i Otavalo en ort som är omgiven av vulkaner, eller rättare sagt så är man mitt i vulkanen. De berg som vi ser runt omkring oss kallas för Mamma vulkan, Pappa vulkan, vulkanbarnen och kusinerna men är resterna av en större vulkan.

Vi börjar vårt besök i saluhallen.

Vandrar runt lite och tittar.

Tar  en sväng och tittar på byn.

Fast oftast var det de i byn som tittade på mig.

Klara för leverans.

Tvätt.

Bali - Gudarnas ö.

Dagarna innan vi skulle iväg på en resa till solen fick jag veta att mina värden för D-vitamin var ruskigt låga. Min läkare tyckte att det var en utmärkt idé att åka iväg till solen för att tanka lite D-vitaminer. Dessutom så hade vi bestämt att den här resan skulle gå i lathetens tempo. Bara ta det lugnt och njuta. Dagen startar i den andan som vi föresatt oss och vi börjar med stärkande och vitaminrik frukost. En riktig mjukstart som kan behövas med sju timmars tidsskillnad.

Ett gäng tiggande ankor kommer kvackandes och vill väldigt gärna ta del av vår frukost. Klart de fick smaka.

Så är det dags att gå och börja bekanta sig med området.

I gräsmattan ligger det väldoftande jasminblommor. Vackert tycker jag men personalen på området tycker tydligen att det är skräp och städar bort dem hela tiden.

Några steg bort så hamnar vi vid havet, en lång strand med vit, varm och mjuk sand så långt ögat når. HÄRLIGT!

Inget slagsmål om solstolarna heller, men det är de som står i skuggan som blir upptagna först. Som gjort för en slapparsemester.

Mystiska hål i sanden, ser senare att det är små ljusa krabbor som bor där. Snabba som blixten är de.

Titta där har vi våra vänner ankorna från frukosten.

De kommer fram och undrar om vi har någon mat med oss. Det hade vi inte så de vaggar besviket iväg.

Vi promenerar vidare och kommer till porten där området för vårt hotell tar slut. Prydligt och välstädat.

På andra sidan porten ser det lite mindre välordnat ut.

Men det lär nog bli lika välordnat även där för det byggs bakom planket.

Det sägs att det finns 20.000 tempel i Bali och det stämmer säkert för överallt där man går så finns det ett litet eller som här ett större tempel. Inte så konstigt att ön fått smeknamnet Gudarnas ö.

Jag trodde att det röda på palmbladet över ingången var blommor, men det var det inte.

Vi fortsätter promenaden utefter stranden.

Även där på stranden finns det tempel.

Vi behöver inte gå många meter innan nästa tempel dyker upp.

Inte bara tempel, en och annan försäljare dyker upp men de är så försynta och inte alls påträngande. Vill du inte köpa så går de bara vidare.

Kan man göra så mycket annat än njuta av tillvaron.

Utan strumpor och skor vandrar vi vidare i paradiset.

Geylang serai market & food centre

Vi tar oss en bra bit utanför den stora staden och hamnar i en förort där det mest bor folk som härstammar från Malaysia. Vi kliver in i ett stort hus som mer liknar ett varuhus från utsidan men visar sig vara en klassisk marknad i asiatisk stil när man kommer in.

Fräscha grönsaker och frukter lyser från på hyllorna.

De här små bananerna är så goda.

Ett myller av folk och dofter finns det.

På mattorget eller ett så kallade "Hawker center" kan man välja fritt från de olika köken och sedan äta tillsammans.

Lite duvor tar reda på resterna.

Vissa kök hade långa köer, undrar om det är där som den hemmagjorda jordnötssåsen med 18 hemliga kryddor serveras.

Gott ser det ut att vara, det som folk äter.

Rejäla portioner också.

Någon som hade skor att växa i eller lånat pappas flip flop.

Även här ute i förorten växer det upp spektakulära hus.

Vi hamnar sedan på en gata med idel restauranger där det lagas mat som jag aldrig sett förut. Vad som blir till under de där trattarna vet jag inte. Försökte fråga men det enda svar jag fick var "muslim" så jag gissar på att det är en muslimsk specialitet.

Här paketeras det matpaket till försäljning,

Tvätt på tork. Ett klassiskt motiv, har nog en hel samling med tvättbilder nu.

De här personerna är inga tiggare, även om det står en mugg där vid kvinnan. De har en lunchpaus i skuggan.

Tiggeri är förbjudet i Singapore men vila i skuggan får man.

Sedan var det dags att försöka få tag på en taxi tillbaka till stan, vi hade inte så mycket kontanter på oss men visste att vissa bilar tog Visa och vi försökte få fatt på en av dessa. Det var inte det lättaste här ute i förorten. Folk som också väntade på bil var hjälpsamma och rusade fram till bil efter bil och frågade om de tog kort men fick hela tiden ett nekande svar. Det slutade med att vi gav upp och chansade att våra slantar skulle räcka och tog en bil som bara tog kontanter. Taxi är billigt i Singapore så det gick bra.