Solnedgång

En solnedgång i Hongkong är faktiskt lite ovanligt, jo solen går ner även där men att få se den i färger hör till ovanligheterna. Första gången jag kom till Hongkong var en söndagskväll för några år sedan. Vår chaufför som hämtade oss på flygplatsen var så exalterad över solnedgången och den stora röda runda solen som vi hade som sällskap på den bilturen. Då förstod jag inte att det var något sällsynt vi såg. 

Vår sista kväll i Hongkong på den här resan blev det en färggrann solnedgång, tyvärr såg vi inte den stora röda solen nu men fina färger var det.

Ett fint farväl av staden innan hemresan nästa morgon.

På flygplatsen kom jag ihåg hur effektivt bagagehanteringen vid bandet hade varit då vi kom. Där står det två personer som sorterar bland väskorna och vänder dem så att alla handtag kommer uppåt.

Vi har hoppat över frukost på hotellet och tar den på flygplatsen istället. En Ägg Benedict är aldrig fel.

Över Kina får vi se berg i fina blå toner.

Hur ska man ha tid att äta när det är så intressant där utanför fönstret. Jag fick en underbart god lax som förrätt, fast den utlovade blinin verkade vara utbytt mot gurka.

Gissa vilket flygbolag. Viss ledtråd av skål och godis.

Utanför har landskapet förändrat en aning. Vi är fortfarande över Kina.

Någonstans över Inre Mongoliet.

Inte så vackert

Så flyger vi över Mongoliet, ser ganska kallt och snöigt ut där.

Australienresan fortsätter.

Jag tar upp tråden och fortsätter resan igen. Tappade sugen en aning på att blogga, men tog upp den och fortsätter.  Livet är så fullt av tappade sugar så det är väl onödigt att min ska ligga där och skräpa också. 

Vi ska nu till aboriginernas heliga område, Uluru–Kata Tjuta National Park. 

Upp i ottan för att ta ett väldigt tidigt morgonflyg till Ayers Rock. Jag hamnar vid nödutgången och får en närapå privat säkerhetsgenomgång.

Jag sitter tyvärr på fel sida för att kunna fotografera Uluru men på min sida har vi istället Kata Tjuta.  Mer om Kata Tjuta när vi har landat.

Flygplatsen vid Ayers Rock är inte stor, känns mer som en busshållplats i storlek. 

Lätt och smidig att få sina väskor och komma iväg mot nationalparken och det dröjer inte länge innan vi får en första titt på den mäktiga monoliten.

Lite annorlunda vägskyltar, missade tyvärr den som varnar för kameler.

Innan vi ska besöka Uluru så styr vi kosan mot Kata Tjuta eller The Olgas som den kallades förut. Nu har den fått tillbaka sitt ursprungliga namn.  Där på parkeringen träffar vi på några tofsduvor.

Hälsar på duvorna och går sedan upp till utsiktsplatsen.

Även där sitter det några tofsduvor.

De här satt så fint på rad.

- Titta vilken fin färg jag har på vingen.

Fast nu var det ju Kata Tjuta jag skulle titta på, Kata Tjuta  betyder de många huvudena och består av 36 kullar. Förr så kallades alltså de här bergen för The Olgas efter drottning Olga av Württenberg, men den 15 december 1993 antogs en dubbel namngivningspolitik som möjliggjorde officiella namn bestående av både det traditionella aboriginska namnet och det engelska namnet och därefter döpte Mount Olga om till Mount Olga / Kata Tjuṯa. Den 6 november 2002, efter en begäran från den regionala turistföreningen, reverserades ordningen för de dubbla namnen officiellt, till Kata Tjuṯa / Mount Olga .

Det finns många aboriginska legender associerade med denna plats och Uluru / Ayers Rock. Ett antal legender omger den stora ormkonungen Wanambi, som sägs leva på toppen av Kata Tjuṯa och bara kommer ner under torrsäsongen. Hans andetag sägs kunna omvandla en bris till en orkan för att straffa dem som gjorde onda handlingar.  Majoriteten av mytologin kring platsen avslöjas inte för utomstående, och i synnerhet inte för kvinnor. Om kvinnorna  skulle få vetskap om "mänens verksamhet", är de mottagliga för våldsamma attacker, till och med döden. Låter otäckt, så det är nog bäst att inte veta så mycket. 

En märklig plats är det dock, där växterna växer upp och ner.

Inte alla ser då ut att göra det, för de här blommar på rätt sida. 

Vi lämnar Kata Tjuta och far mot Uluru.

Men innan vi stiftar närmare bekantskap med själva klippan ska vi besöka informationscentret och fördjupa oss i historien om området.  Ett fint och informativt center där även omgivningen är intressant. 

Jag tar en liten promenad där och försökte få några skott på fåglarna som flög omkring, men fick nöja mig med bilder på några myror. 

Och en blomma.

Där borta har vi det heliga berget Uluru och dit styr vi kosan nu....

.....häng gärna med.

The City of Churches.

Nu är det dags att lämna den lilla fina och lugna staden Fremantle och flyga till vårt nästa mål på resan. Upp i ottan och ut till flygplatsen och iväg.

Vi kommer att tappa 1,5 timme i tid så trots att vi tar morgonflyget är vi inte framme förrän på eftermiddagen. Jag försöker se så mycket som möjligt av det vi flyger över och då vi närmar oss resmålet för dagen så ser det väldigt blått, flått och lockande ut.

Det känns som om vi ska landa mitt i villakvarteret.

Men vår pilot väljer flygplatsen och vi välkomnas till Adelaide.

Vi tar en liten titt på stan innan vi åker till vårt hotell.

Går en sväng ut på piren.

Eller varför inte ta en ridtur på hundarna.

Härliga moln i dag.

Ser ut som om man kan bada lugnt här med så många livräddare.

Vi kommer till Adelaide på en lördag och det har varit en julparad som ska vara som starten på julen och hela stan är nu julpyntad. 

Överste William Light är känd för att vara den som valde ut platsen för South Austrailas huvudstad och naturligtvis har han också fått en staty.

Efter att ha installerat oss på hotellet tar vi en liten promenad till parken. Orsaken till att staden kallas för The City of Churches såg jag inte så mycket av men kan vara en orsak till att det var ovanligt många brudpar på stan.

På väg till parken hör jag ett väldigt tjatter från ett träd och där sitter några färggranna papegojor. Rainbow Lorikeets.

I parken är det bröllopsfotografering.

Där traskar en Australisk Ibis omkring.

Lite längre bort går en  ankmamma med sina små och betar.

De små barnen som skulle vara med på fotograferingen är väldigt missnöjda och mormor försöker få dem på bättre humör genom att ömsom banna och ömsom avleda med andungarna och den konstiga fotografen som kryper omkring för att få andungar på bild.

I parkdammen simmar en svart svan.

Ser även några rörhönor.

Innan vi lämnar parken så träffar jag på några töser som svalkade av sig och villigt ställde upp på bild, så det är klart att de ska vara med här.

Nu ska vi ut på äventyr...

...ja vi ska ut och flyga.

Nu är det mörkt kring stad och land,
nu sover folk så gott de kan.
Då drar vi väg med
vår säck och vår spann. För vi ska ut och flyga.

Vi drar iväg till Oslo stad...för vi har så goda nerver.

Jo det stämmer att ska man mellanlanda i Oslo så får man ta och utrusta sig med både goda nerver och tålamod. Förra gången vi mellanlandade där sa de att vi skulle ta ut bagaget och checka in det på nytt. Då gick det direkt och vi gick genom säkerhetskontrollen helt i onödan.

Nu trodde de att vår bagage skulle gå direkt, men sa att vi skulle kolla det för säkerhets skull. Vi var 8 personer som checkat in gemensamt och av dessa var det tre som kunde gå till nästa gate direkt och vi andra fick vackert traska ner till bagagebandet och hämta våra väskor, checka in på nytt och även en vända genom säkerhetskontrollen. Turligt nog så hjälpte personalen till så vi fick gå lite före och slapp missa planet.

På planet kom vi, och flög vidare.

Norrut flög vi och landskapet där nere ser ganska kargt ut.

Lyckligt landar vi så i Kirkenes.

Får våra väskor och det är bara en som gått sönder.

Även taxibeställningen fungerar problemfritt.

Vi kom lyckligt fram till vårt hotell också.

Lite kallare i Kirkenes än i Stockholm, så innan vi ska ut och kolla in stan är det bäst att packa upp jackorna.

In med väskorna i bagagerummet tills våra rum är klara och så drar vi ut på stan. Någon passar på att jaga lite Pokémon.

Se så praktiskt de har ordnat det för alla Pokémonjägare här i stan. Laddstationer. ;)

Fulladdade och fulla av äventyrslust kan vi nu börja utforska den här nordliga staden.