Hongkong är inte bara en massa höghus.

Hongkong består inte endast av en massa höghus.

Jodå, det finns en hel del av dem både på Hongkongön och på Kowloonsidan.

Men Hongkong består av så mycket mer än bara de områden som är fullspäckade med dessa höga hus. Jag tänkte ta med er på en tur ut till Shek O i dag. Vi hoppar på en spårvagn och åker så långt de går.

Spårvagnarna är smala och höga och på övervåningen får man bra utsikt.

Där vid ändhållplatsen är det en trevlig marknad, men den får vara med i något annat inlägg, nu hoppar vi på bussen som tar oss ut på landet.

Vi har åkt till en liten fiskeby som heter Shek O.

Namnet "Shek O" betyder bokstavligen "Rocky Bay". Hela området är en halvö på södra kusten av Hongkong, mot södra Kinesiska havet.

Byn grundades av fiskare för ungefär 200 år sedan.

Här kan man koppla av från allt stök inne blandhöghusen. Just lugnet är områdets största attraktioner.

Vi letar oss ut till den yttersta udden.

För en promenad.

Inte så många som letat sig ut hit i dag, men på helgerna brukar det vara betydligt fler som åker hit ut för att promenare eller vandra.

Långt där borta är den brusande storstaden.

xxxxzzzzzzzzzz

Visserligen blåser det en hel del här ute, men man hör fåglarnas sång ändå.

Vi traskar upp mot uddens topp.

Villman inte vandra här så kan man göra som killen där nere, sätta sig och bara njuta av havet.

Vi fortsätter uppför och uppför, för att komma längst ut på udden. Här ser man hur stigen vindlar sig uppför berget.

Jag kikar ner i havet och ser en sorglig syn, som tyvärr börjar bli alltför vanlig runt om i världen.

Sopor som flyter omkring och plast ska definitivt inte vara i havet.

Blickar lite bakåt.

Här i Shek O finns också en populär badstrand, fast den är inte så befolkad en dag i januari. Men jag såg att livräddarna var i tjänst. Nere på stigen kommer det några till som är ute på promenad.

Det blåser ganska friskt här uppe.

Vi fick en skön promenad där ute vid havet. Vinden ökar och vågorna böjar slå in över stenar och klippor.

Långt där ute spanar vi in en segelbåt, när jag får upp bilden i datorn så ser jag att det är Greenpeace båt.

Vinden ökar mer och nu det skummar rejält om havet.

Vad den här mannen och han kompisar gjorde vet jag inte, de samlade in något, kanske var det musslor de plockade. De var inte rädda utan stannade kvar när vågorna ökade i storlek och den här mannen hoppade för fullt på sin sten och sedan plockade han upp något.

Vi kände oss nöjda efter vår promenad och återvände till busshållplatsen för en tur tillbaka in till stan. Där borta ser vi Stanley, vi tar nog en tur dit senare.

xxxxxxx

The Twelve Apostles.

Åker man Great Ocean Road så måste man bara stanna vid de tolv apostlarna. Det är en rad majestätiska kalkstensklippor som står som i givakt ute i havet. Vågorna rullar in mot klipporna och äter bitar av dem år för år.

Åt andra hållet.

Jag tittar från olika vinklar och försöker räkna klipporna men kan inte få det till tolv. Troligt är att det bara finns sju stycken kvar.

Vind, regn och kraftiga vågor från havet sliter hårt på dessa klippor så flera har redan blivit till små grushögar.

Vi fortsätter vår resa utefter kusten och har en formidabel utsikt på vår färd. Det är en del vägarbeten på den här sträckan och då går det inte att köra så fort så jag hinner ta några bilder på utsikten.

Vi kommer fram till Lorne och där finns det papegojor. Hittar en högt uppe i ett apsvansträd.

Jag ber snällt att den ska vända på huvudet för att man ska kunna se att det är en gultofsad kakadua.

Fast nu visar det sig att det här inte är den enda papegojan här, nere på ängen så finns det massor av dem. De promenerar på gräsmattan...

...sitter i träden...

...och promenerar runt med barnen.

Undrar om den här försöker anlägga skägg.

Jag ska precis återvända till bussen, då några rosenkakaduor landar framför mina fötter.

Vi har nu inte så långt kvar till Melbourne och närheten dit gör att tomtpriserna ökar och sommarhusen blir mer spektakulära än vackra. Som den här med sin udda utbyggnad.

Vackert blå himmel och fluffiga moln har vi haft på resan hitintills, men att få se ett moln som liknar en papegoja hade jag inte gjort tidigare.

Men nu är det kväller och vi är framme i Melbourne.

Den fascinerande berättelsen om Loch Ard-klyftan.

-

Vi har stannat vid Loch Ard-klyftan, den har fått sitt namn efter ett fartyg som förliste här 1878. Efter en strapatsrik resa från England så gick det inte bättre än att fartyget gick i sank vid den här kusten. Av de femtiofyra passagerarna var det bara två som överlevde, den ena var en femtonårig pojke vid namn  Tom Pearce och en irländsk sjuttonårig flicka  som hette Eva Carmichael. Båda två spolades i land på den här platsen.

Här finns en liten grotta dit de två sökte skydd, Eva som var klädd i bara nattlinne stannade kvar i grottan när Tom gav sig iväg för att försöka få hjälp. Grottan ser inte så stor ut och jag hade gärna velat ha en person där inne i grottan för att visa storleken, men man fick inte gå in dit.

Tom lyckades få hjälp av lokalbefolkningen och räddade Evas liv. Nu var det här på 1800-talet och eftersom man tyckte att Tom sett Eva så lättklädd så borde de gifta sig. Tom friade men Eva avböjde frieriet. Hon återvände sedan till England; får väl hoppas att hon hade släkt kvar där eftersom resten av hennes familj omkom i förlisningen. Tom däremot stannade kvar i Australien och kallades ofta för en hjälte. Här finns också två klippelare som tidigare var sammanbundna och kallades för Arch Archwaybågen men den delen rasade 2009. De här två pelarna kallas nu för Tom och Eva.

Det var lite lockande att stanna kvar där nere vid stranden, men det finns mer att se här så jag tar trapporna upp igen, får syn på lite blommor halvvägs upp, stannar för att ta någon bild på dem. Borde jag inte ha gjort för där ligger nu mitt bakre linsskydd. Lite för billigt att riskera livet för att klättra ut och hämta.

Är man utrustade med stor kassa kan man flyga helikopter över området.

Vi går över till Razorback eller rakbladet istället. Det är en klippa som väder och vind sliter hårt på.

Klippan är ganska stor och det går inte att komma till någon annan vinkel än den här för att fota, inte ens mitt 16 mm tar in hela klippan. Det får bli ett litet albumblad med delar av klippan.

Har du sett filmen Pirates of the Caribben så kanske du känner igen dig för delar av den  spelades in här.

Vi är nu bara några minuter från De tolv Apostlarna och dit ska vi så klart.

Kan man ha det så mycket bättre.

Resan genom Australien var inte bara att hinna med att se så mycket som möjligt utan det fanns även tid för att njuta i solen mellan allt fantastiskt. Fast ibland kunde det vara skönt att slå sig ner i skuggan under ett träd och njuta av en glass.

Bara få doppa tårna i havet och gå och tänka på de söta koalorna som vi nyss fick se.

Hej, hej! En avstressad Magnus vandrar förbi oss där under trädet.

Jag åt ett äpple och blev genast uppvaktad av en som ville smaka, den fick äppelskruttet och var nöjd med det.

Fast nu har vi kopplat av tillräckligt och vill iväg, vi ska nu åka längs den vackra och vilda kusten på Great Ocean Road. Första stopp blir för att se hur havet har skapat den här kusten. Hur hav, vind och vågor skulpterar fram kustlinjen i dessa sandstensklippor.

Kustlinjen fortsätter att dra sig tillbaka med två cm per år.

Inte bara alla dessa klippor som fascinerar, även växtligheten är vacker och ny för mig.

Lite svårt att få fram rätta färgen på den här växten, den skimrade i silver.

Fast det visade sig att man kunde ha ändå skönare och bättre dagar, men det är en senare historia.

The City of Churches.

Nu är det dags att lämna den lilla fina och lugna staden Fremantle och flyga till vårt nästa mål på resan. Upp i ottan och ut till flygplatsen och iväg.

Vi kommer att tappa 1,5 timme i tid så trots att vi tar morgonflyget är vi inte framme förrän på eftermiddagen. Jag försöker se så mycket som möjligt av det vi flyger över och då vi närmar oss resmålet för dagen så ser det väldigt blått, flått och lockande ut.

Det känns som om vi ska landa mitt i villakvarteret.

Men vår pilot väljer flygplatsen och vi välkomnas till Adelaide.

Vi tar en liten titt på stan innan vi åker till vårt hotell.

Går en sväng ut på piren.

Eller varför inte ta en ridtur på hundarna.

Härliga moln i dag.

Ser ut som om man kan bada lugnt här med så många livräddare.

Vi kommer till Adelaide på en lördag och det har varit en julparad som ska vara som starten på julen och hela stan är nu julpyntad. 

Överste William Light är känd för att vara den som valde ut platsen för South Austrailas huvudstad och naturligtvis har han också fått en staty.

Efter att ha installerat oss på hotellet tar vi en liten promenad till parken. Orsaken till att staden kallas för The City of Churches såg jag inte så mycket av men kan vara en orsak till att det var ovanligt många brudpar på stan.

På väg till parken hör jag ett väldigt tjatter från ett träd och där sitter några färggranna papegojor. Rainbow Lorikeets.

I parken är det bröllopsfotografering.

Där traskar en Australisk Ibis omkring.

Lite längre bort går en  ankmamma med sina små och betar.

De små barnen som skulle vara med på fotograferingen är väldigt missnöjda och mormor försöker få dem på bättre humör genom att ömsom banna och ömsom avleda med andungarna och den konstiga fotografen som kryper omkring för att få andungar på bild.

I parkdammen simmar en svart svan.

Ser även några rörhönor.

Innan vi lämnar parken så träffar jag på några töser som svalkade av sig och villigt ställde upp på bild, så det är klart att de ska vara med här.