Vårt östra grannlands huvudstad.

Varför sitta hemma då man är ledig när man kan hoppa på ett flyg och på trekvart vara över i vårt östra grannlands huvudstad.
Vad gör man där då? Jag brukar förespråka att ta en tur med Hop-on-hop-off-bussarna så det gjorde vi även här.

Vi startade vid den vackra domkyrkan vid Senatstorget.

Vi har en varm och solig dag så det passar bra att sitta på övervåningen och försöka ta några bilder samtidigt. Här uppe får man en bra överblick och kan se hela Salutorget. Där brukar helsingforsborna ta sig en fika, en kaffe med munk är tydligen tradition. Pariserhjulet på Skatudden i bakgrunden är inte färdigbyggt ännu så där kan vi inte ta oss någon tur. Det skulle egentligen ha varit klart till Valborg.

Man får bra överblick här uppifrån och kan se ner på folk.

Kikar även ner på de som sitter och njuter av sol och kaffe på uteserveringarna vid Esplanaden.

Om man vill gå på ett riktigt traditonellt café så kan jag rekomendera Ekberg med anor från 1843. Där är det kaffe och napoleonbakelse som gäller om man inte hellre vill ha en örfil eller en smörgås på deras goda rågbröd.

Marimekko håller på och möblerar upp en av gågatorna.

Vid sidan om Kiasma som är ett museum för nutidskonst...

...hittar vi Marskalk Mannerheims ryttarstaty. En liten kuriositet är att hästen står i en pose som antyder att den skulle vara passgångare. Det anses att förebilden till hästen är den svenskfödda Käthy. Så vitt man vet så var hon inte en passgångare.

Man får en hel del information på de här bussarna och här kan man även lyssna på den på svenska. Där får vi bl.a veta att Lyktbärarna vid Centralstationen är ett av de populäraste motiven här i stan. Klart jag också måste ha en bild på dem.

Får även veta att vid statyn "De tre smederna" är det en populär mötesplats. Den står nära varuhuset Stockman så om man tappar bort varandra där inne är det en bra plats att bestämma möte vid.

I slutänden av rundturen passerar vi Finlands bank och statyn på J.V. Snellman.

 Det var Snellman som förespråkade och låg bakom att Finland fick en egen valuta, så det är väl en passande plats för honom att sitta framför Finska banken. Jag trodde att märkena och skadorna i sokeln var en del av skulpturen men det är skador från bomsplitter vid andra världskriget.

Vi åkte hela turen runt och konstaterade att har man varit lite i Helsingfors innan så är det inte ett så intressant sätt att komma runt och man ser inte så mycket mer än vad man kan gå runt med lite friska fötter. Jämfört med andra länder vi varit i och gjort liknande turer så är det ganska dyrt också kostade 230 skr. 

Det finns också en röd spårvagn som kallas för Spårakoff. Den är omgjord till en pub och åker till de viktigaste sevärdheterna. Det tar 40 minuter och då kan du svalka dig med en öl också eftersom de har en pub ombord. Tyvärr så såg jag bara den på långt håll. Den hästdragna vagnen såg jag däremot och på den kan man se det ursprungliga namnet på bryggeriet. Det hette Sinebrychoff från början men var för svårt att uttala, speciellt efter några öl så de döpte om bryggeriet till KOFF.

Vi hittade ett bättre alternativ. För 110 skr får man en tvådygnsbiljett på spårvagnarna och bussarna och kan åka hur mycket man vill. Kan dessutom åka båt ut till Sveaborg på den biljetten.

S:t. Mungo's Cathedral och Glasgow Necropolis

På långt håll ser man något högt uppe på en kulle, det ser ganska märkligt ut och jag har aldrig förr sett en begravningsplats som legat så högt upp. Det jag ser är Glasgow Necropolis. Först passerar man genom en vackert utsmyckad grind. Där bakom finns ett minnesmärke för dödfödda barn; ett minnesmärke över stupade i Koreakriget och ett minnesmärke över de glasgowbor som fått Victoriakorset.

Före grinden finns också en relief över området.

Därefter kommer man fram till en gammal bro, den kallas för "Suckarnas bro" eftersom det var över den som begravningsföljet gick.

För oss som går över här nu är det mer en vacker väg kantad av blommor och blommande träd och en hel del fågelsång.

En väg slingrar sig uppför kullen och när man kommit en liten bit upp får man en fin utsikt över katedralen Och bron.

Stora och pampiga monument är resta och kantar hela vägen upp. Här ligger femtiotusen personer begravda men alla har inte så här pampiga monument och alla har inte ens sitt namn på någon sten. Det finns cirka 3500 monument finns här.

En del har till och med fått en egen krypta.

Av de minnesmonument och stenar som har inskriptioner kan jag förstå att det var de rika och välbärgade som fick använda den här begravningsplatsen.

Kan förstå att det var en eftertraktad plats att få bli begravd på för det tog ungefär bara tjugo år innan den förklarades vara full.

Även på sluttningen åt andra hållet finns det en hel del gravar. De höga skorstenarna som skymtar i bakgrunden är stadens ölbryggeri.

När vi kommer ner från kullen börjar det regna och samtidigt öppnar katedralen för besökande så vi går in och tar oss en titt på den.

Sitt märkliga namn har katedralen fått från Glasgows skyddshelgon Saint Mungo. Kortfattat så ska hans mor, en prinsessa, blivit gravid efter en våldtäkt och slängd ut från ett berg av sin far. Hon överlevde och födde en son. Han lär sedan ha blivit  uppfostrad av ett helgon och även byggt en kyrka över en utslocknad vulkan. Det ska vara på den här platsen där katedralen står. Själv levde han ett enkelt liv i en liten cell. När en stark antikriströrelse verkade i staden blev han bortkörd men återkom så småningom och ska vara begravd i katedralens krypta.

Det är en del renoveringar på gång. Men de vackra fönstren kan man se  även om byggnadsställningar skymtar fram där.

Vi kikar runt och när vi sedan kommer ut har det slutat regna och vi kan återvända till bussen som ska ta oss runt till andra av stadens sevärdheter.

Förra inlägget om Glasgow

Iona, fler får än människor.

Vår första landstigning på resan blev till Iona och en mycket lugn sådan. Havet låg blankt och fint och vinden smekte våra kinder. Våra zodiaker tog oss smidigt i land och vi fick vad som kallas "en torr landstigning", alltså överdragsbyxor och stövlar kunde vi lämna i hytten om vi ville.

Iona är en endast 5 km lång och 3 km bred ö och här bor fler får än människor, fast när vi alla kommit i land så såg det ut som om vi mångdubblat den mänskliga delen något. Strax efter oss kom även färjan från Mull med några till människor men inga bilar. För bara de fast boende på ön får ta med sig bilar hit. Turisterna får gå.

Inte många boende här, men bar finns för de törstiga.

Även post, skola och affär finns det.

Måste säga att det kändes som rena idyllen med får betandes bland husen.

Vi promenerade iväg inåt ön och stannade till vid ruinen av det gamla nunneklostret från 1000-talet.

Där Carol, som då hon inte är med som guide på vår resa arbetar som arkeolog för national Trust of Scotland på St Kilda, livfullt berättar om klostret och dess historia.

En av de lite märkligare sakerna på klostret är det här fönstret ut mot bygatan. Det ska symbolisera en naken kvinna med benen särade och med lite fantasi så kan man faktiskt se figuren i de grå stenarna. Det är tydligen något som är vanligt på Irland och ska vara som en symbol och för att avvärja ondska.

Fågeln som kommer och vill vara med och lyssna på Carol, kanske också är någon slags symbol. Vem vet!

Kan det här vara en klosterkatt?

Nästa stopp på vår promenad blir vid Macleans kors. Här stannade de medeltida pilgrimmerna för att be då de var på väg till klostret.

Man brukar säga att det är från Iona som kristendomen spred sig ut till övriga delar av Skottland och sedan ut över Storbritannien. Det var hit som den irländske munken Sankt Columba kom sedan han råkat i onåd i sitt hemland, efter en tvist om ett psaltarmanuskript som han kopierat och var sedan tvungen att gå i exil. År 563 seglade Columba till Skottland, tillsammans med tolv följeslagare. Slutligen tog de sig iland på Iona, där han lovats mark. Columba och hans munkar byggde upp en kommunitet, där gudstjänster och praktiskt arbete intimt hörde samman.

Här besöker vi den renoverade klosterkyrkan.

Sankt Columba dog på Iona den 9:e juni 597 och begravdes här. Klostret fortsatte att blomstra fram till 800-talet och sedan kom vikingarna. De levde tydligen upp till sitt rykte och plundrade och slog ihjäl de som kom i deras väg.

Sedan är det dags att utforska den lilla ön. Som sagt så är den här ön rena idyllen; frigående höns vandrar omkring och i en liten korg vid grinden till ett av husen kan man köpa ägg. Bara att ta för sig och lägga pengarna i korgen.

Grågäss traskar omkring bland fåren.

Ett tre dagar gammalt lamm bräker med sin spröda röst medan tvillingen betar med mamma får.

Vi som inte fördjupar oss ytterligare i kyrkohistoren vandrar vidare upp mot Dun Í för att se om vi kan få syn på några fåglar och även beundra utsikten.

Fortsättning följer...

Starten på resan och fortsättning

Vi tar ett till världsarv.

Först stannar vi till för att se skidbackarna i Jamsä, där finns ett av Finlands populäraste skidcenter, Himos. Mycket snö i backarna och det var fortfarande öppet, vi mötte en hel del bilar med skidor på taket.

Men nu var det ett av Finlands sju världsarv vi skulle till. Var kan det vara? Vi får en fingervisning om vart vi ska gå.

Petäjävesi gamla kyrka. Det är en träkyrka byggd åren 1763-1764. Den gamla kyrkan ligger en kilometer väster om den nuvarande kyrkbyn i Petäjävesi och är ett typiskt exempel på en traditionell byggnadsstil som är unik för östra Nordeuropa. En mycket vacker kyrka tycker jag.

Vackert ligger den också mellan de två sjöarna Jämsä och Petäjävesi

Vi går över bron fram till kyrkan och på andra sidan bron står två sångsvanar och trumpetar.

Kom man landvägen hit så var det nog den här vägen man kom. Fast på den tiden då det var glest befolkat var det sjövägarna som var de vanligaste färdvägarna.

Den här kyrkan ersattes av en ny kyrka 1879, inne i Petäjävesi, men kyrkogården användes långt in på 1900-talet. Det ser man på gravstenarna.

Jag brukar inte fotografera gravstenar men här gjorde jag ett undantag. Den var så speciell och jag har inte sett någon liknande tidigare.

Villmanstrand

När barnen var små och vi åkte på bilsemester brukade vi antingen tälta eller övernatta i det som norrmännen kallar för "Hytter". Då var det inte bestämt på förhand var vi skulle övernatta utan slumpen fick avgöra var vi hamnade. Då passade låten som vi ofta sjöng i bilen väldigt bra, nämligen "Var ska vi sova i natt". Det var spännande att se var vi hamnade till natten men även lite osäker och det var inte så skönt den gången då vi kom till Bergen i Norge och allt var fullbelagt och vi fick tillbringa en natt i bilen. På den här resan visste vi i alla fall var vi skulle sova vår första natt i Finland. Vi var på väg till Villmanstrand eller Lappeenranta, som den heter på finska, och eftersom man är lite bekvämare av sig på gamla dar så hade vi bokat hotell där. När vi checkat in ville vi se vad staden Lappeenranta hade att erbjuda.

Här är det enspråkigt finska som gäller så det blev till att leta reda på alla finska ord jag kunde, men tyvärr så blev det mest "eivät ymmärrä" som jag fick användning av.

Vi började med att traska upp till fästningen. Solen sken som på den värsta vårdag men det var kallt som en vinterdag.

Först passerade vi ett monument som mest såg ut att vara en träbit omgärdat av två kanoner. Läste på en informationstavla att det var ett minnesmärke  av något av krigen. Lärkträdet i bakgrunden har ännu inte vaknat ur sin vintersömn.

Vad ryttaren symboliserade vet jag inte men träden i parken bakom honom såg så ståtliga ut. Måste vara någon speciell sorts gran som växer så.

 Vi gick in genom Viipurin portti.

Där uppe hade man en fin utsikt över staden. Staden grundades officiellt 1649 av Per Brahe d.y., under drottning Kristinas regeringstid. Så även här känns det historiska vingslagen från svensktiden.

Som sagt så var det kallt och här syns det att våren inte kommit så långt för isen ligger tjock i viken. Vi hade en förhoppning och önskan att kunna åka över till Viborg i Ryssland. Men för att få visum dit så krävdes det en hotellbokning och bevis om att det var betalt. Eftersom vi bara vill dit över dagen så gav vi upp det försöket. Hade vi kommit hit under sommarmånaderna så hade det gått bra att ta en dagstur med båten M/S Brahe, på Saima kanal. Då ingick det visa i trippen.

Nu ligger fartyget och vilar sin vintersömn i den tjocka isen och drömmer säkert om sommaren och alla turister som kommer då.

Fästningen här uppe på kullen började byggas 1721 men det var lite knapert med pengar just då så bygget gick väldigt långsamt. Först i slutet av 1730-talet tog byggandet ordentlig fart. Men i de här trakterna så har kartan måst ritas om ett otal gånger för att visa var gränsen går och efter hattarnas krig (1741—1743 ) måste Villmanstrand avträdas till Ryssland. Inte förrän 1811 flyttades gränsen så att Vilmanstrand blev finskt igen. Det var två år efter Finska krigets slut. Under andra världskriget var det ett förödande bombardemang Av staden.  Numera är det en blomstrande gränshandel här och många ryssar åker hit för att shoppa loss.

Tror jag lärt mig mer om  nordisk historia under den här resan än vad jag gjort under hela min skoltid.

Det här är Finlands äldsta ortodoxa kyrka och den ligger här inne på fästningsområdet.

Här har vi Villmanstrands rådhus och det är ett av de äldsta rådhusen i trä i Finland.

Lappeen Marian kirkko eller Mariakyrkan som den heter på svenska. På vår karta stod det att det var "Lapp Church" vilket gjorde att vi trodde det var någon slags kyrka som hade med samerna att göra men så var det inte utan det kom från lapp i ortsnamnet.

Här är samma kyrka fast på kvällen. 

Det här tornet står på en höjd en liten bit ifrån kyrkan. Eftersom det inte låg i direkt anslutning till kyrkan så trodde jag att det var något annat än vad vi senare fick veta på turistbyrån. Det är klocktornet till Mariakyrkan.

Samma torn på kvällen.

Bredvid klocktornet och mitt inne i stan hittade vi denna gamla kyrkogård. Hittade tyvärr ingen förklarande skylt till de gamla korsen som såg mer eller mindre staplade mot varandra. Inte ens tjejen på turistbyrån hade någon förklaring.

På vår kvällspromenad kom vi till denna pampiga kyrka också. Det var ursprungligen en rysk garnisonskyrka vilket kanske förklarar varför det finns tydliga spår av något som ser ut som en vallgrav runt höjden.

  2 - 4