Kan man inte gå...

Kan man inte gå så långt, så kan man åka spårvagn istället. Då får man se lite av stan ändå.

Fast först en frukost på stan. I Asien äter man tydligen nudlar även till frukost, men jag tog pannkaka istället.

Tvärs över gatan låg det ett tryckeri, mannen där plockade bort skivorna som var framför hans lilla tryckeri och hade sitt arbete direkt vid gatan. Lokalen var ungefär två meter djup.

Spårvagnarna i Hongkong är smala och i två våningar, där uppe på övervåningen har man bra utsikt. Det var lätt att ta sig upp till övervåningen trots kryckorna. Bara att ge dem till maken och ta tag i trappräckena och klättra upp.

Det är renovering av spåren på gång och här stänger man inte av trafiken helt utan arbetarna kliver bara undan då spårvagnarna kommer och fortsätter arbetet när vagnen åkt. Snabba var de också, när vi åkte nästa dag så var allt klart.

Husen i Hongkong är lika fascinerande vare sig de är nybyggda i fantastiska former eller gamla med pastellfärger.

Senare på dagen blir det lite mer folk på gatorna.

Ett vimmel och en blandning av nya och gamla hus.

På den här turen åkte vi ända till ändhållplatsen Chai Wan, hoppade av för att byta vagn men upptäckte att det var marknad där. Den måste kollas in.

Tur att jag har egen assistent med mig så att jag kunde få lite bilder även härifrån utan att skramla med kryckor och tappa dem på folk. Här var ett myller av folk och mängder av varor, en hel del frukter och grönsaker jag aldrig sett och inte vet namnet på. Försökte fråga men det var bara kinesiska som gällde.

Inte bara frukt och grönsaker, utan så klart även kött, kyckling och fisk.

Undrar vad de använder gallblåsan till? I den röda bunken under simmar en sköldpadda.

Praktiskt med egen fotograf med, jag behövde bara peka så fotade maken.

Sedan åkte vi tillbaka.

Circle K är inte det en bensinmack?

Fast man lär sig lite nytt, då och då, så nu vet jag att Circle K är en amerikansk multinationell kedja av närbutiker och bensinstationer ägd av kanadensiska Alimentation Couche-Tard.

När ödet styr.

Skadade knät knappt två veckor innan jag skulle till Hongkong,  surt kändes det men eftersom läkaren på akuten tyckte att det inte skulle vara något hinder för resa så åkte jag ändå. Hade ju två val, antingen sitta hemma och tycka synd om mig själv, eller åka till Hongkong och vara där och tycka synd om mig själv och ändå få uppleva något. Resan och hotellet var ju redan betald.  Valet var inte så svårt, jag for. Fram kom jag också och utsikten från 26:e våningen är ganska hisnande.

Stora kameran var inte att tänka på att ta med. Har en liten spegellös Sony, men det mest användbara objektivet har gått sönder och jag har inte kommit mig för att köpa ett nytt. Plockade fram min lilla Powershot G10, som jag inte använt på tre år och tänkte att den får duga. Men var hade jag laddaren? Kört tänkte jag, men kollade ändå batterinivån i kameran och till min förvåning var den fulladdad, efter tre års vila?

Den och mobiltelefonen fick följa med, men har du gått med två kryckor och försökt fota. Det är inte så lätt. Först upp med kameran ur fickan, över med käppen i andra handen och för att fota med mobilen behövs det två händer, så då skramlar båda käpparna iväg och hamnar nere på backen. Gå omkring och fota var inte att tänka på.

Men när abstinensen blir för stor kan man ju ta en vilopaus och sätta sig ner någonstans och iaktta folk. Det är ju ändå ganska jobbigt att gå med kryckor.

Satte mig lite strategiskt vid det här breda mönstret i marken, väntade tills någon kom förbi och klickade av just när den personen var mitt på strecket. Fast jag får nog öva lite på att fota med mobil. ;)

Nu då, det kommer någon från andra hållet. Nähä, inte så lyckat det heller.

Väntar in att det ska komma någon lite längre bort då. Lyckades och lite kul färger hade hon också.

Provar en på nära håll igen. Nästan på linjen.

Som överallt, alla är upptagna av sina mobiler.

Nästan alla.

Det var första lilla promenaden med vilopauser i Hongkong. Kändes skönt att få vara med och jag tror inte att jag hann med att tycka synd om mig själv heller. Hann med att kika lite på de höga husen också, lite nyfiken på hur det ser ut i rummen i det här huset.

Road trip north XIV - Hemåt

Ibland händer det något oväntat, ibland kan det vara något trevligt men andra gånger något som man kunde ha varit utan.

Orsaken till Kirunabesöket var, som jag sa i förra inlägget, att hälsa på släkten och framför allt den äldre generationen. Min näst äldsta morbror bor i Vittangi och dit styrde vi kosan den här morgonen.

Strax efter Kiruna finns det en viltövergång, men renarna verkar inte använda bara den för att ta sig över vägen, för vi såg en hel del påkörda renar ligga utefter vägen.

Klart släkten där också ska vara med i min blogg, kusin Kicki följde med på besöket, här i samtal med moster Gunvor.

Den obligatoriska gruppbilden med morbror Gustav. Så glad över att få träffa dem.

Morbror Gustav ville visa något i källaren och det var då det oväntade och onödiga hände, det bara small till i mitt knä och gjorde otroligt ont, jag kunde inte stödja på benet sedan. Jag halkade inte, ramlade inte utan något gick bara sönder. Bara så där...

Det blev en smärtsam men ändå så trevlig kväll och natt hemma hos kusin Kicki i Skaulo. Vi pratade och pratade minnen och njöt av att äntligen få rå om varandra. Skaulo är gannbyn till Puoltikasvaara där bodde min mormor och morfar, de bodde i det röda huset i mitten på bilden. Så här såg byn ut när jag var liten och tillbringade alla somrar där.

Det här är min morfar som var lappskomakare, på den här bilden är han 80 år och syr fortfarande lite. Han hade inte gått i skola så många år men klarade ändå av att sköta även posten i byn. 

Efter en övernattning i Skaulo med mycket prat och många gemensamma minnen så blev det snabbare resa hemåt.  Fotostopp blev det inte många och de få som blev var bara från bilen.

Akkats kraftstation i närheten av Jokkmokk.

I  Jokkmokk hade jag tänkt mig ett längre stopp, men i brist på gånghjälpmedel så blev det en liten tur med bilen i byn. En promenad var inte ens att tänka på, kunde ju inte stödja på mitt ben och inte böja knät heller. Önskade att jag haft kryckorna med, men efter att ha varit bra så länge och kunnat gå hur mycket som helst var det inte något jag ens funderade på att packa med. Fin kyrka har de i alla fall i Jokkmokk.

Snygg rondelldekoration av snö också. Fast den var nog snyggare innan det börjat töa.

Så kom vi till Polcirkeln på svenska sidan.

Ingen aktivitet där nu på vintern.

Å så varnades det för ren. Förr var det alltid svarta plastsäckar som satt uppe för varning, nu var de ofta blå.

Och renar på vägen var det ofta på den här sträckan. Man fick köra försiktigt.

Väglaget var som gjort för dubbdäck.

En vacker vit ren, men den ser lite avklädd ut utan sina horn.

Gång efter gång dök det upp renar på vägen.

När vi kom till trakterna av Arjeplog var det mer tyska bilar som vi behövde akta oss för. De kom i   karavaner om 6-7 bilar, på väg till testbanan i Arjeplog.

Många bilar var maskerade, jag trodde först att de var täckta med snö och inte maskeringstape.

Vid avtagsvägen till Arjeplog hade vi tur för strax efter att vi hade passerat så smällde det där. Lastbil och personbil. Vägen är hal så man får ta det varligt, är man inte van vid det väglaget så kan det gå illa. Så gjorde det för den här tyska testbilsföraren.

Vi stannade inte utan jag tog bara en snabb bild genom fönstret, de övriga i karavanen hade redan vänt om och tog på sina reflexvästar och hjälpte till att varna övrig trafik. Ingen var skadad mer än bilen. Vi for till vårt hotell i Vilhelmina. Jag hade så ont i mitt knä att det var nog med att ta sig till hotellmatsalen för att få lite mat.

Nästa morgon drog vi vidare.

Ett lite speciellt ljusfenomen. En regnbåge rakt upp.

Ser ut att bli en solig dag.

Jag tycker att de här ledningsstolparna ser ut att ha krage och slips.

Hälsingegård.

Övernattade i Bollnäs och fick lite tröst på hotellet.

När man går sakta och måste stanna och pusta ibland så ser man lite mer, det här lustiga "avloppet" fick jag syn på i korridoren på hotellet. Hade mobilen i fickan så det blev en bild.

Ingen promenad men vi hade utsikt från hotellet.

Nästa dag blev det raka spåret hem och så direkt till akuten där jag fick veta att det var menisken som gått sönder. Så onödigt. Kryckor och sjukgymnastik en tid framöver för är du inte i 20-årsåldern blir det ingen operation. Tröstande att få veta att det tar ungefär 6-12 månader innan man är bra igen, men jag hoppas på att kunna ställa undan kryckorna tidigare.

Road trip north XIII - Kiruna

Det är dags att lämna Henningsvär och åka vidare, men innan vi packar in väskorna i bilen så måste jag få ge en eloge till kocken på Knusarn som fixade vår frukost. Vi var, som jag berättade tidigare, de enda gästerna på hotellet och trots det så kom kocken dit på morgonen och lagade i iordning en riklig frukost. Förutom nybakat bröd och en massa olika pålägg, frukt, grönsaker och flingor så erbjöd han sig att laga äggröra, bacon,  omelett eller vad vi ville ha. Även våfflor kunde vi grädda. Vilken service för oss två.

Mätta och belåtna med vår vistelse på Henningsvær och Lofoten åkte vi iväg innan det hade ljusnat ordentligt.

Farväl Henningsvær. 

På många ställen varnades det för älg, men trots det så såg vi bara en enda älg på hela resan. Den stod i några snår och betade. Naturligtvis där det inte gick att stanna. 

Några sista bilder från Lofoten.

En av alla Norges broar. 

Här har vi lämnat Lofoten och är på väg mot Riksgränsen och Sverige. Vindsnurrorna står i givakt där uppe på fjället. 

Här har vi de svenska fjällen.

Anar ett litet ljus borta över Nuolja och Slåttajåkka.

Ser du Lapporten, det gjorde inte vi den här gången, men den finns där bakom molnen.

Vi börjar närma oss Kiruna nu.

Det blev inte så mycket fotande i Kiruna för besöket var mest ämnat för att hälsa på släkten. men uträttade några ärenden i stan först och fick syn på lite nya dekorationer.

Nalle Puh har tydligen skaffat sig en ren.

Ett besök på Thornéus är förstås obligatoriskt, torkat renkött och kaffeost måste jag bara ha med mig hem.

Min äldsta morbror fick ett besök, så det är klart att morbror Kalle 96 måste få vara med i bloggen och kusin Kicki också.

På kvällen gav vi oss ut för att äta middag. Brukar inte vara några problem att få bord där, men då ska man inte underskatta kirunabornas vilja att fira Alla hjärtans dag.

Trodde ett tag att vi skulle få nöja oss med en korv och Cola på Empes.

Men Mommas som ligger i Ferrum hade faktiskt ett bord till oss och hade dessutom en mycket god souvas. Fast vi bodde inte på Ferrum den här gången, de hade tydligen fått hybris och ville ha över 3.000 kr för ett dubbelrum 

På Kebne bodde vi bra och till ett betydligt bättre pris, utsikt hade vi också.

Road trip north XII - Lofoten, Henningsvær

Efter en massa bilåkande så var det skönt med en liten promenad, även om det fortfarande regnade lite.

Först slank jag in på Vidars Lysvolds galleri för att få se hur Lofoten ser ut när det är som bäst. Vidar är förresten bror till Synnöve som bloggar här på Fotosidan.

Rekognoserade också inför kvällens middag och fastnade för Fiskekrogen.

Det var absolut inget dumt beslut. Är du där så missa inte ett besök där och jag kan verkligen rekommendera deras fisksoppa. Den var delikat.

Maken åt skrei med torskrom och det enda negativa man kan säga om den rätten är att den var i rikligaste laget. Portionen var mer anpassad för en arbetare som varit ute på stormigt hav en hel dag och slitet med fisket. Man blir alltså rejält mätt där, fanns ingen plats kvar för någon dessert.

Vi hade två övernattningar i Henningsvær och andra kvällen åt vi på Knusarn. Tyvärr var  det lite för blött för att efteråt sitta på Mannfolksparkeringen och titta på folk och smälta maten.

När vi ändå är inne på mat så måste jag även nämna och berömma den mat vi fick på Knusarn. Det var söndagkväll och alla restauranger och matställen var stängda. Vi gick från hus till hus med serveringar av något slag men allt var stängt. Trodde att vi skulle få nöja oss med en varmkorv på Mix.  Vi tänkte inte på att det serverades ju mat även på vårt boende Knusarn. Sagt och gjort vi kollade och mycket riktigt de hade mat och var även öppet för servering, så söndag blev inte en bantardag eller slankingdag som det heter på Norska. Maten då, kanske någon undrar. Jo, den var delikat. Vi beställde in Fish & Chips och fick örtmarinerad torrfisk med pankopanering. För att inte tala om parmesanchipset och den tunnfriterade rödlöken. Lite ovanlig variant på fisken men så gott!!!

Fast nu återgår vi till promenaden, lite lätt duggregn och blåst. Ingen storm längre men knappast vindstilla. Vi letar oss fram bland husen.

Hittar lite gamla hus som såg intressanta ut.

En del var kanske i behov av lite renovering.

Jag undrar lite hur de tänkte här när de renoverade. Glömde de inte någon viktig detalj? Besökare ombedes medtaga stege.

Många hus här har en personlig prägel. 

Det verkar vara en konstnärlig by.

Även en trasig dörr kan vara dekorativ.

En del nöjer sig inte med att bara dekorera en liten del av huset.

Vi kommer ner till hamnen på vår promenad.

Full fart på fåglarna, har tydligen vankats lite gott där borta vid Finnholmen brygge.

Fiskebåtarna ligger i hamn.

Träffar på en fiskare som berättar att nästa morgon är det dags, då börjar skreifisket. Femtio båtar drar i väg härifrån och han såg riktigt förväntansfull ut.

Här är hans båt.

Han var lite missnöjd med priset på fisken, den var nere på ca 15 Nkr.

Båtarna är rejält utrustade för att ta hand om fisken.

Men än så länge står torkställningarna tomma.

Vi fick även veta att et finns fyra fiskrenserier på ön.

På vår jakt efter mat hittar vi lite annat intressant.

Nu vet jag vad svans heter på norska.

En fråga för alla skidåkare, fast det var ju ingen fråga egentligen.

Den skylten är säkert nödvändig under turistsäsongen.

Så här vackert kan det vara vid  fint väder.