Myvatn - där marken fortfarande minns elden

Hur svårt det än var att lämna den lilla rävungen och åka vidare så kom vi ändå iväg. Njuter av landskapet på väg mot nästa stopp.

Har du någonsin drömt om en plats där jordens inre känns levande – där svarta lavafält möter glittrande sjöar och geologiska underverk kantar horisonten? Då måste du uppleva Mývatn i norra Island.

Detta unika område är inte bara en sjö, utan ett dramatiskt vulkanlandskap som bjuder på några av landets mest fascinerande naturfenomen. Från de marsliknande vyerna vid Leirhnjúkur och de bubblande lerkällorna vid Hverir, till lavagrottan Grjótagjá – Mývatn är ett lekfullt bevis på naturens råa, formande kraft. Gör dig redo och följ med till en plats där varje utsikt känns som tagen ur en annan värld.

Vi börjar vid Leirhnjúkur. Från parkeringen följer vi stigen, som längre fram övergår i en byggd gångväg. Här varnas det för att marken är extremt het på vissa ställen – det är viktigt att alltid hålla sig på de markerade lederna. Att kliva utanför kan vara farligt, och dessutom smälta sulorna på dina skor.

Framför oss pyser och ryker det ur berget – ett tydligt tecken på att jordens inre fortfarande viskar här.

Leirhnjúkur är känt för sitt dramatiska, nästan "marsliknande" landskap, som domineras av ett stort lavafält som fortfarande ångar och är synbart varmt decennier efter de senaste utbrotten.

Området drabbades hårt under de så kallade "Krafla-bränderna" – en nioårig period av vulkanisk aktivitet mellan 1975 och 1984. De flesta av de svarta lavafälten är resultatet av dessa utbrott.

Trots att det senaste utbrottet var 1984, är området fortfarande mycket aktivt. Det ryker och pyser upp ånga på en massa ställen och och man lägger handen på marken så är den alldeles varm.

Markens färger varierar i nyanser av rött, gult, grått och svart beroende på mineraler som svavel och järnoxid.

Dessutom börjar himlen övergå från klarblått till blåsvart, verkar vara busväder på gång.

​Leirhnjúkur betyder bokstavligen "Lerkulle" på isländska, vilket hänvisar till det grå, porösa lerlika materialet som bildas på grund av den geotermiska hettan.

Och medan vi står där, omgivna av röken och sprucken lavasten, är det lätt att känna sig liten – men också märkligt levande. Marken minns elden, och vi får vara vittnen till dess berättelse.

I dessa lerpölar så kokar det fullkomligt.

Man ser hur det fullkomligt kokar nere i marken.

Bubblorna från det varma vattnet ser ut som ett  pärlband. 

Inte så konstigt att det finns ett stort kraftverk/värmeverk här också.

Att ledningarna går i zickzack är inte något konstnärligt påhitt, utan en nödvändighet med tanke på den vulkaniska aktiviteten och rörelser i marken av det.

Vi lämnar Leirhnjúkur och åker vidare till Námafjall Hverir.

Fortsättningen finns här

Sagan om Gunna

För 11 år sedan var jag till Island, en kort resa till Island då sa jag att hit vill jag igen och vill se mer av detta fantastiska land. Trodde väl inte då att det skulle ta elva år innan det skulle bli av igen. Våra barn hade fyllt 50 år och vad ska de med prylar till så vi tyckte att vi fyller deras liv med minnen istället och tog med dem på en resa till Island.

Så sagt och gjort vi bokade bil och letade boenden för en tur runt hela Island.

När planet närmade sig Island lutade jag mig nyfiket mot fönstret. Just som jag undrade om molntäcket skulle skingras sprack det upp och avslöjade den karga kustlinjen nedanför.

Flygplatsen var sig lik sedan förra gången, men något udda reklam vid bagagebandet.

Det gick ganska fort att få nycklarna till vår hyrbil, och redan utanför möttes vi av riktig högsommarvärme på Island – klarblå himmel, skinande sol och behagliga +18 °C.

Vid utgången mot biluthyrningen tornar ett enormt ägg upp sig. För en stund trodde jag att det var ett dinosaurieägg på väg att kläckas, men skulpturen heter Þotuhreiður – eller “Jet Nest” på engelska – och är skapad av Magnús Tómasson. Det jag först tolkade som en fågelnäbb visar sig vara en flygplansvinge som bryter sig fram ur det rostfria stålägget. Verket speglar resandets och upptäckandets kärna: äggets spricka symboliserar nya möjligheter, och vingen pekar mot världens alla hörn. Placerad vid flygplatsens utgång fördjupar skulpturen känslan av både avfärd och återkomst.

Första stoppet för oss blev vid Gunnuhver Volcano.

Gunnuhver ligger på sydvästra Reykjaneshalvön, alldeles intill Reykjanes fyr. Det ingår i Reykjanes UNESCO Global Geopark där den nordatlantiska sprickzonen syns tydligt i landskapet. Ångan som pyser upp kommer från ett djupgående geotermiskt system där grundvattnet är 100 % havsvatten, vilket ger hög halt av svavel och färggranna mineralutfällningar i marken.

Jordtemperaturen kan överstiga 300 °C, vilket gör att träspångar är nödvändiga för att besökare ska kunna röra sig säkert i området.

I början av 1900-talet slog sig den danske trädgårdsmästaren Høyer och hans lettiska fru ner här, på ett av Reykjaneshalvöns mest glödande platser. De reste hit med drömmen om att odla exotiska blommor i Islands geotermiska värme. Mitt i det karga lavalandskapet reste de ett hus på mark så varm att den i dag knappt går att röra vid.

Høyers hus var både bostad och ateljé. Man kan se lite rester av huset fortfarande. Förutom att odla blommor tillverkade de blomkrukor av leran, som de torkade och härdade i en geotermiskt uppvärmd ugn. De skaffade färskvatten till sig själva, sin hund och blommorna genom att kondensera ånga i ett aluminiumrör.

Tidigare hade han en tjänst som journalist på den danska tidningen Politiken. Efter några år i Reykjanes erbjöds han en plats som medredaktör för tidningens lantbruksbilaga. Han tackade ja och familjen flyttade till Köpenhamn kort före krigsutbrottet.

Den här platsen Gunnuhver har fått sitt namn efter en sägen, eller saga som man säger här på Island där saga betyder ungefär "det sagda. Det är legenden om  Gunna, egentligen Guðrún Önundardóttir, som levde på 1600-talet. Hon var en fattig hyresgäst hos bonden Vilhjálmur Jónsson på gården Kirkjubóli och råkade i konflikt med honom efter ett lån av ett enda kokkärl. När hon vräktes tvingades hon söka skydd i en grotta, där hon enligt legenden dog av svält. Efter hennes död återvände hon som en våldsam ande och drabbade bygden med olycka och död – först Vilhjálmur och kort därefter hans hustru gick ett mystiskt öde till mötes som byborna tillskrev Gunna.

Skräcken spred sig snabbt, och invånarna vände sig till prästen Eiríkur á Vogsósum för hjälp. Han försåg två modiga män med en helig hnoð – ett rep knutet med välsignelser – och gav dem order att låta Gunna gripa den lösa änden. När hon gjorde det skulle hnoðið självt rulla in henne och binda hennes ande. I nattens mörker lockade de fram spöket, Gunna grep tag i repet och blev genom dess egen kraft virad in och drivna rakt ner i en kokande gyttjepöl. Sedan dess sägs ingen mer ha fallit offer för hennes vrede, och platsen bär stolt namnet Gunnuhver – “Gunnas varma källa”.

Fastän berättelsen är gammal dyker det då och då upp vittnesmål från besökare som menar sig ha sett ett becksvart rep slingra sig runt kratern eller skymta en blek arm vid kantens ångande dimmor. För många bidrar dessa ögonblick till att göra Gunnuhver inte bara ett fascinerande naturfenomen utan ett levande stycke isländsk folktro, där jordens hetta och berättelsens isande skugga möts i ett enda kokande porträtt av det förflutna.

Det pyser upp ånga hela tiden och då och då kan man se hur det även bildas som vattendroppar i ångmolnen.

Det doftar svaveloxid och förutom att det är sol och varmt i luften så ångar det värme från ångmolnen som strömmar ut.

- det kommer mer -       

Fortsättning finns här.