Om det gick, skulle jag gärna ha returnerat den ”adventsklapp” som dök upp redan till andra söndagen i advent. Ingen mysig, omtänksam liten gåva – utan Covid-19, komplett med en hosta som tog andan ur mig på riktigt.
Hos läkaren fick jag veta att det inte fanns så mycket att göra åt själva viruset. Jag gick därifrån med två stora flaskor hostmedicin, en inhalator och beskedet att jag åtminstone inte längre var smittsam. Frågade om det var helt säkert och att jag kunde fira jul med släkten och även göra en resa, absolut var svaret.
Det gjorde att jag kunde fira jul med släkten med gott samvete, även om jag hostade mig igenom större delen av helgen.
Julafton, och hela gänget spanar ivrigt efter Tomten som någon påstod sig ha sett landa med sina renar.
En stund av stilla magi – barnen samlade framför Tomten, med ögon som glittrar av förväntan.
Det var gammelmormor som blev mest rörd av alla – när jag öppnade paketet från mitt fyraåriga barnbarnsbarn och fann ett par örhängen han gjort helt själv. En liten handgjord skatt som gick rakt in i hjärtat.
____________________
Efter julafton väntade ännu en fin stund: resan till Köpenhamn, som var julklappen till yngsta barnbarnet och hennes sambo. Och med beskedet att jag inte längre var smittsam kunde jag kliva ombord med lättare steg och ett betydligt gladare humör.
Vi landade till en fin solnedgång.
Jag valde att tillbringa kvällen på hotellet medan de andra gav sig ut på stan. Lite vila gjorde gott efter alla veckor av hosta, och när maken dessutom kom tillbaka med riktigt goda smørrebrød med roastbeef og remoulade blev det en oväntat lyxig och stillsam kväll. Precis vad jag behövde.
Nästa dag orkade jag faktiskt följa med på sväng in på Tivoli.
Är man i Köpenhamn i jultid är gløgg och æbleskiver ett måste – i alla fall för oss. Det är något med smaken som är så omisskännligt danskt, som om hela landet ryms i en enda tugga och en varm klunk.
Vi hittade ett trevligt och lugnt ställe inne på Tivoli där de serverades, och där satt vi en stund och bara njöt av värmen, ljusen och den där speciella julstämningen som Köpenhamn är så bra på att skapa.
Stärkta av gløggen tog vi en långsam promenad genom Tivoli. Ingen av oss kände minsta behov av att kasta oss upp i några åkattraktioner – det räckte gott att bara vandra runt och ta in allt det glittrande, stilla och vackra.
Och mitt i allt detta hade till och med väderkvarnen fått på sig en tomteluva, som om hela Tivoli bestämt sig för att gå all in på julstämningen. Det är just sådana små detaljer som gör Köpenhamn i juletid så oemotståndligt.
Även kanelbullarna på Tivoli hade fått extra av allt – mer deg, mer fyllning, mer glans och mer jul. Som om de, precis som resten av Tivoli, bestämt sig för att ta i från tårna och bjuda på den mest generösa versionen av sig själva.
Ingen av oss kände minsta dragning till att prova någon av åkattraktionerna – och tur var väl det, för en av dem såg så hisnande ut att inte ens vilda hästar skulle få upp mig i den. Det räckte gott att stå på trygg mark och titta på när andra modiga själar svischade förbi i vintermörkret.
Vi gick förbi samma hjärteträd igen – och ja, det var lika omöjligt att låta bli att fotografera det en gång till.
Och överallt fanns den där speciella belysningen som Tivoli är så bra på – små ljuspunkter, slingor och skuggor som tillsammans skapade en stämning som var både sagolik och helt igenom dansk. Perfekt att fånga på bild innan vi vandrade vidare.
Kvällen avslutades med ett sprakande fyrverkeri som vi kunde avnjuta direkt från hotellrumsfönstret. Det var skönt att få stanna inne i värmen och ändå ha första parkett – även om skärpan på bilderna fick lida lite när glasrutan blev min stativplats.
Vad vore ett Köpenhamnsbesök utan mitt favoritsmørrebrød – Dyrlægens natmad. Vi hittade ett litet, mysigt ställe som hette Søster, och där serverades en riktigt generös variant. Så rikligt med leverpastej att det egentligen hade räckt till oss allihop, och ändå låg det kvar ett överflöd på smörgåsen. Precis så som ett danskt smørrebrød ska vara.
För att komma ihåg vad stället hette tog jag en bild på skylten utanför. När jag senare tittade på fotot såg jag att jag fått med en bit av gatumiljön också – så jag beskar bort skylten och sparade resten av bilden. Ibland blir det bästa motivet det man inte ens planerade.
________________________________
Men även om Köpenhamnsresan blev av, så var hostan långt ifrån färdig med mig. Den följde med hem som en enveten, ovälkommen reskamrat och vägrade släppa taget. Dagarna gick, veckorna likaså, och trots mediciner och vila fortsatte bröstkorgen att protestera vid varje andetag.
Efter fyra veckor och två nya besök hos läkaren kom svaret som förklarade allt: lunginflammation. Inte konstigt att kroppen känts som en gammal som en urvriden disktrasa och helt dränerad på ork. Den här gången fick jag i alla fall något som verkligen hjälpte — antibiotika, och med den började livet sakta men säkert återvända.
Det är märkligt hur tydligt man känner skillnaden när kroppen vänder blad. Som om någon öppnar ett fönster och släpper in frisk luft igen. Nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv, och det är en gåva som slår både adventsklappar och julklappar med hästlängder.
Nä! Det blir inget hembränt äppelvin nu, även om jag har äpplen så det skulle räcka. Så mycket så inte ens rådjuren vill ha mer.
Men hundar blir det.
Hundar på Grönland är det absolut ingen brist på, de finns i massor och överallt. Fast antalet hundar har minskat de senaste åren.
Det bor ca 56.000 människor på Grönland och det finns ca 15.000 hundar.
Den grönländska hunden är en egen ras och är byggd efter de grönländska förhållandena. Det är en av de renaste och mest isolerade hundraserna i världen, eftersom det inte är tillåtet att blanda grönlandshunden med andra hundraser, och den har levt isolerad i många år.
Hunden är inte ett husdjur utan ett arbetsdjur och ett viktigt redskap för fångstmännen. Den är även viktig för turistindustrin, åka hundsläde är ett populärt nöje bland turister. På Svalbard såg vi att de även körde hundspann på sommaren, men då med kärra på hjul. Såg det inte på Grönland.
Finns även en militär användning av grönlandshunden. Den Danska marinen har troligen en av dom ovanligaste elitförbanden i världen. Slädpatrullerna består av 2 man och 11 hundar som patrullerar på norra Grönland. Varje tjänstgöringsperiod är på 26 månader och man besöker bara civilisationen en gång under dessa månader.
När vi promenerar runt i området så upptäcker vi hur många hundar det är egentligen. Nä de ligger ner och sover, tänker man inte på dem, men plötsligt kan man upptäcka att det finns en hel del.
De finns överallt.
Ha, jag är starkast.
Det är bara valpar under sex månader som får gå lösa, alla andra måste hållas kedjade. Det är lag på det.
En del hundar har underhållning av gässen.
Det är några gäss som är lite sena med häckningen som är kvar här ännu.
Bäst att pröva vingarna innan det är dags för den långa flygturen söderut.
Andra hundar sover räv och lyfter bara på ena ögonbrynet då vi går förbi..
Den här stora hunden höll till nere vid stranden, kändes lite som om den härskade över strandområdet. Den spände ögonen i en då man gick förbi, tror inte att den ville kela. 
Människovalpar de fick gå lösa, även om de var över sex månader.
Den här killen hade snickrat sig en egen båt i slöjden.
Klart den måste testas.
Till slut, lite grönländsk humor.
Nästa om Grönland
.
Pandemin har satt sina spår på tillvaron för många. Själva har jag och min man levt ganska så isolerade fram tills vi var fullvaccinerade. Fast nu verkar det som om vi behöver även en tredje spruta för att vara skyddade mot deltavarianten.
Hörde på nyheterna i dag att det börja bli kö för dop nu. Många har väntat för att släkten skulle få vara med. Vårt yngsta barnbarnsbarn skulle också döpas. De unga föräldrarna väntade också tills så många som möjligt var fullvaccinerade. Dessutom hade de dopet utomhus, eftersom både dopbarnets mamma och storebror Harald är döpta i vår trädgårds så kändes det lämpligt att även lille Hektor skulle döpas där. Många var tydligen svältfödda på evenemang så alla tillfrågade ville komma och det var nog över 50 personer som samlades i vår trädgård, där vi kunde hålla avstånd och följa alla kvarvarande restriktioner.
Vi hade verkligen tur med vädret, solen sken och det var en helt underbar julidag.
Dopklänningen har hängt med ända sedan 1949 då jag döptes i den. Visserligen var jag tvungen att sy om den lite, för efterkrigstidens tyger var inte så hållfasta. Men blommorna med dopbarnets namn och datum har klarat sig och fylls på för vart barn som döps i den. Hektors blomma är lavendel.
Välsignelsen. Hektor verkar lite tyngd av stundens ansvar.
Hektor var lite förundrad över vad som var på gång.
Dags för själva dopceremonin.
Faddrarna tar sitt uppdrag på allvar.
Hektor charmar prästen.
-Jag döper dig Hektor, Håkan, Rune i faderns....
Då händer något ovanligt, en havsörn svävar plötsligt upp över oss. Jag har inte det ultimata objektivet på kameran men slänger iväg ett skott ändå.
Hos indianerna är det vanligt att man uppmärksammar när något djur visar sig vid speciella tillfällen och det blir ens totemdjur. Kan det vara så att Hektors totemdjur nu är en havsörn.
Örnen: Står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!
Då storebror Harald döptes kom det en ekorre på besök, så båda bröderna fick besök av ett djur på sitt dop.
Ekorren: Står för framsynthet, idoghet och hamstrande. Vi behöver förverkliga våra planer och arbeta aktivt för att nå vårt mål. Engagera dig helhjärtat i allt du gör, men glöm inte nuet. Du kan inte skapa en trygghet bara i framtiden utan du måste börja här och nu.
Örnen flög vidare och Hektor fick sitt dopljus tänt.
Stolt mamma med lille Hektor.
Så här såg det ut för två år sedan då storebror Harald döptes.
Återvänder i tankarna till Uganda, det blev ett litet avbrott i bloggandet men tar det sista inlägget nu. Sista dagen där tog jag en kort promenad, var ganska trött efter alla vandringar så det blev bara en kort promenad, men träffade lite folk på den också.
Den här bonden skulle föra sina djur ut på bete.
Träffade på två små killar som höll på att bygga sig ett par styltor med hjälp av pinnar och rep. På återvägen var den här kille klar med sin och testade hållbarheten. Jag försökte visa honom att det var lättare att hålla balansen på styltorna om han höll dem på ett annat sätt. Han provade och det fungerade bättre.
En vanlig leksak i Uganda var att rulla däck.
Vi ska vidare och det är intressant att se alla små byar vi åker igenom.
Vi kommer till gränsen mot Rwanda och nu ska det bli spännande att se hur det går till där med gränsövergången och pass och tullkontroll. Första kollen sker i ett litet tält, där vill de se våra pass och veta vad vi jobbar med. Pensionär räcker inte utan de vill veta vad vi jobbade med innan.
Sedan är det dags för handtvättning, visserligen kallt vatten och utan tvål, efter det feberkontroll. Jag hade bara 35,6 så anses vara frisk. Här var de inte oroliga för coronaviruset utan det är spridningen av EBOLA som oroar.
Sedan får vi tillåtelse att komma över till pass och inresekontroll. Mitt visa är redan klart så det går ganska fort.
Alla hade sina papper i ordning så vår färd fortsätter nu i Rwanda.
Till Rwanda får man inte ha några plastpåsar med sig, redan 2008 förbjöds de. Många försöker smuggla in plastpåsar i landet, kommer de på en så kan man få upp till ett halvårs fängelse. Trots att de är totalförbjudna så var det ingen som gick igenom vårt bagage.
I Uganda var det bilisterna som ägde vägen, fotgängarna flyttade sig och gick i vägkanten. I Rwanda har presidenten bestämt att vägen tillhör fotgängarna och det syns för det är många som går på vägarna. Det tar lite tid för oss att köra från gränsen till Kigali för topphastigheten på landsbygden är 60 km/h och i tätorter 40 km/h.
Till slut når vi Kigali och där är trafiken tät.
Fast mest är det motorcyklar och vanliga cyklar. De med grön hjälm är taximotorcyklar.
Vi har gott om tid innan vårt flyg ska gå så vi slinker in på det klassiska Hôtel des Mille Collines för att fukta struparna. Det är mest känt för att ha fungerat som flyktingläger under folkmorden i Rwanda för mer än 1.200 personer. Hotellchefen Paul Rusesabaginas historia har filmatiserats i Hotel Rwanda.
Sedan har vi bara att köra till flygplatsen, där har de en stor modern röntgen som hela bilen körs igenom.Vi passagerare fick gå vid sidan om.
På vår resa har vi kommit fram till Thaulle, vårt hotell ligger vid Yoda Lake. I väntan på att rummen ska bli klara tar jag och maken promenad ner till byn Thissamaharama.
På väg ner till byn träffar vi på en katt och en ekorre som härjar runt i ett träd, jag stannar upp med kameran i högsta hugg för att försöka få en med både katt och ekorre på samma bild. Men ekorren tyckte nog att katten inte var någon trevlig lekkamrat och kom inte tillbaka. Men när jag står där vid trädet kommer en tuk tuk, föraren stannar och kollar vad jag håller på med. Han tittar länge och ser lite road ut, till slut säger han; It's a cat!
Känner mig lite fånig, fast han kanske trodde att vi aldrig sett en katt tidigare och tyckte det var ett exotiskt djur. Så jag överger katten och promenerar vidare. Träffar på några barn på en karusell som vinkar glatt och ropar hej, hej fast på sitt språk.
Alla i byn är så trevliga och alla hälsar glatt på oss.
Barnen går i skolan i två pass, de yngre har morgonpasset och när de går hem vid lunchtid kommer de äldre barnen.
Vi gör inget besök i byns stormarknad.
Promenerar bara vidare.
Hittar några väggmålningar också.
En del verkar vara reklam, kan det här vara för hundmat?
Brödbilen kommer med påfyllning till butikerna.
Nere vid sjön hittar vi den lilla strandbaren. Storsäljaren är kokosvatten.
Här nere vid sjön ligger de lite finare villorna, de verkar inte vilja ha besök.
Det är svettigt att ta promenader här i Sri Lanka så vi går tillbaka mot hotellet.
Slår oss ner i skuggan vid poolen och tar en drink. Deras ananasjuice är underbart god.
föregående - nästa
