St Andrews - När Skottland visar sin själ i regn och ruiner.

Vi lämnar Anstruther och kommer fram till ett regnigt  St Andrews.

Staden kallas ofta för "Golfens Hem" eftersom den anses vara golfens födelseplats och är hemvist för The Old Course, en av de äldsta och mest berömda golfbanorna i världen.

St Andrews möter oss med regn och rusk, och att spela golf eller ens kika på den berömda banan känns inte direkt som en höjdare. Men sjön suger, som det heter, och nu är vi rejält hungriga. Snabbt tar vi skydd på det berömda Cormas för en lunch som lovar att värma både kropp och själ. Nu ska det äntligen bli fish and chips. Generöst nog får vi välja om vi vill sitta inne i värmen eller trotsa regnet och slå oss ner ute.

Här är inte bara de tvåbenta välkomna.

Den dagsfärska fisken kommer in frasigt gyllene, och portionerna är så rejäla att vi nästan undrar om vi någonsin ska orka resa oss igen.

En gråmulen dag i St Andrews… nej, ska inte överdriva – den var inte bara gråmulen, det ösregnade. Ändå bär den på sin egen magi. Och som om staden ville belöna oss: när vi ätit klart upphörde regnet plötsligt. Vi tog chansen och gav oss ut på en promenad.

Vi svänger in på en smal gata där husen lutar sig mot varandra som gamla vänner. Stenväggarna bär spår av århundraden – grå, gyllene, väderbitna – och regnet har just lämnat efter sig en glans som får hela gatan att skimra. Här, i hjärtat av St Andrews, känns historien nära. Det är som om varje dörr har en berättelse, varje fönster en viskning från förr.

Dessa hus var från början bostäder för fiskarfamiljer. Äldsta delar tros vara från sent 1500-tal. Huset var uppdelat i fyra rum, där upp till 10 personer kunde bo i varje. Inget rinnande vatten, utetoalett och tvätthus delades av 8 familjer.

På ett av taken sitter en stenkatts, så stilla att vi först tror den är verklig. Den hukar vid taknocken, som om den spanar efter något. Och där – längre ner på taknocken – en liten figur som liknar en råtta, eller kanske en mus.

Vi stannar till. Är det en slump? Eller ett gammalt skotskt skämt i sten? Kanske har de suttit där i hundra år, fastfrusna i sin eviga jaktlek. Kattens blick är vänd mot råttan, men avståndet är tryggt – som om någon med humor och hjärta placerat dem där för att påminna oss om att även i de äldsta kvarteren finns plats för lek.

Vi går vidare, med ett leende, genom en stad där även taken berättar historier.

Fortsätter till en gångvägen utefter havet och kom fram till St Andrews Castle, som ligger dramatiskt vid klippkanten med utsikt över havet och har varit både kungligt residens, fängelse och religiöst maktcentrum. Mest berömd är den för sin underjordiska gång – en tunnel grävd under belägring på 1500-talet, där angripare och försvarare möttes i mörkret. Ruinen bär fortfarande spår av både prakt och brutalitet.

Vi följer gångvägen som slingrar sig utefter havet, där vågorna slår mot klipporna och luften är mättad av salt och tång. Stegen blir lättare när regnet dragit bort, och snart reser sig katedralens ruiner framför oss – mäktiga, trots att de sedan länge är stympade av tidens tand.

De höga murarna och de spetsiga valven står kvar som skelett av en svunnen prakt, och mellan stenarna växer gräs och mossa som om naturen själv tagit över. Här, bland resterna av Skottlands största kyrkobyggnad, känns historiens närvaro starkare än någonsin. Vi går långsamt, nästan vördnadsfullt, och låter blicken vandra upp mot de öppna valven där himlen nu är klarare.

Då börjar det regna igen och vi skyndar tillbaka mot staden, slinker in på ett litet café för en kopp te. Här märks det tydligt att St Andrews är en universitetsstad – vi verkar ha hamnat på ett stamfik för studenter. Runt omkring oss sitter de böjda över laptops och böcker, djupt försjunkna i sina världar. Någon bläddrar i anteckningar, en annan skriver febrilt, och sorlet av röster blandas med ljudet av regnet som smattrar mot rutorna.

Efter att ha torkat upp lite tittat in i några av butikerna på huvudgatan fick vi en pratstund med innehavarna. Nu, när det inte är turistsäsong, verkade de ha både tid och intresse av att prata med oss. De berättade om staden, delade små historier och ställde nyfikna frågor om var vi kommer ifrån. Så trevligt – som om vi för en stund blev en del av vardagen här.

Efter våra samtal i butikerna, där innehavarna delade med sig av både historier och nyfikenhet, lämnar vi St Andrews med en varm känsla. Regnet hänger fortfarande i luften, men vägen leder oss vidare genom det skotska landskapet. Snart når vi Falkland – den lilla byn som bär på sin egen magi, med kullerstensgator, pittoreska hus och det ståtliga Falkland Palace som minner om kunglig prakt och dramatisk historia.

Stadens mest berömda sevärdhet, ett renässanspalats från 1500-talet som var en favoritplats för Mary, Queen of Scots. Palatset och dess trädgårdar är idag öppna för besökare och förvaltas av National Trust for Scotland.

Det har hunnit bli mörkt, men eftersom vi varit på Falklandsöarna är vi nyfikna på den här staden. Kan det vara den som gett namn till öarna ute i Sydatlanten?

Jo, så är det – Falkland i Skottland har faktiskt lånat ut sitt namn till den avlägsna ögruppen.

Falklandsöarna fick sitt namn 1690 när den engelske kaptenen John Strong seglade genom sundet mellan de två huvudöarna. Han döpte det till Falkland Sound efter Anthony Cary, 5:e Viscount Falkland, som då var en brittisk politiker och ämbetsman.Viscount Falkland-titeln är uppkallad efter staden Falkland i Fife, Skottland, där Falkland Palace ligger. Titeln skapades redan på 1600-talet och bär alltså stadens namn.

.

När vi på återresan närmar oss Edinburgh överraskar vår chaufför oss med att svänga ner till Forth Bridge North Viewpoint. I mörkret och regnet är det inte lätt att fånga bron på bild, men dess pampighet går inte att ta miste på. Stoltheten över denna järnvägsbro är påtaglig, och jag trotsar regnet för att göra ett försök, som ett minne av en resa där även regnet hade sin egen skönhet.

Vi gjorde utflykten med Rabbie’s, som inte bara är kända för sina kunniga guider utan också för att de genomför sina turer även när deltagarantalet är litet. Den här gången var vi bara fyra passagerare – vi två och ett franskt par – vilket gjorde resan både personlig och gemytlig.

Vår chaufför visade prov på både omtanke och humor. Han letade till och med reda på en sång om Margareta och spelade den i bilen, vilket fick mig att le stort. Utöver musiken bjöd han på mängder av trevliga berättelser längs vägen – små anekdoter som gjorde resan lika mycket till en upplevelse som en transport.

Så minns vi resan inte bara för platserna vi såg, utan för mötena, berättelserna och den där märkliga magin som bara Skottland kan bjuda på – även i regn.

Hungrig

På resa så är det kul att utforska landets matkultur och visst finns det en del maträtter som är typiskt irländska, som Irish stew, den testade vi naturligtvis, fast inbakad i en paj, den var så god. Vad vi inte testade var en typisk irländsk frukosträtt, black & white pudding. De ser ut som små runda kakor. Black pudding är gjort på blod, spannmål och olika kryddor. White pudding är liknande black pudding men görs på fett eller grislever istället för blod.

I övrigt så dominerar engelsk matkultur på Irland, men det Irland saknar i matlagning har de i pubmiljö. Så ett självklart val var att äta på puben. Att välja pub är inte lätt för det finns hur många som helt och i Tempel Bar trängs de med varandra. 

Vi valde en familjeägd för dagens middag, Ha’penny Bridge Inn.

Den amerikanska flaggan som skymmer skylten lite, har inget med puben att göra.

En trevlig typisk pubmiljö och här passade vi på att äta fish and chips, inte en måltid som räknas som "god mat" , men den är fortfarande en otrolig del av det irländska livet.

Med pubmiljön, stämningen, en shandy för mig och öl för maken, räknar man in det så blev det en utmärkt och god middag.

Skylten på puben uppmuntrade till att testa irländskt kaffe, så det var självklart att vi måste.

Det här var nog den godaste, irish coffee jag fått. Snygg var den också.

En liten kul detalj var killen vid bordet nära oss, han gillade visst att vara med på bild.

Resans stora missräkning i matupplevelse var det på Bunsen. Jag bukar försöka testa en hamburgare på våra resmål, den bästa jag ätit var nog i Järvsö. Tänkte nu att jag skulle utnyttja internet och se var den bästa hamburgaren i Dublin fanns. På tio i topplistan låg Bunsen, deras hamburgare var så lovprisade att det nästan var ett måste att testa dem.

Deras menykort är lite roligt, de är i storlek av ett visitkort.

Jag valde cheeseburger och shoestring. Efter lång väntan och där andra bord som kommit in efter oss redan fått sin mat, så kom "underverken".

Ska bli spännande att testa. Bilden gör inte hamburgaren riktig rättvisa, den ser större ut än vad den var för friesen är verkligen smala som skosnören.

Hur gott var det här då? Jo, jag har nog inte blivit mer besviken över en hamburgare. Degigt, svampigt bröd, osten är nästan bara det som syns i kanten och själva burgaren var smaklös. Pommes frites var dessutom inte ett dugg krispig. Gick därifrån mycket besvikna.

Med buss till Fort William.

En tidigt morgon, redan före frukost, traskar vi iväg till Diagonalgränd, fast i verklighetens Edinburgh så heter den Victoria Street. Där vid Museum Contex är det samling för den utflykt vi bokat med Gray Line. Butiken där, som är stängd så här tidigt på morgonen, är ett eldorado för Harry Potter fans.

Frukost serveras i bussen och vi får en påse med lite smått och gott, säkert något liknande som skolbarnen här brukar få med sig i lunchlådan. Utanför fönstret är det rena rama smörgåsbordet för fotografer, dimman ligger som sjok över terrängen och det svider rejält i fotofingret eftersom vi inte kan stanna. Dimmfotografering ingår inte i den här turen. Tar ändå en bild genom bussfönstret.

Det ser ut att bli en solig dag.

Vi åker förbi spegelblanka sjöar...

...tyvärr ingår inga stopp där heller och skulle vi stanna överallt där jag skulle önska mig så kom vi nog aldrig fram, för vacker natur är det i Skottland.

Ett stopp före slutmålet hinner vi med och det är vid bergen The Three Sisters. De figurerar i filmerna om Harry Potter och de mest entusiastiska har med sig trollstavar och poserar framför bergen.

Vi äntrar vår buss och far vidare mot Fort William som är ett av delmålen på vår resa och anledningen till att vi valde att boka den turen. Att vi fick sällskap av en hel del Harry Potterfans gör inte resan sämre, tvärtom. Vi får veta och lära oss en massor som vi inte hade en aning om och troligtvis inte har nytta av sedan, men kul att veta. Här i Fort William byter vi färdmedel till tåg. Vi ska åka Hogwartexpressen eller The Jacobite som den egentligen heter.Vill man fota loket med all pysande ånga så får man vara tålmodig och även snabb för att hinna få en bild mellan alla de som ska ta selfies.

Det lyckas till slut och så måste jag ju ha en bild på förstaklassvagnen, som heter Florence, den är döpt efter en av de trogna tågvärdinnorna. Hon fick det i 50-års present.

Till souvenirshopen är även Muglare välkomna, eller i alla fall tolererade.

Tåget avgår i tid och trots det strålande fina vädret så är det här ingen solkurva.

Förutom att det är ett trevligt gammalt ångtåg så har vi fin natur utanför fönstren.

Det är ont om öppningsbara fönster men jag lyckas hitta en ledig dörr där det går att öppna fönstret, delar det med några till och vi turas om att ha fönsterplats.

För de som inte är så ivriga att fota så kan man roa sig med att handla så som de gjorde i filmerna. Chokladgrodorna verkar vara populärast.

I väntan på höjdpunkten av resan så tar jag lite fler naturbilder.

Sedan börjar Glenfinnan Viaduct skymta. Det är den som alla väntat på att få en bild av.

Får en till bild innan jag lämnar över fönstret till nästa på kö.

Det är vackert ner i dalen också.

När vi åkt över viadukten är det min tur i fönstret igen.

Vid Glenfinnan Station är det ett tågstopp för att mötande tåg ska kunna passera.

Lite mer fin natur...

...sedan har vi inte så långt kvar till slutmålet Mallaig, och kan sitta och njuta av det vi har utanför fönstren.

Framme i Mallaig är det dags för lunch och vad passar inte bättre att äta i en fiskeby än dagsfärsk fisk och den klassiska rätten fish and chips.Min lilla maskot måste ju självklart få vara med också.

Promenaden i Mallaig och återresan kommer i nästa blogginlägg.

Återfärd och Salty Sea Dog.

Vi lämnade pingvinerna och begav oss på väg mot tåget för hemfärd till Kapstaden.

Det är en ganska lång promenad genom stan från tåget och till pingvinstranden, på återvägen så började min fot göra väldigt ont. Jag överdriver inte när jag säger väldigt ont. Något irriterande eftersom den varit så bra och jag hade äntligen kunnat börja gå långa härliga promenader och även bygga upp min kondition igen. Vad jag inte då visste, var att jag hade brutit foten, men eftersom jag bara trodde att det börjat göra ont igen så traskade jag på. Fick väl bita ihop och linka på så gott som det gick, Stiff Upper Lip liksom. 

Eftersom vi nu började bli hungriga så var det skönt att vi hittade The Salty Sea Dog som är en berömd restaurang för sina goda fish and chips. Det här lilla fina huset var allra först fiskmarknad; när den stängdes så blev det en parlamentsledamots kontor och också en dykskola. Men sedan 1998 är det denna restaurang som huserar här.

Vi slank in och fick ett ledigt bord.

Jag lovar; ingen av oss behövde svälta den här dagen.

Vi hade blivit rekommendera att om vi träffade på snoek så skulle vi passa på att äta denna sydafrikanska fisk. Jag gjorde det och den var utsökt.

Mätta och belåtna drar vi vidare.

Går en sväng ut på piren, såg ingen säl denna dag men jag hade nog inte tänkt klappa den även utan denna varning.

En dykare står staty längts ut på piren. Han står där som en symbol för alla forna och framtida sydafrikanska dykare. Den lilla hummern vid sockeln var gullig.

Det finns en hel del souvenirförsäljare i stan, inte så konstigt eftersom pingvinerna lockar hit många turister. Den här pysslade med att tillverka hajar av ståltråd och pärlor.

Nästan alla prylar vid den här muren är tillverkade av ståltråd och pärlor.

Vi hade tur med vädret den här dagen.

Vi fortsätter vår promenad mot järnvägsstationen.

Träffar på något som kallas The HMS Cornwall Mystery Stone. Den här stenen hittade en bulldozerförare 2007. Han fick syn på att den bumling han hade framför sin maskin hade en inskription inristad. Efter en del efterforskande så insåg man att den härstammade från 1946 och att denne APJ som ristat in sina initialer, förmodligen var en som överlevde förlisningen av HMS Cornwall 1942.

Vi går vidare, fast jag linkar nog mer.

Tillbaka till stationen. Järnvägen slutar här och jag kan anta att de har jämt jobb med att hålla spåren fria från sand.

På det tåg vi får på återresan är fönstren ändå sämre än de var på hitresan, här går det absolut inte att se något genom dem.

Men de går bra att öppna så vi kan njuta av utsikten.

Fish Hoek.

Små färgglada stugor susar vi förbi.

Fler och fler passagerare kliver på tåget.

En surfare med sin bräda vandrar bredvid spåren.

Glasgow

I Glasgow har jag aldrig varit förut, men nu har jag varit där. Men jag har sett lite av staden både på TV och i bild, innan jag kom hit och det som jag allra först kände igen var Clyde Arc som korsar älven Clyde i vinkel, eller snarare som en båge.

Så det första målet på premiärprommenaden var till denna bro.  Jag trodde den var öppningsbar eftersom jag sett ett TV-program där en bro som såg ut så här öppnades. Har letat men kan inte hitta någon information om att den här bron varit öppningsbar. Någon som vet? Den bron öppnade sig så att det bildades som två bågar uppåt och båtarna åkte under dessa bågar.

Här på bron hade man hedrat de soldater som stupat i Afghanistan. På båda sidor av körbanorna satt det mängder av kors med namn på unga personer och hur de omkommit. De rosa korsen var på kvinliga soldater.

Från bron kan vi se konserthallen  Clyde Auditorium, den har vissa likheter med konserthuset i Sydney. I folkmun går det under namnet "The Armadillo" eftersom formen även liknar ett bältdjur.  Den stora kranen är inte i funktion längre men har sparats som ett minnesmärke av stadens ingenjörmässiga arv. Den kallas för Finnieston Crane.

När vi startade promenaden så sken solen och vi hade inte en tanke på regn. Det sägs att man inte ska lämna huset utan paraply i Skottland. Hade vi paraply med oss ut? Näää, tänkte inte på det och se där borta hur molnen hopar sig över floden Clyde.

Fast om vi går åt andra hållet så verkar det som om molnen inte hunnit dit och där finns ett spännande parkeringshus som ser mer ut som en schweitzerost. Så vi traskar vidare och låtsas som om det regnar.

Det dröjer  inte så länge innan vi är nere vid floden igen och hamnar nu under den gamla järnvägsbron. Alldeles bredvid den så har det funnits ett färjeläger.

Kvar finns damernas vänthall. Fint ordnat för damerna på den tiden.

Regnmolnen börjar torna upp sig igen men damen som sträcker händerna upp mot dessa moln tycker att det är bättre att  dö till fots än att leva på knä, så vi traskar vidare.

Hittar en fin gångbro över älven.

Som tur har den ett brofäste som är väldigt praktiskt när regnet, som förr hängde i luften, nu beslutar sig för att ösa ner. Där kan man söka skydd tills det allra värsta har regnat över.

Regnet lugnar ner sig lite och vi skyndar upp till närmaste köpcentrum och väntar. Fast när vi ser att till och med marknadsstånden beslutat sig för att packa ihop så kommer vi på bättre tankar.

Varför stå där och hänga när det finns en trevlig Pub intill.

och vad annat ska man äta här om inte fish and chips och en öl därtill.

Åka buss i Glasgow