Tunnlar, kel och Den Vilda Kusten.

Efter frukost lämnar vi Akureyri, vi ska köra utefter norra kusten nu och lämnar Ringvägen ett tag. Vädret är lite grinigt,  men eftersom det är Island så har förhoppning om att det kommer växla till bättre.

Dagens landskapet  är lite lågmäld i framtoning.

Molnen ligger tunga över både fjäll och hav.

Att köra bil på Island är ett äventyr i sig, och ingenstans blir det tydligare än i de gamla kusttunnlarna. Vi har passerat flera tunnlar där det bara fanns plats för en bil i taget. Längs sträckan är det insprängda mötesfickor som fungerar som enda platsen för möte.

​Det här handlar inte bara om att köra bil – det handlar om tillit och timing. 

​Dessa tunnlar är en fascinerande del av Islands historia och ingenjörskonst. De påminner oss om hur utmanande det är att bygga infrastruktur i denna råa natur. Men framför allt blir de en symbol för det isländska sättet: effektivt, lite spartanskt, och fullt av karaktär.

Det är flera tunnlar på den här vägsträcka, alla är enkelfiliga så man får anpassa körningen för att få möten att stämma vid de mötesplatser som kommer med jämna mellanrum.

När vi väl kom ut ur tunnelns mörker var det som att kliva in i en helt ny värld. Vyn hade skiftat totalt, och det var inte bara landskapet som förändrats – även vädret slog om abrupt på andra sidan berget.

Vägen är inte bred, men just här har vi tur, för där  finns  en liten rastplats så vi kan stanna och ta några bilder.

Norra Islands kust bjöd på ett dramatiskt skådespel. Här, längs vägen, fick vi bevittna hur molnen tycktes rinna nedför bergssidorna, som en mjuk, himmelsk dimma. Det var som om naturen själv målade om landskapet i flytande grått. Denna ständiga rörelse, där moln möter karg kust, ger ett fantastiskt djup åt varje bild – en påminnelse om Islands råa, levande kraft.

Både jag och Carina sa i morse att vi väldigt gärna skulle vilja träffa på några islandshästar och få några bilder på dem. Under resans gång vi har sett hästar men inget ställe där det gått att stanna.

Få djur är så synonyma med Island som den robusta islandshästen. Dessa hästar är inte bara en viktig del av den isländska historien och kulturen, utan de utgör också det perfekta motivet, i en oslagbar kombination med öns dramatiska natur.

Tänk sådan tur vi har, för plötslig på en liten väg så står det ett gäng islandshästar. Här går det dessutom att stanna utan problem.

Islandshästen är en av världens färgrikaste raser. Allt från kolsvart, fux och brunt till skimmelskäckor – alla färger är tillåtna! Deras tjocka, vilda vinterpäls och yviga manar skapar fantastiska texturer som blir otroligt effektiva i det ofta hårda, klara isländska ljuset.

De här ser nästan ut att posera för fotografering.

Islandshästen har en historia av nästan total isolering. Redan på 900-talet infördes ett strikt importförbud av andra hästar för att skydda rasen från sjukdomar och inblandning. Detta har resulterat i en av världens mest renrasiga hästar.

​De är tåliga, starka och har ett stabilt psyke, formade av århundraden av att klara sig i Islands tuffa klimat.

Trots de isländska vidderna var det i de nära mötena som magin verkligen hände. Dessa robusta hästar visade sig vara lika nyfikna som de är tåliga. De buffades och trängde sig fram, helt inställda på att få en klapp eller kanske bara en stunds uppmärksamhet. Att fånga deras vänliga, men samtidigt beslutsamma ansikten på nära håll, där manen nästan döljer ögonen, var ett rent nöje.

Klappa mig ser de ut att säga. Det var klar att de blev klappade, så keliga som de var.

Historiskt sett har man ibland sagt att det finns "en häst på var fjärde person" på Island, vilket bekräftar att hästar spelar en mycket stor roll i samhället. Med en befolkning som närmar sig 405 000 och en hästpopulation på runt 80 000, blir den aktuella relationen ungefär en häst på var femte invånare.

Så otroligt goa hästar som vi träffade på.

Fortsättning finns här