Selfoss

Selfoss är en trevlig liten stad.  Perfekt utgångspunkt för utflykter, speciellt om man vill åka den Gyllene cirkeln.

Staden började växa fram efter att den första hängbron över Ölfusá byggdes 1891. Under 1900-talet har Selfoss utvecklats från bara ett par tiotal invånare till en blomstrande småstad med över 9 000 invånare år 2023.

Selfoss har också ett nytt gågatuområde och ett mat­hallskoncept vid den återuppbyggda gamla mejeribyggnaden.

Utanför den gamla mejeribyggnaden har de fyndigt målat elskåp i passande motiv.

Även glassbutiken har utnyttjat brandposten. 

Solen skiner och en liten fika i solen lockar.

Det är inte billigt på Island,  en tårtbit kostar 1.590 ikr (127 skr). Det får bli en liten kaka till kaffet för oss.

Sedan är vi mogna för en lite promenad,  så nu kan vi gå tillbaka till granen mitt i floden, som jag nämnde förut. Men eftersom vi nu är på Island och här finns det sägner om det mesta, även om den här klippan.

Långt innan Selfoss växte fram som stad, när Ölfusá flöt vild och obehindrad genom lavafält och dimhöljda berg, reste sig en ensam gran på en liten klippö mitt i strömmen. Invånarna undrade om trädet var ett julskämt eller en konstinstallation, men snart stod det klart att det var äkta – en symbol för naturens envishet och uthållighet, så unik att det utsågs till Årets träd.

Enligt isländsk folktro var Jórunn en temperamentsfull jättinna, starkare än tio män och fruktad av både människor och väsen. Hon blev fruktansvärt arg och sårad efter en hästkamp, då hennes fars stolthet, den svarta hingsten Eldfluga, förlorade mot en främling. I raseri slet Jórunn låret av motståndarens häst, sprang till Ölfusá och kastade en enorm sten i älven. Med ett dån som fick marken att skälva hoppade hon upp på klippan.

Stenen blev känd som Jóruklettur. Ensam och tyst stod den kvar i strömmen – en märklig ö för en vild jättinna som tidigare terroriserat bygden från sin grotta på berget Hengill. Där levde hon tills en hjälte med en silveryxa, utsänd av den norska kungen, slutligen fördrev hennes vansinne.

Åren rann som vattnet runt klippan. Vindarna bar viskningar av gamla visor och sagor. En dag återvände Jórunn till sin klippa och möttes av något oväntat: en liten gran hade slagit rot där hon en gång stått. Späd men orubblig, precis som henne, sträckte den sina barr mot himlen.

När Jórunn försiktigt rörde vid granens barr, bröts hennes stenfrusna hjärta för första gången på ett sekel. Hon log och förstod att hennes vrede lämnat mer än en sten i älven. Den hade skapat en plats där nytt liv kunde gro.

Sedan dess vakar Jórunn över granen från sin grotta i Hengill. Och varje gång någon ser det lilla trädet mitt i Ölfusá, känner de något märkligt: en blandning av styrka, sorg och hopp. Som om naturen själv minns henne.

Här nere vid floden finns det mer att se. Det är några ovanliga geologiska formationer i form av små cirkulära gropar.

Vid strandbanken där Ölfusá rinner fram med kraft och klarhet, syns märkliga gropar i marken – små fördjupningar som liknar fotspår från jättar eller urtida väsen. Men det är inget mystiskt med dessa gropar det finns en geologisk förklaring. Det är så kallade lavakrukor som är 1-2 meter i diameter och upp till en halv meter djupa. De bildades för cirka 8770 år sedan i ett  massivt lavaflöde drog fram här, enorma gasbubblor uppstod från den smälta lavaflödet. När lavan sedan svalnade så bildades dessa håligheter.

Vi fortsätter vår promenad och ser att det finns gatukonst även här.

Finns även snidad konst.

Men nu börjar det suga lite i magen,  dags att leta efter något matställen. Vi styr våra steg upp till det lilla charmiga torget där flera hus är rekonstruktioner av historiska byggnader från hela landet.  Såg att det fanns havsöring på ett ställe. Tyvärr är det inte öppet, så vi får leta vidare.

På jakt efter ett matställe blev vi mättade – inte på mat utan på läslust. Vi passerade en trappa förvandlad till ett färgsprakande bibliotek, där varje uppmålad bokrygg bjöd in till en ny berättelse. När vi nått toppen hade vår aptit på ord bara växt, snarare än stillats. Men magen fortsatte kurra så vi fortsatte leta efter något lämpligt ställe att äta på.

Fastnade till slut för Krisp och för den traditionella maträtten Plokkfiskur.

Den påminner mycket om en fiskgratäng  och består av kokt vit fisk (ofta torsk eller kolja), potatis, lök och en vit sås, ofta baserad på mjölk och smör. Allt blandas ihop till en krämig röra och gratineras, ofta med ost på toppen. Till det serveras rågbröd och smör. Det är en älskad husmanskost på Island – enkel, mättande och full av smak. Dessutom var det mycket gott.

I fortsättningen åker vi till Stöng, går att läsa här.