Petter Katt – Vårtecknet som föddes ur ett språkfel.

I dag är det dags för en riktig klassiker i folktron – Petter Katt! Kanske har du aldrig hört talas om den, men det är en dag med riktigt gamla anor och som traditionellt markerade vårens ankomst. Och visst låter det som en dag värd att fira lite extra?

I den gamla bondetraditionen var just den här dagen en av årets viktigaste brytpunkter mellan vinter och vår.

Namnet låter ju mysigt, men det bygger faktiskt på ett gammalt språkmissförstånd. Sedan medeltiden hette dagen Petrus Cathedraticus på latin – en kyrklig dag till minne av aposteln Petrus biskopsstol i Rom. Under katolsk tid var det en officiell festdag, men efter reformationen försvann den ur kyrkoåret.

I folkmun levde den däremot kvar. I äldre almanackor förkortades namnet ofta till Petr. Cath., och för bönder som inte talade latin lät Cathedraticus mest som… ja, katt. Så Petrus blev Petter – och där föddes det charmiga folkliga namnet Petter Katt.

Petter Katt var en viktig dag i bondesamhället. Man sa att ”Petter Katt kastar en het sten i sjön” – ett bildligt sätt att säga att tjälen börjar släppa och att isarna smälter underifrån. Med andra ord: dags att vara försiktig på sjöisen.

När jag tittar ut i dag känns det kanske inte som vårens första dag, med några centimeter nysnö och frost i träden.

​

Det finns också flera väderordspråk kopplade till dagen. Ett av de vanligaste säger att om natten till Petter Katt är riktigt kall, så håller kylan i sig i trettio nätter till.

Ett annat gammalt ordspråk lyder: ”Vintern ska gå vid Petter Katt eller spotta och ta bättre fatt.” Det är alltså nu det avgörs om våren tänker stanna – eller om vintern gör ett sista försök

I södra och mellersta Sverige har Petter Katt länge betraktats som den första vårdagen. En härlig tanke när ljuset återvänder och solen börjar värma lite mer för varje dag.

Så medan vi väntar på att våren ska slå ut i full blom kan vi passa på att mysa lite extra. Kanske med en kopp te – och en spinnande katt i knät.

Här är en liten fin katt som fjäskade för turisterna i Dubai Marina.

Visst katten

Träffade på en katt på marknaden. Mitt i allt folkvimmel låg den där och såg ganska avslappnad ut.

Jag behövde vila både ben o rygg en liten stund och satte mig på en bänk och pratade med den. Den ser kanske lite ilsken ut med att visa tänder, men den svarade faktiskt med ett litet mjau.

Vet inte om den berättade att det här var hans revir, eller bara låg där och slickade såren efter sitt senaste revirförsvar.

Vi pratade i alla fall en liten stund innan jag gick vidare. 

På de stora varuhusen träffade jag på lite andra katter.

Stora katter hos frissan.

Är man liten och får syn en stor mjuk katt så spelar det nog ingen roll med en skylt om att inte röra när mamma vill fotografera en.

På tal om fotografera, undrar om den fotografen är något översynt.

I skuggan av Hekla

Det var så förtrollande vackert vid Gjáin att vi nästan kunde ha slagit läger där och stannat för gott. Men nattens boende var redan bokat, så vi fick motvilligt lämna denna oas för att hinna fram innan skymningen föll.

Dagens färd gick mot Vík, men att ta raka vägen dit kändes som att gå miste om något. Istället valde vi att låta vägen slingra sig fram – genom småvägar som ibland blev så smala att de helt enkelt tog slut. Ringvägen fick stå åt sidan; vi tråcklade oss fram, nyfikna på vad som kunde dyka upp bakom nästa krök.

Och mycket fick vi se. Landskapet skiftade ständigt – från kargt och vindpinat till frodigt och grönt, som om naturen själv lekte med kontraster.

Långt där borta, i diset, började Heklafjäll skymta. Ett stilla löfte om vad som väntade längre fram.

Variationer i färger Naturens färger dansade förbi oss som i ett långsamt kalejdoskop – från lavagrått och mossagrönt till solgult gräs och koboltblå himmel. Varje ny vy bar sin egen ton, som om landskapet målade sig självt i takt med vår färd.

Vi färdas genom en ödslig trakt, inga samhällen, knappt några hus. Vägen slingrar sig fram mellan fjäll och fält, och ibland dyker det upp en avtagsväg, som en viskning om att det ändå finns liv här. Vi vet att det gömmer sig hotell och gästhus någonstans där ute, även om vi inte ser dem.

Vid en av dessa avtagsvägar, där vi inte mött en enda bil eller människa på mycket länge, står plötsligt fyra unga tjejer och liftar. De sänker snabbt sina tummarna när de ser att vi redan är fyra i bilen. Hoppas de har tur med någon annan bil, men tycker ändå att det är tufft att försöka lifta här där det är s gles trafik.

Vi svänger av mot Fljótshlíð, där landskapet öppnar sig i mjuka kullar och fjärran fjäll. Här står Hlíðarendakirkja ...

...en liten träkyrka med vit fasad och rött tak, stilla och tidlös i det öppna landskapet. Den byggdes 1897 och bär på både helighet och saga; helgad till Þorlákur helgi, Islands skyddshelgon, men också djupt rotad i Njáls saga. Det var här hjälten Gunnar bodde, och enligt legenden såg han sin älskade gård från hästryggen när han valde att vända hem, trots att det skulle innebar döden.

När jag skulle gå in i kyrkan blev jag mer eller mindre överfallen, fast av det allra vänligaste slaget. En katt dök upp som från ingenstans och blockerade entrén med bestämdhet. Den krävde sin dos av kel och klappar innan jag fick gå vidare. Som tur var kom Carina till undsättning och tog över uppdraget, så att jag till slut kunde smita in.

Inne i Hlíðarendakirkja möts man av en stillsam skönhet. Väggarna är klädda i ljusa träpaneler, och ovanför sträcker sig en stjärnmönstrad valvstruktur som ger rummet en nästan himmelsk känsla. Ljuset silas in genom de rundade fönstren och spelar över de enkla träbänkarna, där varje skiftning i färg och form tycks bära på minnen av tidigare besökare.

Det är en interiör som inte ropar, men viskar – om tro, om berättelser, om människor som kommit och gått. Och mitt i allt detta: en katt som vaktade dörren, som om den visste att detta var en plats man inte bara går in i, utan stiger in i med vördnad.

När jag kom ut igen satt katten fortfarande kvar, som om den väntat tålmodigt på sin fortsatta dos av uppmärksamhet. Den strök sig mot benen, spann högt och bjöd in till ännu ett klapp- och kelkalas – som om vår lilla stund tillsammans vid kyrkporten var dagens viktigaste händelse.

Inte långt från kyrkan ligger Gluggfoss. Vattnet från floden Merkjá störtar ner genom en klippformation av vulkanisk bergart, där erosionen har gröpt ur hål och öppningar – som naturliga fönster eller gluggar, därav namnet. Vattnet kastar sig ner genom bergväggen i flera etapper.

Och det bästa av allt: det går att gå in bakom fallet. En smal stig leder fram till en plats där du kan stå i skydd av klippan och se vattnet dansa framför dig, som ett levande draperi. Det är en stilla, nästan magisk upplevelse – särskilt eftersom så få hittar hit. Gluggfoss ligger lite vid sidan av de stora turiststråken.

Solen lyser och  vi får en aning till regnbåge.

Vi fortsätter längs vägen, in i det område där vårfloden från Hekla varje år ritar om landskapet. Grusvägar spolas bort, nya fåror bildas, och det som var körbart i fjol kan nu vara en utmaning. Naturen har sin egen vilja här – och den påverkar både färdväg och färdsätt.

Det är därför viktigt att tänka på vilken bil man färdas i.  Att teckna full försäkring när man hyr bil är klokt, men det är inte hela lösningen. För även med försäkring gäller det att köra med försiktighet – för om du hamnar i problem och behöver bärgning ute på de här vägarna, så täcks den  inte av försäkringen.

Från att ha varit en vanlig grusväg känns det som vi är ute och kör i grus, morän eller ibland floden.

Vägarna kring Heklafjäll är inte bara färdvägar, de är vägar i ständig förändring. Här är det naturen som dikterar villkoren, vårfloder som förvandlar grus till gyttja. slingrar sig genom landskapet som en försiktig viskning, ibland bred och trygg, ibland smal och skör. Den bjuder på utsikter mot fjäll och dalar, men också på överraskningar – en plötslig vattenpöl, ett rasat vägparti och en väg som plötsligt är en flod.

Här var det väg för inte så länge sedan, nu är det en flod.

Ovanför branten  är det en glaciär, kan tänka mig hur det ser ut på våren, då strilar det inte bara från vattenfallen utan det är stora massor vatten som strömmar ner och skapar om landskapet.

Spännande att se hur lavan har runnit ut här, en gång i tiden, skapat former som stelnat.

Hur den har veckat berget i nästan mjuka former, trots att det är så hårt.

Kargt och öde men fåren verkar trivas.

Även här försvinner den ursprungliga vägen ut i det som nu är älv.

Här ser man tydligt hur vattnet format omgivningen.

Molnen som vilat på Hekla, lättar ett tag och jag passar på att få en bild med hem som minne.

Inte mycket liv rör sig i landskapet just här, men i det stilla vattnet glider några sångsvanar fram – tysta, värdiga, som om de bar på en hemlighet. De simmar runt i lågmäld harmoni, och jag stannar upp. Det är något med deras rörelser, deras vita fjäderdräkt mot det grå, som gör dem så vackra.

Så småningom kommer vi ut på Ringvägen och märker att trots att vi nästan är framme i september så är det ganska mycket turister kvar. Närheten till Reykjavik gör att många tar en dagsutflykt till de pampiga vattenfallen som finns här. Till Seljalandsfoss var vi för elva år sedan, ungefär samma årstid men då med betydligt mindre med folk. Det är ett vattenfall som man kan gå in bakom, men eftersom vi redan besökt ett med knappt något folk alls så är det ingen som vill stanna här och trängas. Den som vill läsa om vattenfallet  kan göra det här.

Vi är nu så nära Vik, där vi ska övernatta så vi väljer att åka dit.

Njuter av landskapet vi passerar.

Så är vi framme i Vik, checkar in på 1908 Hostel by Ourhotels och får ett eget litet hus.Efter en intensiv och innehållsrik dag så är alla hungriga och vad passar inte bättre då än en god och värmande soppa på Súpufélagið  eller The Soup Company ett trevligt sopphus som ligger på gångavstånd från vårt boende. Den populäraste är “Red Hot Lava Soup”, som serveras i ett mörkt bröd som påminner om stelnad lava – både vackert och mättande. 

Eftersom jag åt en så god lammsoppa förra gången på Island så väljer jag en sådan och om du kommer hit så kan jag verkligen rekommendera den. Den var så god.Atmosfären är varm och välkomnande, med enkel inredning och plats för både lokalbor och resenärer - så står det i beskrivningen om stället och det stämmer. Sopporna kostar  2.690 = 184 skr och om du inte blir mätt på första omgången så får man hämta påfyllning.

Här är den dagens körrutt för den som är intresserad.

Fortsättningen som handlar om den svarta stranden finns här.

En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Monteverde

Jag vaknar tidigt och tassar upp för att kika ut, det har inte ljusnat ännu så klockan är före sex. Upptäcker att för första gången sedan vi kom hit så syns toppen på vulkanen  Arenal. Klart det måste dokumenteras,  greppar mobilen och tassar tyst ut för att inte väcka de andra.

Vill man se hur vulkanen ser ut i all sin prakt behöver man nog stanna här mer än några få dagar eller så kan man titta in till hotellets reception och se på tavlan de har där.  Fast egentligen tycker jag nog det är minst lika fint med molnen.

När vi är klara för att gå ner till frukost så ser det ut så här. Så det var lite tur att jag kikade ut, då när jag vaknade.

I dag ska vi dra vidare till Monteverde.  När vi står och väntar på vår transport hör vi ett otroligt snatter och liv ute bland träden.  Jag kikar och kikar men har lite svårt att hitta källan till oljuden, men killen i receptionen tycker att nog att vi borde få se och hitta vad det är som gömmer sig bland löven, så han kilar iväg och hämtar sin kikare. Bra det för då kan även jag hitta dem med kameran.

Gråhuvad chachalaca, två stycken var det men en bestämde sig för att flyga iväg. Syns till höger hur den lämnar platsen.

Vi hinner inte spana så mycket på fåglarna innan vår transport kommer. Cortés x 3 frågar chauffören och det stämmer. Jag får en liten lapp i min hand med en etta (1) på, innan han lassar in våra väskor i bilen. Tittar lite fundersamt på den och försöker lite försynt påpeka att vi är tre personer med tre väskor.  Stoppar lappen i fickan för säkerhets skull och hoppar in i bilen.

När bilen är packad med både bagage och folk drar vi iväg. Det ska bli en båttur på sjön Lago Arenal. Det är Costa Ricas största sjö. Den sjön är egentligen en konstgjord damm. Den lilla  sjön som fanns där tidigare utvidgades 1979 för att bli landets största reservoar för vattenkraftproduktionen.

Efter att vattnet använts för att producera el leds det vidare till Guanacasteprovinsen i nordvästra Costa Rica där det används för att bevattna ris- och bönodlingar. 

När vi kommer fram till sjön blir jag åter igen imponerad av logistiken på den här resan, vårt bagage är i ett nafs placerat i rätt båt och även vi tre lotsas ner till samma båt.

Vår skeppare är  en handlingskraft tjej som ser till att allt händer och att alla kommer till rätt plats. Här står hon i dörröppningen och kollar läget. Det tar inte många minuter innan vår båt är startklar...

...och vi får en fin tur över den stora sjön.

Framme på andra sidan greppar en stor karl min resväska och hivar upp den på axeln med  ett litet "uff",  fast den var inte så förskräckt tung som en del andras väskor.  Men jag var glad över hjälpen. Där fick jag också förklaringen till den lilla lappen jag hade i fickan.  Mannen som bar min väska frågade med vilken buss vi skulle åka vidare. Ingen aning tänkte jag, men kom plötsligt ihåg den där lilla lappen jag fått med ettan på. Stoppade ner handen i fickan och plockade upp min lilla lapp och visar honom den. Chansningen gick hem för det visade sig att det var biljetten till nästa färdmedel.  Vi skulle vidare med buss nr 1. Trevligt och kul, för vi fick en genomtrevlig chaufför och sällskap med en lika trevlig asiatisk familj från Kanada.  Kul at träffa på folk från så gott som hela  världen.

Åter igen fick vi en resa med trevligt sällskap och fick se en ny del av landet.

Till slut är vi framme i Monteverde, en liten stad i Puntarenas. Första intrycket är att den verkar lite väl turistisk med sina serveringar och butiker. Dessutom tycker vår chaufför att vi inte ska äta på Tree house. För dyrt och ingen speciell mat. Fast det är den enda restaurangen här som har ett träd rakt igenom huset.

Men vi behövde inte oroa oss, för stan var liksom uppdelad i en övre och nedre del där den nedre var turistvarianten med kryddade restaurangnotor och den övre, där vi bodde, var med mer normala priser och lugnare tempo. Så vi testade bara konditionen lite och vandrade ner till den nedre delen för att kolla hur där ser ut för backarna mellan de båda stadshalvorna är rejält brant.

Titta! Det finns elefanter i Costa Rica. Kul variant på återvinning.

Även trädgårdsmöblerna är tillverkade av någon händig person .

Har man tur så kan det dyka upp lite vilda djur, fast det enda vi stötte ihop med här i stan var ett bältdjur som kom traskandes då vi var på väg till frukost på hotellet. 

Är det regnperiod så bör det regna också, men vi har då inte haft mycket regn hitintills. Idag kommer det dock en rejäl skur, men vi har tur för den kommer när vi åt lunch. Kort men väldigt intensiv skur.

En helt vanlig katt träffar vi på.

Har nog aldrig sett så många väggmålningar som i Costa Rica och här i stan har de en gigantisk sengångare  på väggen.