Stoppen som Tog Oss till Bifröst

Nära Hofsós finns en av Islands äldsta kyrkor, och den är både historiskt och arkitektoniskt fascinerande. Den heter Grafarkirkja.

Den är byggd under 1600-talet. Den tros ha ritats av Guðmundur Guðmundsson, en skicklig hantverkare från den tiden.

Kyrkan är byggd i torv och trä, vilket var typiskt för isländsk byggteknik under den perioden. Den har bevarats som ett historiskt monument och är ett fint exempel på traditionell isländsk arkitektur.

Grafarkirkja ligger i en stillsam dal, ofta omgiven av dimma och fågelsång. Den lilla torvkyrkan ser nästan ut att ha vuxit upp ur marken själv, med sitt gräsbeklädda tak och väggar som smälter in i landskapet.

Kyrkan används inte längre för regelbundna gudstjänster, men är ett älskat besöksmål för den som söker tystnad, historia och en känsla av förankring i det förflutna.Vi kan inte gå in men kikar in genom fönstret. Inuti är det enkelt, men med en närvaro som känns nästan andlig—som om väggarna minns varje bön som viskats där.

Finns några gravstenar här och ser att det var en tuff tid.

En lustig detalj som vi upptäckte under resans gång var att ofta när vi stannat för att titta på något och det var helt tomt på folk, så dröjde det inte många minuter innan det plötsligt kom bil efter bil och  stannade. Spelade ingen roll om det var tidig morgon eller sen eftermiddag.

                                                                                    ------------‐----------

I centrala Sauðárkrókur håller en enorm väggmålning på att växa fram, syftet med den är att ge nytt liv åt staden. Förhoppningen är att besökare ska ta bilder av sig själva vid konstverket, dela dem brett och därigenom väcka uppmärksamhet kring Skagafjörður som resmål.

Nu blev det ingen selfie för mig där, men jag kan i alla fall hjälpa till med att sprida bilden ändå.

Saudarkrokur är en fin liten by, vi passade på att handla lite i den lokala butiken och blev lite snopna när tjejen i kassan pratade norska, fast lite kul var att hon trodde hon pratade svenska.  Men vad spelade det för roll,  vi förstod varandra.

Blev några kyrkor efter varandra nu, men alla i sin egna speciella stil.

Blönduóskirkja, är känd för sin unika och moderna arkitektur som sägs vara inspirerad av de omgivande bergen och landskapet.

Där i Blönduós hade vi planerat att äta lunch, men hittade inget bra ställe så vi for vidare.

Men innan det blir någon mat så stannar vi till vid Kolugljufur, där får man passa på stegen.

Kolugljúfur är ett av Islands dolda pärlor och ett dramatiskt vattenfall och namnet på en imponerande klyfta (kanjon) som floden Víðidalsá har gröpt ur.

Den är ungefär en kilometer lång och på sina ställen upp till 40–50 meter djup, med branta, mörka klippväggar.

På andra sidan vägen fick jag syn på hur berget där borta har lite likhet med Lapporten vid Abisko.

Men nu kurrar det i magen efter lunch.

Vi åker till Hvammstangi ett riktigt blåsigt ställe. Där har de en helt underbar hantverksbutik vi slinker in där för att inte blåsa bort, hantverksbutiken var både inspirerade och lockade till köp. Men nu var det något att äta som vi var ute efter. 

Så vi gav oss ut i blåsten igen, rundade en väggmålning av den isländska konstnären Juan Andrés Sigurðsson, även känd som Juanpictures. 
Konstverket heter "Fjölskyldan" (Familjen) och visar människor och djur som representerar det lokala samhället.
Verket skapades 2017 som en del av ett projekt för att försköna hamnområdet.

Vi hittade ett lovande ställe och kämpade oss in.

Ja, det var värt besväret med dörren, där fick vi resans godaste fish & chips. Nyfiskad och serverad med vänlighet.

Sista anhalten för den dagen blev på hotel Bifröst i just Bifröst.

Byn Bifröst har vuxit fram kring universitet. Det är ett av de få campusuniversiteten på Island. Det grundades redan 1918 i Reykjavík men flyttades till sin nuvarande plats 1955. Universitetet är privat och inriktat på ämnen som ekonomi, juridik och samhällsvetenskap.

Här kommer dagens rutt.

Fortsättning finns här

Núpsstaður – där namnen viskar genom tiden

Núpsstaður är en gammal gård på södra Island, vi gör ett stopp där och promenerar upp till gården.. Ett fint stopp för den som vill förstå hur människor levde här under hårda naturförhållanden.

Núpsstaður ligger där stenmarker och mossor möter den öppna himlen, en plats där gården själv känns som ett namn som vandrat genom generationer. Här finns spår av människor som försökt tämja jord och väder, och i vinden hörs ännu ekon av deras vardag: spadtag, skratt, någon som ropar från fjärran. Marken är både kärv och full av tålighet; den bär historier som känns lika konkreta som fotspåren i leran.

Det första som möter oss är ett litet hus med dörren på glänt, som om det fortfarande väntar på någon som aldrig kom. Men växtligheten har tagit över, krupit in i springorna och lagt sin tystnad över tröskeln. Dörren går inte längre att öppna — bara en smal glipa återstår, som en viskning från en tid då huset ännu andades vardag.

Vi kikar in och ser att där inne står det något spännande.

Det röda där inne är stort, nästan överraskande. Dörren står halvöppen, som om den tvekar: ska den släppa in oss eller inte? Vi tränger oss försiktigt fram, nyfikna och lite andäktiga, och försöker fånga en glimt av vad som gömmer sig där inne i mörkret. Det känns som om platsen fortfarande har något att berätta — men bara för den som närmar sig med varsamhet.

Det är faktiskt en gammal bil som står där inne.

Märkt av tid, väder och färder — kanske en gång körd av någon som visste hur man tog sig fram när vägarna ännu inte fanns. Nu står den där, stilla, som ett minne av rörelse. Gården är tyst, men inte tom. Den bär sin berättelse i sten, torv och metall, som om varje detalj fortfarande viskar om vardag och vilja.

Maken och sonen, båda bilfantaster,  konstaterar att det är en Willys — fast i fronten står det “Willyx”. Med största sannolikhet en variant av den ikoniska Willys Jeep, en terrängbil med rötter i 1940-talets robusta ingenjörskonst. Ett fordon byggt för att ta sig fram där andra gav upp. Och kanske är det just det som gör att den känns så hemma här.

Vid gården finns ingen informationstavla, men efter en del efterforskning har jag fått veta att bilen en gång ägdes och kördes av lantbrevbäraren Hannes Jónsson. Han tjänstgjorde mellan 1918 och 1942, och innan bilen kom in i hans liv tog han sig fram med häst —över förrädiska glaciärfloder, genom oländig terräng, i oväder, och över isar som knappt bar. Ett liv i rörelse, där posten skulle fram oavsett väder eller väg. 

Ser att det på gården troligtvis även fanns en traktor för det här paketet har innehållit en komplett renoveringssats för en Massey Ferguson 135.

Den enda information som finns på plats är en liten skylt på ett träd där står uppräknat namnen på de som brukat gården och den förste är, Jón Bjarnason (1696–1777) som började bruka gården år 1720.

Längs stigen mot boningshuset ligger flera torvhus på rad, som tysta vittnen från en annan tid. Varje byggnad har haft sin funktion: smedja, lada, förråd — och till och med ett litet kraftverk, där vatten från bäcken en gång drev liv i maskinerna. 

Torvhusen ligger insmugna i slänten, byggda så att de nästan smälter samman med landskapet. Väggarna är stadiga, uppförda av rejäla stenar som bär både tyngd och tid. I ett av husen ligger ännu hö kvar — som om någon just lämnat det

Vi kommer fram till själva boningshuset, vars form har förändrats flera gånger genom åren. I sin nuvarande skepnad är det från 1929, och det var här Hannes Jónsson bodde tillsammans med sin hustru Þóranna.

Hannes liv började dramatiskt: hans mor var bara femton år när han föddes, och dog i mässling två år senare. Trots den svåra starten blev han en respekterad lantbrevbärare, känd för sitt mod, sin ödmjukhet och sin envishet. I ett brev han skrev finns en rad som stannat kvar hos mig: “Jag har ofta haft goda hästar att lita på i vattnen och dimman, och det är inte min egen duglighet jag har att tacka. Det har alltid funnits någon annan vid rodret.”

Tillsammans fick Hannes och Þóranna tio barn. De två som bodde kvar här längst var sönerna Eyjólfur och Filippus. Innan de gick bort donerade de gården till den isländska staten, genom Nationalmuseet — ett sista uttryck för omsorg om platsen och dess historia. Filippus blev 101 år.

Under en period var huset öppet som museum. Nu får vi nöja oss med att kika in genom fönstret — glaset är lite grumligt, men där inne står orgeln kvar, tyst men närvarande. Fillippus brukade spela psalmer på den, och det sägs att tonerna ofta fyllde rummet med stilla kraft. Orgeln transporterade hans far Hannes hit med hjälp av klövjehästarna.  En orgel var en statuspryl på den tiden, den skullefinnas i varje hem, varesig om man kunde spela på den eller ej. På hyllorna finns fortfarande spår av Fillippus läslust: böcker som väntar, som om han bara gått ut en stund.

Här finns också en liten torvkyrka, lågmäld och vacker där den ligger insjunken i landskapet. Det är en av Islands sista bevarade torvkyrkor, och den nuvarande byggnaden tros vara från senast 1657. Men platsen bär äldre spår — en tidigare kyrka kan ha stått här redan på 1100-talet. Den kyrka som står här nu är byggd på en gammal kyrkogrund.

År 1930 blev kyrkan en historisk milstolpe då den som första byggnad på Island förklarades skyddad av Nationalmuseet. Den restaurerades varsamt och återinvigdes 1961, som en stilla hyllning till både tro och hantverk.

Kyrkan är öppen, så vi stiger in.

Vi går in över skiffergolvet, ljuset är dämpat, väggarna andas torv och tid, och det känns som om varje andetag där inne bär en viskning från dem som en gång samlades här. Det här är troligtvis Islands minsta kyrkobyggnad.

Kyrkan avsakraliserades 1765 genom ett kungligt brev, användes senare som förråd, och återinvigdes först 1961 efter restaurering. Altaret som står där idag kommer från Stóra-Dalskirkja och är daterat till 1789

​Gården och kyrkan tillhör nu Islands Nationalmuseums Historiska Byggnadssamling. Själva gårdsbyggnaderna och kyrkan är värdefulla exempel på traditionell isländsk byggnadsstil och utgör en viktig del av landets kulturarv.

Med huvudet fullt av berättelser och bilder från det som en gång var, vänder vi tillbaka till bilen. Landskapet omkring oss är fortfarande detsamma — men nu ser vi det med andra ögon. Vi lämnar Núpsstaður bakom oss för att upptäcka mer av det nutida Island, med historiens viskningar fortfarande kvar i tanken.

Fortsättningen finns här

​

I skuggan av Hekla

Det var så förtrollande vackert vid Gjáin att vi nästan kunde ha slagit läger där och stannat för gott. Men nattens boende var redan bokat, så vi fick motvilligt lämna denna oas för att hinna fram innan skymningen föll.

Dagens färd gick mot Vík, men att ta raka vägen dit kändes som att gå miste om något. Istället valde vi att låta vägen slingra sig fram – genom småvägar som ibland blev så smala att de helt enkelt tog slut. Ringvägen fick stå åt sidan; vi tråcklade oss fram, nyfikna på vad som kunde dyka upp bakom nästa krök.

Och mycket fick vi se. Landskapet skiftade ständigt – från kargt och vindpinat till frodigt och grönt, som om naturen själv lekte med kontraster.

Långt där borta, i diset, började Heklafjäll skymta. Ett stilla löfte om vad som väntade längre fram.

Variationer i färger Naturens färger dansade förbi oss som i ett långsamt kalejdoskop – från lavagrått och mossagrönt till solgult gräs och koboltblå himmel. Varje ny vy bar sin egen ton, som om landskapet målade sig självt i takt med vår färd.

Vi färdas genom en ödslig trakt, inga samhällen, knappt några hus. Vägen slingrar sig fram mellan fjäll och fält, och ibland dyker det upp en avtagsväg, som en viskning om att det ändå finns liv här. Vi vet att det gömmer sig hotell och gästhus någonstans där ute, även om vi inte ser dem.

Vid en av dessa avtagsvägar, där vi inte mött en enda bil eller människa på mycket länge, står plötsligt fyra unga tjejer och liftar. De sänker snabbt sina tummarna när de ser att vi redan är fyra i bilen. Hoppas de har tur med någon annan bil, men tycker ändå att det är tufft att försöka lifta här där det är s gles trafik.

Vi svänger av mot Fljótshlíð, där landskapet öppnar sig i mjuka kullar och fjärran fjäll. Här står Hlíðarendakirkja ...

...en liten träkyrka med vit fasad och rött tak, stilla och tidlös i det öppna landskapet. Den byggdes 1897 och bär på både helighet och saga; helgad till Þorlákur helgi, Islands skyddshelgon, men också djupt rotad i Njáls saga. Det var här hjälten Gunnar bodde, och enligt legenden såg han sin älskade gård från hästryggen när han valde att vända hem, trots att det skulle innebar döden.

När jag skulle gå in i kyrkan blev jag mer eller mindre överfallen, fast av det allra vänligaste slaget. En katt dök upp som från ingenstans och blockerade entrén med bestämdhet. Den krävde sin dos av kel och klappar innan jag fick gå vidare. Som tur var kom Carina till undsättning och tog över uppdraget, så att jag till slut kunde smita in.

Inne i Hlíðarendakirkja möts man av en stillsam skönhet. Väggarna är klädda i ljusa träpaneler, och ovanför sträcker sig en stjärnmönstrad valvstruktur som ger rummet en nästan himmelsk känsla. Ljuset silas in genom de rundade fönstren och spelar över de enkla träbänkarna, där varje skiftning i färg och form tycks bära på minnen av tidigare besökare.

Det är en interiör som inte ropar, men viskar – om tro, om berättelser, om människor som kommit och gått. Och mitt i allt detta: en katt som vaktade dörren, som om den visste att detta var en plats man inte bara går in i, utan stiger in i med vördnad.

När jag kom ut igen satt katten fortfarande kvar, som om den väntat tålmodigt på sin fortsatta dos av uppmärksamhet. Den strök sig mot benen, spann högt och bjöd in till ännu ett klapp- och kelkalas – som om vår lilla stund tillsammans vid kyrkporten var dagens viktigaste händelse.

Inte långt från kyrkan ligger Gluggfoss. Vattnet från floden Merkjá störtar ner genom en klippformation av vulkanisk bergart, där erosionen har gröpt ur hål och öppningar – som naturliga fönster eller gluggar, därav namnet. Vattnet kastar sig ner genom bergväggen i flera etapper.

Och det bästa av allt: det går att gå in bakom fallet. En smal stig leder fram till en plats där du kan stå i skydd av klippan och se vattnet dansa framför dig, som ett levande draperi. Det är en stilla, nästan magisk upplevelse – särskilt eftersom så få hittar hit. Gluggfoss ligger lite vid sidan av de stora turiststråken.

Solen lyser och  vi får en aning till regnbåge.

Vi fortsätter längs vägen, in i det område där vårfloden från Hekla varje år ritar om landskapet. Grusvägar spolas bort, nya fåror bildas, och det som var körbart i fjol kan nu vara en utmaning. Naturen har sin egen vilja här – och den påverkar både färdväg och färdsätt.

Det är därför viktigt att tänka på vilken bil man färdas i.  Att teckna full försäkring när man hyr bil är klokt, men det är inte hela lösningen. För även med försäkring gäller det att köra med försiktighet – för om du hamnar i problem och behöver bärgning ute på de här vägarna, så täcks den  inte av försäkringen.

Från att ha varit en vanlig grusväg känns det som vi är ute och kör i grus, morän eller ibland floden.

Vägarna kring Heklafjäll är inte bara färdvägar, de är vägar i ständig förändring. Här är det naturen som dikterar villkoren, vårfloder som förvandlar grus till gyttja. slingrar sig genom landskapet som en försiktig viskning, ibland bred och trygg, ibland smal och skör. Den bjuder på utsikter mot fjäll och dalar, men också på överraskningar – en plötslig vattenpöl, ett rasat vägparti och en väg som plötsligt är en flod.

Här var det väg för inte så länge sedan, nu är det en flod.

Ovanför branten  är det en glaciär, kan tänka mig hur det ser ut på våren, då strilar det inte bara från vattenfallen utan det är stora massor vatten som strömmar ner och skapar om landskapet.

Spännande att se hur lavan har runnit ut här, en gång i tiden, skapat former som stelnat.

Hur den har veckat berget i nästan mjuka former, trots att det är så hårt.

Kargt och öde men fåren verkar trivas.

Även här försvinner den ursprungliga vägen ut i det som nu är älv.

Här ser man tydligt hur vattnet format omgivningen.

Molnen som vilat på Hekla, lättar ett tag och jag passar på att få en bild med hem som minne.

Inte mycket liv rör sig i landskapet just här, men i det stilla vattnet glider några sångsvanar fram – tysta, värdiga, som om de bar på en hemlighet. De simmar runt i lågmäld harmoni, och jag stannar upp. Det är något med deras rörelser, deras vita fjäderdräkt mot det grå, som gör dem så vackra.

Så småningom kommer vi ut på Ringvägen och märker att trots att vi nästan är framme i september så är det ganska mycket turister kvar. Närheten till Reykjavik gör att många tar en dagsutflykt till de pampiga vattenfallen som finns här. Till Seljalandsfoss var vi för elva år sedan, ungefär samma årstid men då med betydligt mindre med folk. Det är ett vattenfall som man kan gå in bakom, men eftersom vi redan besökt ett med knappt något folk alls så är det ingen som vill stanna här och trängas. Den som vill läsa om vattenfallet  kan göra det här.

Vi är nu så nära Vik, där vi ska övernatta så vi väljer att åka dit.

Njuter av landskapet vi passerar.

Så är vi framme i Vik, checkar in på 1908 Hostel by Ourhotels och får ett eget litet hus.Efter en intensiv och innehållsrik dag så är alla hungriga och vad passar inte bättre då än en god och värmande soppa på Súpufélagið  eller The Soup Company ett trevligt sopphus som ligger på gångavstånd från vårt boende. Den populäraste är “Red Hot Lava Soup”, som serveras i ett mörkt bröd som påminner om stelnad lava – både vackert och mättande. 

Eftersom jag åt en så god lammsoppa förra gången på Island så väljer jag en sådan och om du kommer hit så kan jag verkligen rekommendera den. Den var så god.Atmosfären är varm och välkomnande, med enkel inredning och plats för både lokalbor och resenärer - så står det i beskrivningen om stället och det stämmer. Sopporna kostar  2.690 = 184 skr och om du inte blir mätt på första omgången så får man hämta påfyllning.

Här är den dagens körrutt för den som är intresserad.

Fortsättningen som handlar om den svarta stranden finns här.

Promenad runt Qeqertarsuaq

På eftermiddagen träffade vi Dannie som skull berätta om Qeqertarsuaq och livet där, vi hade vilat lite efter förmiddagens promenad. Då var det mycket lugnt, vi träffade på några personer men någon storstadsrusning var det inte. Nu när vi kom ut så undrade vi vad som hänt. Vägen ner mot butiken var nästan som vid lunchrusning på Drottninggatan i Stockholm.

Är det fest på gång, eller vad? Tog ett tag innan jag förstod att det hade anlänt ett kryssningsfartyg. Det var för stort för att komma in till hamnen utan körde in passagerarna i livbåtar. Bor ungefär 500 personer i Qeqertarsuaq,  tror nu att folkmängden fördubblades på några minuter.

Men det var inte kryssningsfolket vi skull titta på nu, utan stan. Dannie väntade vid hotellet och han började med att berätta hur Qeqertarsuaq uttalades. Det första Qet ska uttalas som ett A långt nere i svalget. Redan där tog mina försök att uttala namnet slut. Grönländska är svårt, tur att många även kan danska. Danska läser de i skolan som andraspråk.

Vi gick iväg på promenaden istället. Första stoppet blir bara några steg bort, här vid annonspelaren. Där sätts aktuella anslag upp om vad som händer i staden och om det är någon fest på gång. Då skriver man bara vad det gäller, födelsedag,  dop eller liknande,  då är alla i stan bjudna. Bara att komma.

Sedan stannar vi  till vid några kanoner, de är inte till för att jaga bort kryssningsfartyg utan har använts till att skrämma bor tjuvjagande valfångare, nu mest för saluter då prominenta gäster som kungligheter kommer på besök. Kryssningsgästerna är inte bara till nackdel, för i dag då vi går gatan fram har många stånd med hantverk poppat upp. Ett tillfälle för ortsborna att få in en liten extra slant.

De här containrarna är ungefär som stans postsorteringsstation, här  läggs paket och post som kommer med båtarna..

Den där svarta saken, undrade jag vad det var. Såg dem under vår promenad på förmiddagen. Trodde att det var något att förtöja båtar vid, men de stod på platser där inga båtar fanns. Det visade sig att det var askkoppar. Man askar i hålet högst upp. De behövs nog, för många på Grönland röker.

Det här huset som ligger på andra sidan viken, är ett av de äldsta husen i Qeqertarsuaq, det hade en viktig funktion under WWII. På taket fanns det siffror och bokstäver som flygvapnet hade som identifiering då de skulle släppa ner förnödenheter.

Finns en polisstation här också, två poliser jobbar där, de har en polisbil och två snöskotrar men inte så mycket att göra. Brottsligheten är mycket låg. Ingen låser sina dörrar här och bilarna är inte heller låsta. Ofta sitter nyckeln kvar i bilen. Fast å andra sidan varför skulle man stjäla en bil här, finns inte så många ställen att åka till.

Poliserna verkar vara trevligt folk, den här fint målade stenen står vid ingången.

Efter polisstationen så kommer vi lite högre upp och får en överblick över staden.

Vid så gott som alla hus står det en svart låda, vi gissade på att det var något med sophanteringen att göra för vi såg en lastbil som åkte runt och hämtade upp påsarna som var i lådorna. Nu fick vi veta att det är en latrinlåda, där ställer man ner sin latrinpåse som sedan hämtas upp.

Här berättar även Dannie om alla de rör som går genom staden. De tjocka är för vatten och är isolerade och har även el för att inte frysa på vintern. Vattnet kommer från en kallkälla strax utanför staden. De tunnare rören som ser lite rostiga ut är för el. Elen kommer från ett oljekraftverk.

När vi tog förmiddagspromenaden så undrade vi lite om varför alla hus hade dubbla nummer. Nu kom förklaringen.

Fyran här berättar om att det här huset var det fjärde som byggdes på ön och ettan är numret på den väg den ligger.

Medan Dannie berättar om livet på ön, kan vi titta ut över området, Här uppe håller en mängd draghundar till, men de kommer vi till senare.

Vi får bl.a  höra om valfångst och veta att där uppe vid bänkarna långt ute på yttersta klippan finns det en liten stuga som valspejarna använder. 

Det fanns en där förut som var byggd av valben, den blåste bort i en storm. Den nya är byggd i trä men i samma form och nu väl förankrad.

Vandrar man iväg förbi den här lilla sjön så kommer man till valvaktarstugan.

Utsikten här uppe på höjden domineras så klart av isbergen, det går bara inte att låta bli att ta några bilder på dem.

Några från kryssningsbåten har tagit sig upp på ett annat berg för att titta på isbergen.

Vi promenerar vidare. Hoppas du orkar följa med.

I de här husen fanns en räkindustri, tyvärr flyttade den in till Aassiaat och över tusen personer blev arbetslösa. Närapå en katastrof för staden, det fick många följdverkningar bland annat att butiker inte bar sig längre och fick stänga.

Det här var Dannies mormors butik som hade öns godaste godis, den är tyvärr stängd numera.

Befolkningen på ön är nu ganska konstant, de yngre flyttar ut och de äldre flyttar tillbaka. Fast många yngre måste bo kvar ändå för öns skola har alla årskurser. Skolan ligger precis bakom kyrkan. 

Förr fanns det bestämmelser om vilka färger husen fick ha, Röd var kommunala hus, Blå var industrier och Gula för vård, men numera är det fritt att ha vilken färg som helst. 

Dekoren på det här huset är en hyllning till kvinnan som skapade dekoren på Grönlands nationaldräkt. Det är små målade träplattor som är lagda i samma mönster som pärlbroderiet på dräkten.

Det finns en legend om Diskoön också och jag gillar legender
Legenden säger att två jägare på jakt efter säl på södra Grönland tröttnade på att ön låg i vägen för dem, så de drog upp den till norra Grönland. De släpade helt enkelt ön bakom sina kajaker med hjälp av ett enda och, uppenbarligen, riktigt starkt hårstrå från ett spädbarn! När en häxa i Ilulissat såg ön närma sig kastade hon en förtrollning på ön, så att den slog i marken innan den nådde Ilulissat. Och det är därför Disco Island ligger där den är idag.

Vi tackar Dannie för promenaden och alla berättelser.

Kanske han och vi är värda en öl nu. OBS! Priset är inte för alla tre, det är grönländska priser och är för en öl. Blir ungefär 128 i svenska kronor, men man får en väldigt fin etikett.

Nästa om Grönland

.

Aassiaat

Nu börjar det kännas som vi verkligen är på Grönland. 

Flyget till nästa plats tog bara lite knappt 20 minuter. Hit finns det inte någon bilväg. Vi har nu kommit till Aasiaat.

Aasiaat ligger på en ö i Diskobukten och namnet på staden betyder "spindlarna". Vet inte om de har extremt mycket spindlar där, men i stadsvapnet är det ett spindelnät.

Här på flygplatsen ska vi bli upphämtade av någon från hotellet. Han finns redan i den lilla flygplatsbyggnaden och hälsar oss välkomna. Det visar sig att vi är 8 och en halv som ska ha samma resrutt och samma boenden. Ett danskt par, två damer från Litauen en familj från Frankrike med sin 3 åriga dotter och så jag och min man. Vi kommer att bli som en liten grupp som inte har samma planer för dagen men som jag sa, samma resrutt.

Vi kommer lära känna dem under resans gång.

Vi får våra resväskor och kan åka till hotellet. 

Vi bor på hotell Söma, eller Sjömanshemmet som det egentligen heter, men alla säger Söma.

För att inte bli utan middag har vi förbokat bord på hotellets restaurang, vi läst den ska ha bra mat. Kollade på nätet innan och såg att det fanns inte så många alternativ på matställen, tror det var två.

De andra som kom samtidigt hade bokat en valsafari på 3 timmar ut i isfjorden. Valsafari är vi inte sugna på, har varit på det på Island  det enda som vi fick då var sjösjuka och se en säl. När vi dessutom ser att det är en ganska liten båt så känns det bra med middag istället. Det är en av båtarna vid bryggan som de ska ut med. Några valar? Nä de såg inga valar.

Vi får ett rum ned utsikt ut mot havet och den gamla fiskeindustrin...

...och in över staden har vi den klassiska bilden av Grönland med de små färgglada husen. Nu känns det som riktiga  Grönland.  Bara lite snö som fattas, fast är nog lite för tidigt för att få snö.

Nu var vi riktigt hungriga så vilken tur att det var dags för mat. Huvudrätten var Smörångad lokal fisk – panerad blomkål med lime – blomkålsskum – hasselnötter och örtsallad. Den lokala fisken nu i augusti var en ljuvligt god hälleflundra. Blomkål och rotfrukter upptäckte vi var vanliga tillbehör till maten. Naturligt eftersom sallad,  tomater och gurka och liknande ömtåliga grönsaker var svåra att transportera hit. 

Efter middagen tog vi en promenad på stan.

Träffade på ett par som precis kom tillbaka från en fisketur, fiskelyckan hade varit god sa de. Det gäller att fylla frysarna inför vintern då fartygstransporterna inte kommer fram. 

Vi går runt och tittar lite, kyrkan ser välbevakad ut. Där uppe ser vi en valbensportal, en sådan verkar finnas i varje samhälle. Berget upp mot kyrka är visst en populär lekplats. Ser du barnen där.

Här i Aasiaat bor ungefär 3.000 personer och det är Grönlands femte största stad. Den är ett administrativt centrum med bland annat sjukhus, ålderdomshem, museum, bibliotek och flera skolor. Det här är domstolen. 

Något som vi upptäcker att det är gott om här i Aasiaat är trappor...

...massor av trappor och långa trappor. 

Även polisstationen har trappor. 

Något annat som är utmärkande för grönländska samhällen är alla ledningar som ligger ovan jord. Något som är nödvändigt med permafrosten som gör det omöjligt att ha dem nedgrävda. 

Även tvätt som hänger på tork utomhus är vanligt. 

Vi traskar uppför och kommer upp till det röda huset med den stora målningen på, det är ett slags kulturhus och samlingshus. Inne finns det många traditionella målningar,  fast av parkeringen av många rullatorer utanför så verkar det vara någon pensionärsträff där, åldersmässig så skulle vi nog passa in i sällskapet men vi vill inte störa så vi går inte in. Men på baksidan av huset hittar vi ungdomarnas gästbok.

Ser även en lite annorlunda placeringa av toastolen vid ett hus.

Vi drar oss tillbaka mot hamnen och ser att det är en del rederiarbete och reparationer som görs där.

På en del fartyg är det en hel del kvar att göra för att  få dem sjödugliga.

Kom att tänka på ett gammalt uttryck som min far ofta använde när vi skulle åka bil och jag var orolig för bilsjuka. Han ansåg att en full mage var bästa boten, alltså " Tomma tunnor skramlar mest". Så jag får kanske tänka på att äta en stadig frukost i morgon bitti för då ska vi ut på sjön.

Sover gott och vaknar full av förväntan till en gryende morgon, för nu väntar nya äventyr och intryck. Ser du den lilla vita pricken borta i horisonten, mitt i bilden.  Det är ett isberg, dit ut ska vi snart. 

Nästa om Grönland