Intryck-uttryck-avtryck.

På alla resor blir det alltid lite bilder över som inte passar in i något sammanhang. De har ingen sammanhängande historia mer än att det är små ögonblick som bara fanns där just då.

Som mannen i gatukorsningen. Jag såg honom redan när han kom vandrande nedför backen, men när han nådde korsningen stannade han som om tiden tog paus.
Han såg inte ut att vänta på någon, inte heller att vara på väg. Han bara stod där, med blicken fäst i fjärran, som om han lyssnade till något bara han kunde höra.

Eller den här spelemannen som satt på den stora turistgatan varje dag, från tidig förmiddag till sena kvällen. Samma plats, samma lugna närvaro, som om han var en del av gatan själv.
Jag såg hur människor som passerade först saktade in, sedan log — och ibland började de till och med dansa några steg innan de gick vidare.
En liten vardagsglädje som smittade av sig, helt utan ansträngning.

Och så männen som arbetade med att plantera vårens och sommarens blommor. Inga maskiner, inget buller — bara hacka, spade och ett lugnt, metodiskt tempo.
Det var något rofyllt över dem, som om de visste att skönhet inte går att stressa fram. Blomma för blomma, rad för rad, byggde de upp den där färgprakten som alla sedan går förbi och njuter av.

En väldigt liten polisstation, den var även bemannad.

I en trappa låg en borttappad leksak — en liten elefant. Den såg nästan lika ledsen ut som barnet som säkert tappat den.
En sådan där liten sak som får en att stanna upp en sekund och undra hur resten av historien såg ut.

I alla städer dyker de upp — dessa hänglås som människor lämnar efter sig. Också här i Valletta sitter de i räcken och grindar, som små tysta löften om kärlek, vänskap eller hopp.
Man vet inte vilka som satte dit dem, men man anar att varje lås bär på en egen historia.

Och så den här kloka hunden som tagit med sig egen vattenflaska. När det är varmt gäller det ju att dricka ordentligt — och tydligen har även fyrbenta förstått det.
Man kan ju inte lita på att husse eller matte ska komma ihåg allt.

På en gård satt den här lilla charmören och såg ut som om han just löst ett stort mysterium — eller glömt vad han skulle göra. Man hade gärna fått höra hans version.

Tvätt. Jag vet inte varför det alltid hamnar på bild, men något är det som lockar. Kanske är det färgerna, kanske vardagsrytmen, kanske bara känslan av liv som pågår — tyst och självklart — bakom varje fönster.
Hur som helst fastnar jag alltid för det.

Det finns en gammal devis: Samla bara minnen, ta bara foton och lämna bara fotspår. Här i Valletta verkar någon ha tagit det på största allvar — och lämnat sina avtryck direkt i cementen. Själv nöjer jag mig med att samla minnen och ta bilder. Avtrycken får gärna stanna i kameran.

Från murar till mirakel – en roadmovie på Malta

Jag brukar säga att ett av de bästa sätten att snabbt få grepp om en ny plats är att ta en hop‑on‑hop‑off‑buss. Man får en överblick, några oväntade glimtar och en känsla för hur allt hänger ihop. Men i Valletta undrade jag faktiskt om det ens kunde finnas sådana bussar – staden är ju liten, gatorna smala och backarna branta nog att få vilken chaufför som helst att börja svettas.

Fast det är ju inte bara staden som är liten. Hela landet är kompakt. Man skulle utan problem kunna placera in ungefär tio Malta på Gotland, och ändå få lite yta över. Så när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att hop‑on‑hop‑off‑bussarna här täcker nästan hela ön med bara två olika rutter.

Bor man i Valletta är en av de smidigaste platserna att kliva på bussarna Indipendenza‑torget, där trafiken öppnar upp sig lite och man slipper trängas i de allra smalaste gränderna.

Det finns en tidtabell för bussarna, men den verkar bara vara på ett ungefär. Så vi hade gott om tid att sitta vid Indipenzia-statyn och iaktta folk och trafik.

Bra att matcha färgerna – de såg ut att ha planerat det där bättre än bussbolaget planerat tidtabellen.

Vill man inte åka buss så kan man välja häst och vagn.

Efter lång väntan dök äntligen vår buss upp. Den första som rullar in vid Indipenzia‑statyn var den södra turen. Vi hade bestämt oss för att åka hela varvet i ett svep, utan att hoppa av vid varje frestande stopp. Mest för att få en känsla för ön som helhet – Valletta var ju huvudmålet för resan, men det är något med att se landskapet glida förbi som gör att man förstår en plats på ett annat sätt.

Och efter att ha suttit där så länge att vi nästan började känna oss som en del av torgets inventarier, kändes det faktiskt rätt skönt att bara luta sig tillbaka och låta bussen ta oss dit den ville.

Med bussen fick vi också se lite mer av Valletta – sådant som låg lite för långt bort för att vi skulle orka gå dit själva. Och det gick fort. Plötsligt dök det upp platser, ny vyer och små kvarter fick vi se. Tur att kameran var med, för minnet hade aldrig klarat av att hålla reda på allt det där i farten.

Efter en stund märktes det hur staden började tunnas ut. Och så, nästan utan att vi hann reagera, var vi ute på landet.

Det är alltså här ute som alla de goda grönsakerna och frukterna odlas, och det är också här man hittar många av de små gårdarna som tillverkar korv och vin.

Första samhället vi kom till – och där det egentligen hade varit väldigt trevligt att hoppa av och gå en sväng – var Marsaxlokk. Men med hop‑on‑hop‑off‑bussarna går nästa buss först om minst en timme, och vi ville både hinna runt på båda turerna och vara tillbaka i Valletta i tid för middag. Så vi satt kvar.

Marsaxlokk är ju känt för sina färgglada fiskebåtar, luzzus, som ligger och guppar i viken som små karameller. De är målade i starka blå, gula och röda nyanser – färger som både syns på långt håll och som sägs bringa tur. I fören sitter ofta de målade ögonen, Osirisögonen, som enligt traditionen ska skydda fiskarna ute på havet. Det är något väldigt charmigt med hur de ligger där, nästan som om de poserade för alla som passerar.

När bussen lämnade Valletta och vi gled först förbi hamnen, där båtarna låg tätt som små färgglada frimärken på rad. Allt från fiskebåtar till pendelbåtar och turistkatamaraner – det kändes nästan som om hela ön hade samlats vid kajen för att säga hej då. Men ganska snart tunnades staden ut, husen blev lägre, och havet dök upp i korta glimtar mellan fälten.

Och så, plötsligt, stod det där på en klippa: ett av Maltas gamla Girgenti‑torn. De här tornen byggdes på 1600‑talet som en kedja av vakttorn längs kusten, så att man snabbt kunde varna om fientliga skepp närmade sig. Just det här tornet – Tal‑Ħamrija Tower – ligger dramatiskt placerat med utsikt över havet och den lilla mörka ön Filfla långt där ute. Det ser nästan ut som en filmkuliss, så ensamt och väderbitet som det står.

Det är något särskilt med att se det från bussen. Man hinner inte stanna, men man får ändå den där känslan av att ön bär på mycket mer historia än vad som ryms i Vallettas gränder. Och det är just sådana ögonblick som gör hop‑on‑hop‑off‑turen värd att ta – även om man sitter kvar i sätet hela vägen.

Det är verkligen något sagolikt över det här tornet. Tal‑Ħamrija‑tornet – ett av Maltas gamla Girgenti‑torn – har just den där känslan av ett ”Törnrosatorn som somnat på klippkanten”. Den runda formen, den grova kalkstenen och den lilla dörren högt upp gör att man nästan väntar sig att en ranka ska börja slingra sig runt murarna vilken sekund som helst.

Och om man kisar lite mot solen är det nästan så att man kan föreställa sig Rapunzel sitta där uppe och vädra ut sitt hår i havsbrisen.

Så står det där, lite vindpinat, lite bortglömt, med havet som enda granne. Ett sådant där ställe där fantasin får fritt spelrum, och där man förstår hur mycket historia som gömmer sig längs Maltas kust – även när man bara passerar förbi med en buss.

Sagostämningen höll inte i sig särskilt länge. Mitt ute i ingenstans, långt från både hållplatser och civilisation, small det plötsligt till. Bussen ryckte till och dog tvärt, som om den bestämt sig för att ta en paus.

Visserligen stod det “Slow down” på skylten precis där vi blev stående – men det här var kanske att ta instruktionen lite väl bokstavligt. Något hade gått sönder, och hur mycket vår chaufför än försökte locka igång motorn igen så hände absolut ingenting. Vi kom ingenstans.

Både chaufför och passagerare gjorde tappra försök att lokalisera felet, men bussen stod där den stod. Motorn var lika envis som en mulåsna, och vi började undra vad som nu skulle hända. Ibland funderar jag faktiskt på om det händer udda saker bara för att jag ska få något att skriva om i bloggen – universum verkar ha en märklig känsla för timing.

En del passagerare passade på att ta en rökpaus, andra satt kvar och väntade tålmodigt i sina säten. Och de två tjejerna som stod utanför hade tydligen bråttom, för de beställde en Bolt och försvann lika snabbt som bussen hade stannat.

Vi var faktiskt lite inne på samma linje som tjejerna – tanken på att beställa en Bolt och bara lämna alltihop lockade mer och mer. Men vi bestämde oss för att vänta en stund till och hoppades att bussbolaget hade skickat ut en ersättningsbuss.

Och mycket riktigt: efter ett tag svängde en ny buss in som en räddande ängel på den dammiga landsvägen. Vi kunde kliva över, hitta nya platser att sitta på och fortsätta vår färd som om ingenting hade hänt.

Det var tur att vi hade tålamod att vänta för det var mer än hälften kvar på turen.

Blev inte så många bilder från bussen, men när vi nästan blev överkörda av ett flygplan vid  flygplatsen så tog jag en bild.

Vi kommer till Wied iż‑Żurrieq.

Det är något särskilt med kusten vid Wied iż‑Żurrieq. Klipporna faller brant ner i det djupblå havet, lager på lager av sten som formats av vind och vågor långt innan någon satte sin fot här. Vi stannade till vid utsiktsplatsen och lät blicken följa de dramatiska formationerna som fortsätter bort mot horisonten, där ljuset löses upp i dis.

Härifrån går båtarna ut till de berömda Blå grottorna, men den här gången nöjde vi oss med att stå kvar på land och låta fantasin göra resan. Havet slog mot klipporna långt där nere, och man kunde nästan ana hur ljuset måste dansa inne i grottorna när solen står rätt.

Ibland räcker det att bara stå stilla en stund, känna vinden och se hur landskapet öppnar sig. Det här var en sådan plats — och en sådan stund.

Vi fortsätter vår busstur genom landskapet på den södra delen av Malta. Här ute känns ön nästan ödslig – små gårdar, steniga fält och långa sträckor utan att man möter en enda människa. Trafiken rullar på i sin egen takt, och mitt i allt det stillsamma står en ensam häst vid vägkanten och tittar på oss som om den försöker förstå vad vi egentligen har så bråttom till.

Det finns igelkottar på Malta. Det är en underart av den nordafrikanska igelkotten, och den är alltså inte samma art som våra svenska. De är mindre än våra och lite ljusare i färgen, och de rör sig gärna i skymningen. På flera håll finns det till och med särskilda varningsskyltar för dem, eftersom de ofta korsar vägarna.

Malteserna är ganska stolta över sina små igelkottar, och även om de är skygga ser man spåren av dem överallt – inte minst i form av de där charmiga skyltarna som ber bilister att sakta ner.

Man kan lugnt säga att han hade lite bråttom. Farten var av det slag som gör att man diskret håller i sig i sätet och samtidigt försöker låtsas som att allt är helt normalt. Och det mest imponerande? Vi kom faktiskt ikapp den buss som enligt tidtabellen skulle ha gått en hel timme före oss. Det är nästan så man undrar om vår chaufför hade en hemlig tävling med sig själv.

Ibland blir de bästa bilderna inte de skarpaste, utan de som fångar känslan i stunden – och just här var känslan tydlig: håll i hatten, nu kör vi.

Och på tal om att hålla i hatten – det var det minsann en som tog på största allvar. Mitt i allt skumpande och svängande dök hon upp i bussen: damen med den mest färgsprakande hatten på hela Malta. Den lyste som ett eget litet fyrtorn där hon satt, helt oberörd av farten och korsningarna som susade förbi.

Det var nästan så att hatten hade bättre balans än vi andra. Medan landskapet blev suddigt och chauffören fortsatte sin personliga rekordjakt, satt hon där som om hon var ute på en stilla söndagsutflykt. 

Man kan säga mycket om maltesiska bussar – men de bjuder på underhållning i världsklass, även om man inte åker ut till de Blå grottorna.

När jag såg en flock duvor svepa fram över fälten kom jag att tänka på hur det var – eller kanske fortfarande är – på Malta när det gäller småfåglarna. 

Malta hade ju länge en tradition av att fånga småfåglar, ibland till och med i stor skala. Men mycket har förändrats. I dag är den lagliga fångsten förbjuden, och EU håller hårt i reglerna. Visst förekommer det fortfarande en del olaglig fångst, men långt ifrån som förr, och de flesta turister märker ingenting av det. Naturen får lite mer andrum, och flockar som den här kan flyga vidare utan att någon försöker fånga dem.

Det var just den tanken som slog mig när duvorna passerade över träden: hur fri en fågel egentligen är när den får vara just det – en fågel. Och hur mycket av en resa som sitter kvar i en, även när man står hemma och tittar upp mot en helt annan himmel.

Det var mycket landskap den här dagen. Fält, låga stenhus, små samhällen som gled förbi medan bussen fortsatte sin färd genom Malta. Men så, nästan som en kuliss som någon rest upp mitt i allt det jordiga och stillsamma, dök den upp: Mdina. Den gamla huvudstaden. Den tysta staden.

Mdina är egentligen som allra mest pampig på håll. Där den ligger på sin höjd, omgiven av murar som sett mer historia än man nästan kan föreställa sig, ser den ut som något hämtat ur en saga. Torn, portar, gyllene kalksten som fångar ljuset även när himlen är blek. Det är en stad som inte behöver anstränga sig för att imponera – den bara gör det.

När man närmar sig märker man hur stillheten nästan ligger som ett lock över gatorna. Det är svårt att tro att det här en gång var Maltas centrum, platsen där allt hände. Men kanske är det just därför den känns så speciell idag: den bär sin historia med en sorts självklar värdighet, som om tiden inte riktigt rår på den.

Mdina har dessutom fått spela stjärna i mer än bara historieböckerna. Många kända filmer och serier har spelats in här genom åren, bland annat Game of Thrones, som använde både porten och de smala gränderna som kuliss till King’s Landing.

Även hästarna verkade ta Mdinas historia på största allvar. När vi kom fram stod de där vid porten, redo att köra sina karozzin genom de smala gränderna, och de såg nästan lika högtidliga ut som själva stadsmuren. Varje häst bar en stor fjäder eller plym som svajade stolt i vinden, som om de var på väg till en ceremoni snarare än en vanlig tur med turister.

Hantverksbyn vid Ta’ Qali är en plats där Maltas traditioner fortfarande lever, även om byggnaderna ibland ser ut som gamla militärbaracker som fått nytt liv. Här håller hantverkarna fast vid tekniker som gått i arv i generationer – glasblåsare, silversmeder, keramikmakare och läderarbetare som arbetar sida vid sida.

Det är också en av få platser där man fortfarande kan känna att hantverket inte bara är en souvenirindustri, utan en del av Maltas själ. Många av hantverkarna har sina verkstäder här året runt, och man får ofta se dem mitt i arbetet – inte bara färdiga produkter i hyllor.

I Mosta möts man av Rotundan, den stora kupolkyrkan som reser sig som ett landmärke mitt i staden. Den är imponerande redan på utsidan, men det är historien inuti som verkligen stannar kvar. Under andra världskriget föll en bomb rakt genom kupolen under en gudstjänst, men den exploderade aldrig. Ingen skadades.

Det kallas fortfarande “Mosta‑miraklet”.  Det är en plats som bär både tyngd och tacksamhet i väggarna.

På många håll på Malta byggs det för fullt. Nya bostäder, renoveringar och utbyggnader växer fram över hela ön, både för den växande befolkningen och för att möta turismen som bara fortsätter att öka.

På ett av taken stod den här arbetaren och dirigerade kranen med en imponerande precision, som om han styrde ett eget litet luftskepp. När allt var på plats kastade han en snabb vinkning, som ett godkännande av bilden – ett litet ögonblick av vardaglig vänlighet mitt i allt buller och byggdamm.

En påminnelse om att Malta inte bara är historia och gamla murar, utan också en ö som hela tiden är på väg att byggas om och byggas vidare.

Blir en annan typ av hus som växer fram.

Ett litet axplock från våra bussturer runt ön blev det till slut – långt, fullt av bilder och intryck, men det kändes ändå naturligt att slå ihop båda turerna till ett enda inlägg. Malta är ju en sådan plats där allt hänger ihop: landskapen, städerna, historien, byggdammet, hästarna med plymer och till och med igelkottsskyltarna.

Och som en sista liten blinkning till vardagen bakom alla sevärdheter avslutar jag med en häst som får sig ett välförtjänt bad. För även på en ö full av historia och dramatik finns det alltid plats för de där stilla, vänliga ögonblicken som säger mer än alla monument tillsammans.

Karta över bussturen

Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

In Guardia‑paraden

När vi promenerade runt i Valletta hör jag plötsligt taktfasta trumslag som ekar mellan husväggarna. Undrade vad det var för något, stannade upp och hörde att ljudet  kom närmare då insåg jag att det var In Guardia‑paraden – den historiska uppvisningen där maltesiska volontärer återskapar Johanniterriddarnas militära drill.

Det är uniformer, kommandon och en imponerande disciplin, men också något väldigt mänskligt. Många av deltagarna är ganska till åren, och jag fastnade särskilt för en äldre man som gick långt bak i ledet. Jag undrade hur han orkade marschera runt i stan i den värmen… och ändå dök han upp igen flera timmar senare, lika rak i ryggen och lika beslutsam.

Vi hade turen som lyckades se dem flera gånger den dagen för paraden går inte så ofta under året.

Här är en bild från paraden – och längre ner finns länken till filmen för den som vill se hela upplevelsen.

Gruppens kläder representerar sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal. Soldaterna bär tidstypiska färgglada dräkter och pösiga byxor. Den person som går längst fram bär en så kallad morion-hjälm, en ikonisk hjälmtyp för den tidens infanteri. Du ser både trumslagare, som användes för att hålla takten och kommunicera order, samt fanbärare med stora flaggor som representerar olika kompanier eller riddarorden.

För den som vill se hela upplevelsen finns filmen på YouTube. In Guardia-paraden klicka bara på den här länken så kommer du till min film.

Michelangelo Merisi da Caravaggio och ​Johannes Döparen.

St John’s Co‑Cathedral är världsberömd för att den har två verk av den italienska mästaren Caravaggio. Det var en av orsakerna till att jag så gärna ville gå dit.

Den mest kända och intressantaste är förstås Johannes Döparens halshuggning, den enorma altartavlan som Caravaggio målade direkt på plats i oratoriet, Johanniterordens eget andaktsrum. Det är hans enda signerade målning, och dramatiken i scenen känns nästan fysisk när man står framför den. Vi kommer till den strax, men först vill jag berätta lite om mannen bakom målningarna.

Det är något med Caravaggio som gör att man fastnar. Kanske är det ljuset – det där skoningslösa, riktade ljuset som får figurerna att kliva rakt ut ur mörkret. Kanske är det hans liv, som alltid tycks ha varit ett halvt steg från katastrof. Eller så är det just kombinationen: en man som levde som han målade, med skarpa kontraster och utan skyddsnät.

Caravaggio föddes i Milano 1571, mitt i en tid präglad av pest och stränga religiösa ideal. Där lärde han sig tidigt att ljuset kunde vara lika mycket ett budskap som en effekt, och hos sin läromästare Simone Peterzano fick han grunden till det dramatiska måleri som senare skulle göra honom berömd.

Men livet i Milano var hårt. Caravaggio förlorade flera familjemedlemmar i pestutbrott, och den närheten till döden går nästan att känna i hans senare verk. När han kom till Rom slog han igenom snabbt – lika snabbt som han hamnade i bråk. Slagsmål, dueller och till slut en dödlig uppgörelse, 1606 tvingade honom att fly.

Flykten gick via Neapel och Sicilien, och till slut till Malta. Det låter kanske oväntat, men var helt logiskt: Johanniterorden behövde en stor konstnär, och Caravaggio behövde skydd. På Malta målade han några av sina mest intensiva verk och blev till och med riddare en kort tid, innan ännu ett bråk fick allt att falla samman.

Ändå är det just här, i St John’s Co‑Cathedral, som hans närvaro känns starkast. Figurerna kliver fram ur mörkret, ljuset faller som en blixt, och man känner nästan pulsen från den rastlösa man som målade dem – en konstnär som aldrig fann ro, men som visste exakt hur man fångar ett ögonblick när allt står på spel.

Jag har kollat upp var tavlan ska hänga och letar mig fram till Johanniterordens andaktsrum. När jag kliver in blir det genast tydligt varför just den här platsen valdes. Rummet är dunkelt, nästan som en scen där ljuset medvetet hålls tillbaka för att ge Caravaggios dramatiska måleri all tyngd. Och där, längst fram, fyller Johannes Döparens halshuggning hela väggen – som om målningen inte bara hänger där, utan äger rummet. Han målade den där den hänger idag. Det är en av de få Caravaggiomålningar som aldrig flyttats från sin ursprungliga plats.

För att kunna se hela tavlan måste jag gå lite till sidan för en ljusstake skymmer annars. När jag väl hittar rätt vinkel öppnar sig hela scenen framför mig – den där tunga, stilla dramatiken som Caravaggio är så ensam om att kunna fånga. Det är som om rummet håller andan ett ögonblick, och jag med det.

Motivet – Johannes Döparens halshuggning – var inte valt av Caravaggio själv. Johannes var ordens skyddshelgon, så motivet var både symboliskt och politiskt viktigt. Det skulle vara ett monumentalt verk, något som visade både ordens makt och Caravaggios genialitet.

Det går inte att komma närmare tavlan, så för att se att den verkligen är signerad måste jag zooma in. Signaturen är liten och diskret, nästan gömd i blodet på golvet – men den finns där, som en viskning från konstnären själv.

Vill man fördjupa sig mer i hur han har målat och byggt upp sitt motiv finns det också en liten utställning nere i källaren. Där kan man följa Caravaggios arbete steg för steg och se detaljer som annars försvinner i det stora formatet. På en stor skärm visas ett bildspel där man se och jämföra penseldrag och få förklaringar till hur han har byggt upp ljuset och kompositionen. Det är ett fint sätt att komma ännu närmare målningen, utan att faktiskt kunna gå närmare den.

När jag kommer upp från genomgången av konstverket och all information om konstnären går jag tillbaka in i oratoriet för att ta en ny titt på tavlan. Vi har tur som är där så tidigt; nu står bara en enda person framför målningen, med ryggen mot den. Tydligen är det dags för den obligatoriska selfien. Det verkar nästan som en oskriven regel numera: har man inte en bild på sig själv framför platser man besökt, så har man tydligen inte varit där. 

Lägger till även Caravaggios andra målning som finns i katedralen. Den föreställer den helige Hieronymus, en av kyrkofäderna som är mest känd för att ha översatt Bibeln till latin 

Det är fascinerande hur en man som levde för över 400 år sedan fortfarande kan få en att tappa andan mitt i en katedral av marmor och guld.