Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Tromsö och fler överraskningar.

Ny dag och nya äventyr – eller ja, kanske inte så mycket äventyr egentligen. Våra försök att via SAS lösa den fortsatta resan till Longyearbyen känns mer som en prövning än som ett problem.

Att ta sig dit idag är bara att glömma; det stormar fortfarande, vilket gör att allt fler resenärer blir strandade här i Tromsø. Av någon outgrundlig anledning stoppas inte planen redan i Oslo. Man kan ju undra om de faktiskt tror att det plötsligt ska mojna så pass att det går att landa.

Vi inser våra begränsningar; det är trots allt min födelsedag, så varför inte ta vara på tillfället och bekanta oss med Tromsø istället? Dagen börjar på bästa sätt med en frukost-Skyr som bjöd på ett oväntat leende.

Under locket dolde sig nämligen ett hemligt meddelande. Man tackar! Det är ju inte varje dag man får höra att man är någons favoritkonsument direkt på morgonkvisten. Nu är jag redo att se vad resten av staden har att erbjuda denna födelsedag.

Jag hänger på mig kameran och vi drar ut på stan. Vi hamnar strax vid stadens vackra domkyrka. Det är en ganska unik byggnad, faktiskt Norges enda domkyrka helt i trä. Den lyser upp i gult mot den kalla vinterhimlen och känns väldigt välkomnande.

Framför kyrkan står Emma Matthiasens staty 'Moder och barn'. Idag bar den lilla figuren en halsduk i gult och blått och ett budskap om fred i Ukraina. Det blev en stark påminnelse om att även om våra reseproblem känns stora för stunden, så finns det betydligt viktigare prövningar i världen. En stund för eftertanke.

Men precis när jag lyfter kameran för att föreviga den vackra domkyrkan, kommer nästa överraskning – och den här är absolut inte trevlig. Min kamera vägrar att fungera. Hur jag än bär mig åt, startar om och trixar, möts jag bara av det kalla meddelandet 'Error' på skärmen.

Inte kul! Särskilt inte idag. Det känns som om tekniken har gått i pakt med vädergudarna för att sätta mitt tålamod på prov. Som tur är har jag mobilen i fickan, men som fotoentusiast svider det i själen när den 'riktiga' kameran ger upp mitt i en födelsedagsresa.

Det visade sig tyvärr vara värre än en tillfällig låsning i kylan; det var objektivet som hade gett upp helt. Och naturligtvis var det just det enda jag hade med mig på resan. Det var bara att svälja förtreten och förlita sig helt på mobilkameran för resten av dagen. Man får göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Känns som nu räcker det med den typen av överraskningar, nu kan allt bara bli bättre. Solen skiner och jag har ju ändå min mobilkamera. Vi styr stegen ner mot Tromsøysundet. Förevigar Tromsøbron och ser Ishavskatedralen där på andra sidan.

Vi promenerar vidare och kommer till monumentet 'Porten til Ishavet'. Det är ett otroligt populärt fotomål, och kön ringlar sig lång av turister som väntar på sin tur att få en bild stående mitt i själva porten.

Monumentet, skapat av Sivert Donali, restes på 70-talet som en hyllning till alla de modiga sjömän och upptäcktsresande som genom tiderna har lämnat Tromsø för att utforska det okända i norr. Det känns nästan lite ironiskt att stå här vid porten till Arktis och titta ut över sundet, när vi själva kämpar med att ens få lyfta mot Longyearbyen. Men trots kamerastrulet lyckas mobilen fånga den stolta siluetten mot den bitande vinden

Vi hoppade över kön vid 'Porten til Ishavet' – jag är egentligen inte mycket för den typen av turistbilder. Men ibland bjuder slumpen på något man bara inte kan ignorera. På en vägg hittade jag plötsligt ett budskap i guld som kändes ganska riktat till just mig: 'Happy B-day'.

Trots att kameran (som hänger så runt halsen på bilden men tyvärr bara är till lyst) hade gett upp, kunde vi inte låta bli att ta en födelsedagsbild med mobilen. Där står jag i snön, med ett trasigt objektiv men med ett stort födelsedagsleende. Man får helt enkelt fira där man hamnar, och just då kändes Tromsø som en rätt okej plats att bli strandad på.

Tanken på att gå över Tromsøbron för att återse Ishavskatedralen var lockande. Vi besökte den vackra katedralen redan under vår resa med Hurtigruten, men det hade varit roligt med ett återbesök nu när vi har mer tid i staden.

Men när vi stod där nere under brofästet och kände hur vinden slet i kläderna, insåg vi snabbt att det fick stanna vid en tanke. Om det blåser så här pass mycket nere vid marken kan jag bara föreställa mig hur det tar i uppe på själva bron, helt oskyddat från väder och vind. Vi valde att lyssna på förnuftet – och vinden – och stannade kvar på ö-sidan istället. Man vill ju ogärna börja sitt nya levnadsår med att bokstavligen blåsa bort även om utsikten där uppe hade varit storslagen.

Vi skippade den blåsiga bron och valde en betydligt smidigare väg istället. Vem behöver kämpa sig fram genom arktiska stormar när man helt enkelt kan passera genom Nordostpassagen till fots.

Det kändes ganska passande att vi hittade just det här gatunamnet i Tromsø. Medan de stora upptäcktsresande kämpade i månader för att ta sig igenom den riktiga passagen österut, gjorde vi det på några sekunder. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort och mycket roligare steg för oss strandade resenärer.

Trots vinden var det svårt att slita blicken från omgivningarna. Det soliga vädret gjorde att de vita fjällen gnistrade och såg än vitare ut mot den klarblå himlen. Det är något alldeles särskilt med det där kalla, klara ljuset; det får allt att se så rent och orört ut. Även om vi befann oss på marknivå i Tromsø istället för i luften på väg mot Svalbard, så bjöd dagen på ett fantastiskt visuellt skådespel. Man kan inte annat än att stanna upp och bara njuta av hur vackert det är när naturen visar sig från sin bästa sida.

Innan vi vänder åter in mot själva stan, upptäcker jag att det finns en del alternativa sätt att roa sig på. Ute i det iskalla vattnet ligger ett gäng och guppar i lysande röda överlevnadsdräkter. Det ser mer ut som en samling färgglada sälar eller små röda sjöstjärnor än ett gäng badare! Det där är en typisk arktisk aktivitet som kallas för "isbad" eller "flytning", där man använder speciella räddningsdräkter (överlevnadsdräkter) som håller en både torr och varm.

Även om de ser ut att ha det ganska harmoniskt där de flyter runt, är det absolut ingenting som känns lockande för egen del – särskilt inte i den här snålblåsten. Men det bjöd på en riktigt kul syn och blev ännu ett bevis på att livet i Tromsø fortsätter som vanligt, oavsett om det stormar på fjället eller inte.

Man kan inte besöka Tromsø utan att känna historiens vingslag från Roald Amundsen. Han kallas ofta för 'Polarkungen', och även om hans hem låg söderut, var det här i Tromsø han lade grunden för sina största bedrifter. Det var härifrån han rustade sina skepp och handplockade de mest hårdföra sjömännen för resor mot det okända.

Amundsen var den förste att nå Sydpolen (1911) och den förste att segla genom hela Nordvästpassagen. För Tromsø är han en evig hjälte, men också en källa till sorg, då det var härifrån han gav sig ut på sitt allra sista uppdrag 1928 för att aldrig mer återvända. Att stå här vid porten till Arktis och blicka ut över samma vatten som han en gång lämnade, ger verkligen perspektiv på de äventyr som detta landskap bjuder på. Som en hyllning till historien möts man också av en pampig väggmålning som täcker en hel husvägg.