En eftermiddag i Tromsö.

Efter en snabb lunch ägnade vi en god stund åt att försöka få klarhet i hur morgondagen blir. Ovissheten kring morgondagens resa till Longyearbyen skaver; trots att landningsförhållandena är svåra att sia om, borde de kunna svara på om planen är fullbokade eller om extraresurser sätts in.

Vi fick väl ungefär likadant svar som av kråkan utanför fönstret. 

När inga svar stod att få valde vi att släppa taget och begav oss ut på stan.

När vi vände ryggen åt SAS-frustrationen och började utforska staden, dök plötsligt en oväntad lösning på våra reseproblem upp. Mitt i Tromsø snubblade vi nämligen över 'Tromsø Jernbanestasjon'.

​Under ett kort, hoppfullt ögonblick funderade vi på om vi helt enkelt skulle strunta i flyget och ta tåget hem istället. Det såg ju både hemtrevligt och punktligt ut på skyltarna! Men efter en närmare granskning insåg vi snabbt att det nog skulle bli en ganska vinglig hemresa. Den här stationen serverar nämligen betydligt mer öl än tågbiljetter, och de enda spåren man hittar här leder möjligen till baren snarare än mot södra Norge.

​Tromsø är alltså staden som har en järnvägsstation men ingen räls.

På huset bredvid finns en kul väggmålning.

Vi förlikar oss med tanken på att varken flyg eller tåg är något alternativ idag. Styr kosan mot Polatmuseet i stället.

Det ligger i ett gammalt tullhus nere vid hamnen.

Är du i Tromsø och är det minsta lilla intresserad av polartrakterna och polarfararna så rekommenderar jag ett besök. Fanns mycket att fördjupa sig i där.

Utanför står Amundsen staty.

Till sällskap har han en valross, ett av Svalbards charmigaste djur.

Här inne kunde vi bl.a se hur en fångsstuga såg ut, lite imponerad av att jag fick någon bild alls in i den mörka stugan.

Fångstmannens dagbok.

Så här såg maskininisten på ishavsskutan M/S Polaric,  hytt ut.

På Polarmuseet möts man av dramatiska och detaljrika scenerier som verkligen ger en inblick i det karga livet i polartrakterna. De uppbyggda dioramorna skildrar allt från den intensiva säljakten på isen till de mödosamma båtfärderna genom frusna vatten. Det är fascinerande att se hur man lyckats fånga både de extrema förhållandena och den hantverksskicklighet som krävdes för att överleva i ett av världens mest oförlåtande klimat.

Hittade även lite om Andreeexpeditionen.

De fyrbenta hjältarna på Sydpolen

​När vi tänker på de stora polarexpeditionerna fokuserar vi ofta på de mänskliga upptäcktsresandena, som Roald Amundsen och Robert Falcon Scott. Men sanningen är att dessa banbrytande resor hade varit omöjliga utan deras mest lojala och hårdarbetande följeslagare: polarhundarna.

​Bilderna från Polarmuseet visar bevarade exemplar av de hundar som var livsviktiga för expeditionernas framgång. Dessa hundar var inte bara transportmedel; de var tränade atleter, navigatörer och, i de tuffaste stunderna, en ovärderlig källa till värme och sällskap.

​När Roald Amundsen och hans team siktade mot Sydpolen 1911, baserade de hela sin logistik på hundspann. Amundsen hade lärt sig av inuiterna och förstod att hundarna var nyckeln till att resa snabbt och effektivt över isen. De kunde bära tunga laster, klarade av de extrema temperaturerna och var experter på att hitta vägen i whiteout-förhållanden.

​Inför expeditionen valdes de starkaste och mest uthålliga hundarna ut med omsorg. De fick särskild mat och träning, och bandet mellan jägarna och deras hundar var ofta djupt. De var en del av teamet, och deras välbefinnande var lika viktigt som männens.

Amundsen upptäckte att det redan fanns bosättare på Antarktis.

Vi rundar av ett fantastiskt museibesök med en sista blick på historien. Det fanns hur mycket som helst att se, men nu är det dags att lämna expeditionerna bakom oss för en stund.

Dags för födelsedagsmiddag! Och vad passar bättre i Tromsö än kungskrabba? Den här lilla tjejen har i alla fall bestämt sig – hon vet precis vad hon vill ha på tallriken!

Så har även vi.