09.55 från Tallinn

Det är något särskilt med morgnar som börjar med en biljett i handen. Stationen vaknar långsamt, kaffedoften blandas med ljudet av rullväskor och metallhjul mot perrongen. Himlen är klar, men luften bär fortfarande spår av havet.
Vi står där med kameran redo, reskläderna på och en känsla av att något nytt väntar bakom nästa kurva.
Tåget står redan inne, blänkande och stilla, som om det vet mer än vi gör om vart dagen ska ta vägen.

Vi hittar våra platser och strax efter start så ser jag att min man har fått hedersplatsen.

Ovanför honom sitter en liten guldglänsande skylt. För nästan exakt tre år sedan satt vår kung just här – bara en dags skillnad, eftersom vi reser den 5 maj.

Tycker det är lite kul och tar en till bild. Eftersom jag inte har tillgång till Photoshop men har AI i mobilen, ber jag den sätta en krona på min man. Svaret kommer snabbt: “Jag förändrar inte offentliga eller kungliga personer.” AI är alltså helt övertygad om att det är kungen som sitter där. När jag förklarar att det inte är någon offentlig person utan min make, då går det plötsligt bra – och jag får en riktigt fin krona på honom.

Så nu kan han få vara kung för en dag.

Efter ungefär två timmar rullar vi äntligen in i Tartu. Resan har varit lugn, utsikten fin och allt känns väldigt civiliserat – fram tills dörrarna öppnas. Där väntar nämligen resans första riktiga utmaning: att ta sig av tåget.

Jag är van vid att man först släpper av dem som ska av innan de som ska på kliver in. Men här? Nej då. Utanför står en kompakt mur av människor som inte visar minsta tecken på att vänta på sin tur. Så fort dörrarna glider upp kastar de sig fram som om det vore en rea på första parkett.

Jag försöker tränga mig ut, men det är som att simma mot en mänsklig flodvåg jag får mer eller mindre slå mig ut. Jag får en ryggsäck rakt i ansiktet, armbågar lite här och där för att inte bli tillbakaknuffad in i vagnen igen, och lyckas till slut pressa mig genom folkhopen med en lätt känsla av seger.

Allt detta medan tåget egentligen bara gör ett kort stopp här – det ska vidare hela vägen mot ryska gränsen. Och vi? Vi står äntligen på perrongen, lite omskakade men framme.

----------

Bland det första jag ser på väg in mot centrum är den här oväntat vemodiga väggmålningen. Den estniska texten är ett citat av poeten Juhan Viiding och betyder: ”Och det som jag inte orkar ge bort, har tyst rymts i min påse.”

Bredvid står Snusmumriken och blir visiterad av en polis – en stark kontrast, eftersom han i Tove Janssons värld bär allt han äger i sin ryggsäck och värnar sin frihet mer än något annat. Kombinationen av den poetiska raden och den hårda kontrollen gör verket både berörande och tankeväckande.

Vår promenad in mot staden går under Djävulens bro. Namnet låter dramatiskt, men har flera möjliga förklaringar. Den ena är att bron fick sitt namn som en kontrast till Änglabron som ligger på andra sidan kullen. En annan förklaring till namnet Djävulens bro är mer lekfull än dramatisk. Den kopplas ibland till kirurgen Werner Zoege von Manteuffel, en av Tartus mest kända läkare. Han arbetade vid universitetet här på kullen, och eftersom hans efternamn liknar det tyska ordet Teufel – djävul – blev det en ordlek som fastnade bland studenter och akademiker.

Den första bron här byggdes redan 1809, men den eleganta betongbron vi ser i dag kom till 1913, som ett minnesmärke över Romanov‑dynastins 300‑årsjubileum. Tillsammans med Änglabron är den ett av Tartus mest kända landmärken.

Namnet på nästa bro låter mycket trevligare.

Änglabron är en av de mest kända broarna i Tartu och ligger i Toomemägi‑området, precis vid universitetsparken. Den byggdes 1814 under den klassicistiska perioden och var en del av ett större projekt för att göra universitetsområdet mer representativt.

Namnet kommer från den latinska inskriptionen ovanför valvet: “Respice finem” – Tänk på slutet / Tänk på vart du är på väg. Det var en sorts moralisk påminnelse till studenterna om att hålla fokus på sina mål.

Bron fick senare smeknamnet Änglabron, troligen för sin ljusa färg och sitt lite högtidliga uttryck. 

Mitt i Tartus gamla stadskärna finns ett litet torg som livas upp av en stor väggmålning. Den föreställer en historisk scen från Tartu: en klassicistisk byggnad med kolonner, människor i tidstypiska kläder och hästdragna vagnar. Motivet är en hyllning till stadens akademiska och kulturella historia,  byggnaden är en stiliserad version av Tartu universitets huvudbyggnad, målad som om man blickade tillbaka i tiden.

Torget framför målningen är en populär mötesplats. Här sitter folk och fikar, väntar på vänner eller bara njuter av solen. Kombinationen av den stora muralen, de gamla husen runt omkring och de små blomsterlådorna gör att platsen känns både hemtrevlig och lite teatralisk – som en kuliss där Tartu visar upp sin historia.

Tartu har en oväntat stark koppling till Sverige. Mitt i staden ligger det mäktiga universitetet, grundat 1632 av Gustav II Adolf, under den tid då Estland ingick i det svenska riket. Det gör universitetet äldre än de flesta svenska lärosäten – men eftersom det ligger utanför dagens Sverige räknas det inte som vårt näst äldsta, även om det faktiskt var en del av det svenska riket när det skapades.

Byggnaden är dessutom så stor och stram i sin klassicistiska elegans att den nästan trotsar kameran. Oavsett var man står känns det som om den fortsätter utanför bildens kanter, som om den kräver mer utrymme än vad en enda bildruta kan ge. Kanske är det också en del av dess charm: att man måste vara där, på plats, för att riktigt förstå dess tyngd och närvaro.

Inte ens om jag backar ända in till husväggen på andra sidan gatan får jag med hela byggnaden.

Får ta bilden från sidan för att hela huset ska synas.

När vi kom gående genom universitetskvarteren i Tartu fastnade jag direkt för det här huset. Det stod där i solskenet och såg nästan lite för levande ut, med alla ansikten som kikade ut genom fönstren. Jag gissade först att det kanske var gamla professorer eller lärare från universitetet som fått hedersplats i fasaden – det hade ju passat bra i en stad där akademin är själva hjärtat.

Men sanningen visade sig vara ännu mer charmig.

Huset kallas Otto Wagner‑huset, inte för att den berömde österrikiske arkitekten faktiskt ritat det, utan som en lekfull blinkning till hans jugendstil. Fasaden är en konstinstallation, där svartvita porträtt av människor från olika tider och sammanhang placerats i fönstren för att ge byggnaden ett mer “befolkat” uttryck. Ett sätt att låta huset delta i stadslivet, nästan som om det själv stod och småpratade med förbipasserande.

Fast jag tycker nog att det hade varit lite roligt om det faktiskt varit lärare, studenter och andra universitetsfigurer som tittade ut. Det hade passat Tartus själ – den där blandningen av bildning, humor och mänsklig värme. Men kanske är det just ovissheten som gör huset så tilltalande. Ett hus som ser ut att vilja prata med en, och som gärna låter oss gissa lite innan vi får veta hur det egentligen ligger till.

Några fönster i närbild.

Vi fortsätter till Raekoja plats, torget inte så långt från universitetet. Här pågår någon form av ombyggnad, och avspärrningarna är dekorerade på ett sätt som får mig att misstänka att det är konststudenter som varit framme. Tartu låter ofta unga kreatörer sätta sin prägel på tillfälliga byggytor – ett av många sätt som stadens kulturarv och lekfullhet märks i vardagen.

Vi fortsätter fram till fontänen, och på Rådhustorget, precis framför det rosa rådhuset, står Tartus mest berömda skulptur: ”Kissing Students” – de kyssande studenterna. Det är nästan omöjligt att besöka Tartu utan att hamna här, för fontänen har blivit något av stadens inofficiella emblem.

Statyn föreställer två unga studenter som kysser varandra under ett paraply, och den har blivit en symbol för allt det som Tartu gärna vill vara: ungdomligt, romantiskt, lekfullt och lite akademiskt drömskt. Här möts studenter, turister och lokalbor, och oavsett årstid är det alltid någon som stannar till för att fotografera eller bara le åt motivet.

På Rådhustorget står också den här enorma boken – en offentlig konstinstallation som dyker upp i Tartu med jämna mellanrum. Den är skapad som en hyllning till stadens litterära och akademiska traditioner, och det känns nästan självklart att just Tartu skulle ha en jättelik bok mitt i centrum. Ingen skylt berättar mer om den, men kanske är det också poängen: att låta fantasin fylla sidorna själv.

Precis intill fontänen står ett av Tartus mest fotograferade hus: Det lutande huset. Det ser nästan ut som om det håller på att glida av torget, och det är inte bara en synvilla. Huset byggdes 1793, och problemet började redan då. Den ena delen av byggnaden står på den gamla stadsmuren – stabil som berg – medan den andra vilar på betydligt mjukare mark.

Med åren började huset därför luta mer och mer, tills det blev så snett att det nästan blev en sevärdhet i sig. Många kallar det Estlands eget lutande torn, och det är lätt att förstå varför när man står framför det.

Lutningen stoppades först efter en omfattande restaurering, men man valde klokt nog att behålla själva snedheten. Det är ju den som gör huset så charmigt. I dag rymmer byggnaden Tartu konstmuseum, och den sneda fasaden har blivit en symbol för hur staden bär sin historia med både humor och stolthet.

Det går förstås inte att stå framför det lutande huset utan att tänka på Pisa. Skillnaden är bara att här i Tartu såg jag inte en enda turist som försökte ställa sig i den klassiska posen och “stötta upp” byggnaden. Kanske beror det på att Tartu inte har samma turistströmmar – eller så är det helt enkelt en stad där man inte behöver konkurrera om utrymmet för att ta en bild.

Det var faktiskt något befriande med det. Inga köer, inga selfie‑stavar, bara ett charmigt snett hus som fick stå där och luta sig i fred. Och vi kunde njuta av det utan att trängas.

--------

Framför det lutande huset står ännu ett av Tartus små charmiga inslag: statyn “Women from the Countryside”. Den föreställer två kvinnor – en stående och en sittande – och är skapad av den estniske skulptören Ülo Õun, en av landets mest särpräglade konstnärer under 1900‑talet. Verket är typiskt för honom: varmt, mänskligt och lite vardagspoetiskt.

Statyn är tänkt som en hyllning till de kvinnor som i generationer burit upp landsbygden, ofta osynligt och utan stora gester. Här får de ta plats mitt på torget, i stadens hjärta, som en påminnelse om att Tartu inte bara är akademi och kultur – utan också rötter, arbete och liv utanför universitetsmurarna.

När jag kom fram hit kände jag hur ryggen började protestera efter allt promenerande. En liten stund funderade jag faktiskt på att slå mig ner bredvid den sittande kvinnan och vila. 

Men jag valde ändå att sjunka ner på en av serveringarna på torget i stället. Det kändes som att både jag och Tartu behövde en paus just där, mitt bland fontänen, det lutande huset och de två kvinnorna som stilla betraktar allt som passerar.

Sedan kan vi fortsätta vår promenad i Tartu i nästa inlägg. Jag vill ju gå upp på Domberget med både pigga ben och en pigg rygg – och det känns som att den stigningen förtjänar ett eget kapitel.

                                                                                          Fortsättning om Tartu

Gävles järnvägsmuseum – där varje skruv har en berättelse.

När man är i Gävle så är ett besök på det nyrenoverade järnvägsmuseet en bra idé. 

Det är ganska många år sedan jag var dit, men det är inte så konstigt då det varit stängt i flera år för 0mfattande både upprustningar av befintliga byggnader och tillbyggnader för nya utställningar.

I juni 2024 var det klart och nu var vi nyfikna på hur det blivit.

Tog oss en promenad i vackra augustivädret, är ju bara 2 km från stan och man går även genom en fin koloniträdgård.

Undrar lite, för när vi kommer fram finns det ingen öppning i staketet för att komma in.

Men när vi fortsätter runt huset och kommer vi till den nya pampiga ingången.

Vi löser våra biljetter på 100 kr och sedan är det dags att ta plats.

Följ med in så gör vi en resa i järnvägens historia.

Direkt när man kommer in så kan man slå sig ner och lyssna på lite röster från järnvägens begynnelse. Jag hörde en person berätta om sin första tågupplevelse: han var så nervös innan att han inte fick en blund i ögonen natten före resan, men till sin stora lättnad blev den helt problemfri.

Det första lok jag träffar på är loket Prins August.

Loket Prins August är ett av Statens Järnvägars allra första ånglok (littera B), byggt 1856 av Beyer, Peacock & Co i Manchester. Uppkallat efter prins August, gick det i trafik på Södra stambanan fram till 1906, räddades sedan åt framtiden och återställdes till körbart skick vid SJ:s 100-års­jubileum 1956. Idag står det på Järnvägsmuseet i Gävle som världens äldsta ånglok i originalutförande.

Loket Frykstad, byggt 1855 av Munktells Mekaniska Verkstad för Frykstabanan, är Sveriges äldsta bevarade ånglok. Efter trafikens slut 1871 och en period vid Karlskronas fästningsarbeten räddades det åt framtiden 1906, och idag står det stolt utställt på Järnvägsmuseet i Gävle som en påminnelse om järnvägens pionjärer.

Det finns en hel del modeller att beskåda och beundra.

De har även tänk på folk som har lite svårt att gå, eller bara är lite rötta i benen. Hissar där det var trappor och många bänkar utplacerade så man kunde sitta ner och titta på bildspel och montrar. Det finns även ett ledstråk i golvet  genom hela museet.

I ett bildspel kunde man få göra en tidsresa i järnvägens historia.

Vi kikade in i fångtransportvagnen.

Fotade man där inne så fick man passa sig för att inte hamna i finkan själv. 

När man kom in i nästa rum fanns det ett glasgolv, med utställningssaker under, det var lite läskigt att gå på glaset. Såg att en del tog sig försiktigt runt den utstickande väggen för att slippa gå på glaset.

Vi kikade vidare på lok, vagnar och maskinrum.

Den snöslunga A-4 som står utställd här är ett imponerande exempel på tidig svensk ingenjörskonst för vinterunderhåll på spåren. Fronten pryds av den stora roterande fläkten och de robusta stålbladen som en gång drev bort snövallar med kraftfull precision. Med sina massiva skärmar och mekaniska detaljer berättar A-4:an en tidlös historia om hur järnvägarna hölls öppna även under de djupaste vintermånaderna. Den stora runda snöslungan i fronten har en ungefärlig diameter på 1,5 meter och ett djup på cirka 0,8 meter.

Ska man jobba med elarbeten är det bra med flamsäkra kalsonger.

Färgglatt uppe i taket.

Även järnvägens roll under krigstid kunde man fördjupa sig i.

Här kunde man också testa hur det kändes att köra både modernt tåg och rälsbuss, på skärmen framför rullade en film.

Legolandskapet var populärt bland barnen.

Lite affischer.

Rökning förbjuden, nästan!

Till slut kikade jag in i restaurangvagnen och där var det lika fint som när vi åkte Vildmarkståget.

Det blev mycket mobilbilder på trippen till Gävle för jag hade lite problem att hålla i min kamera. Men de säger ju att den bästa kameran är den man har med sig och i det här fallet den man kan hålla i.

Vildmarkståget 2023. Örnsköldsvik - Stockholm.

Sista dagen på vår resa, känns lite sorgligt och vemodigt att det snart är slut, men nu ska vi njuta av alla kvarvarande stunder.

Från järnvägsstationen slänger jag iväg en sista blick mot Ting 1.

Ett första stopp i dag blir i Härnösand. Stationsbyggnaden har fått en tillbyggnad vid sidan om för att även kunna betjäna busstrafiken.

Jag tar en liten sväng mot stan. Regnet hänger i luften så jag vänder tillbaka till tåget.

Men maken går vidare och tar lite bilder, stan ser lite öde ut.

Det finns ett bilmuseum här, dit kommer vi nog gå nästa gång vi kommer till Härnösand.

Vårt tåg tuffar vidare, där har vi toaletter i gammal stil i alla fall i vår vagn. Där ser man spåret om man kikar ner i toan.

Den här skylten kom upp första dagen, jag lovar, jag gick aldrig fel. Men någon kanske gjorde det...

Åker man tåg så måste man även ha biljett och självklart är det viktigt att konduktören kommer och kontrollerar att man har rätt biljett och klipper de. Det gör man naturligtvis även på vårt tåg. Extra viktigt om det är en junior ombord.

Sådan här vattenkaraff kommer jag ihåg från barndomens tågresor, bredvid fanns det pappmuggar som var veckade på ett finurligt sätt. Vek man ut dem blev de helt platta, var en rolig lek och gjorde att alla barn var väldigt törstig då de åkte tåg. För bara hämta en mugg att leka med, vågade man inte.

På allt roligt kommer ett slut, sista måltiden och då tackar vi av personalen i köket och restaurangen med sång.

På vägen mot Stockholm, stannar vi både i Gävle och Uppsala släpper av folk. Sedan i Stockholm, efter kramar och tack så skingras vi alla.

Till slut ett varmt och stort tack till alla våra medresenärer och alla personal .

Ett extra stort tack till Heike och Thomas som ordnade allt så bra för oss och såg till att allt fungerade. Toppenreseledare! Extra stor kram till er båda.

Kan även rekommendera den resan med det varmaste. Den kommer troligtvis gå i oktober och kanske även nästa år.

                                                                                                   Fortsättning

Vildmarkståget 2023. Kiruna - Örnsköldsvik.

I dag far vi söderut, så vår hemfärd har börjat. Vi kliver på tåget i Kiruna och nu har vi vårt eget tåg igen.

Så här ser Kiruna station ut nu.

Känns skönt att vara tillbaka ombord igen, sitta i de sköna fåtöljerna och se landskapet sakta förändras. Vi passerar Gällivare igen och tuffar på ut mot kusten. Ska nu följa Malmbanan till Boden.

Men nu spanas det efter ren igen , Wille har fortfarande inte sett någon vit ren. Hoppet har inte tappats, och plötsligt då vi sitter i barvagnen, med kameran kvar i vår salong, så står det tre renar nära spåren och tro det eller ej men två av dem är vita. Lyckan är fullständig, nu har han tur i dubbel bemärkelse eftersom det sägs att man får tur om man ser en vit ren.

Den här renen är till Wille, inte fotograferad på den här resan utan förra hösten då jag var i Arjeplog. Den får symbolisera de vita renar vi såg.

Sedan dröjer det inte så länge innan vi är i Boden. Där gör vi ett stopp. 

Bodens järnvägsstationsbyggnad är ganska lik den i Gällivare. De är byggda i samma nationalromantisk stil. Huset är en kulturbyggnad och märkt som byggnadsminne.

Där inne har de ett mysigt café, kunde inte testa det för det var stängt, men det såg fint ut när jag kikade in.

Gångtunneln vid stationen är rikligt dekorerad med väggmålningar.

Här kan man lära sig en hel del om järnvägen i norr.

Man kan även lära sig Gällivarevisan, den texten skulle vi haft då vi var på väg till Gällivare.

Den mest kände resenär som bytt tåg i Boden är förmodligen Lenin. Efter februarirevolutionen 1917 reste han från sin exil till Ryssland via den då enda öppna vägen, via Haparanda.

Norrtåg kommer in och även åker.

Sedan är det vår tur att åka vidare. 

Vi äter gott, umgås och har det allmänt trevligt. Det är första maj och i dag har personalen vita uniformsmössor på sig.

Vi kommer till dagens slutmål och beger oss till vårt hotell.

Beger oss sedan ut på stan för att bland annat betrakta stadens nya sevärdhet. Ting 1, i höstas utsågs det till Ångermanlands fulaste hus. Fast jag tycker nog att det är en ganska kul byggnad. Färgglad i alla fall.

Det är byggt ovanpå en betongklump som är det gamla k-märkta tingshuset från 1967.

Tidigare var det väl hoppbacken mitt i stan som var det mest spekulativa.

Det ser verkligen ut som om backhopparna ska landa mitt i centrum.

Vi bor vid hamnen, med vacker utsikt över Örnsköldsviksfjärden.

Den stora kranen vid hamnen har de sparat som minne.

                                                                                      Fortsättning 

Vildmarkståget 2023. Vilhelmina - Arvidsjaur.

Ny dag på Vildmarkståget, vi vaknar upp i Vilhelmina med fin utsikt mot Volgsjön.

Efter en stärkande frukost är det en guidad vandring i Kyrkstaden. Min kropp är inte i bästa form för promenader än och jag har varit dit förr, så jag avstår men maken går dit för att få några bilder

Han hittar även en staty i naturlig storlek på Lapp-Lisa, hon hette egentligen Ann-Lisa Öst. Var född i Vilhelmina församling och blev mest känd för sången Barnatro.

Här kan vi tydligen välja väg, i Östersund har vi nyss varit och visst kan Hamburg locka, men nu vill jag norrut så jag tar min ryggsäck och går till tåget.

Vårt fina ånglok har återvänt till Östersund och i dag ska Järnvägsmuseets fina diesellok T43 235 från 1962 dra oss mot Arvidsjaur.

Personalen som tar hand om oss på tåget, står redo på perrongen. Så fina i sina uniformer.

Vi hoppar på tåget igen och undrar vad vi ska få uppleva den här dagen. Vi har en junior med på resan. Min goda väns barnbarn William, jag kände honom inte före resan, men är så glad över att få lärt känna denna fina lilla kille. Undrade i förväg om han skulle uppleva resan lite tråkig och långsam, men han verkade trivas och må bra.

Bland medpassagerarna fanns det några som gärna ville underhålla honom.

En i vår salong var trollkarl och innan resan var slut så var även Wille riktigt skicklig att trolla.

Margareta med konstnärliga talanger inspirerade honom att teckna.

Här försöker Wille rita av någon utan att titta på pappret eller pennan.

Så fanns det lite andra sysselsättningar också.

Blir man riktigt trött går det att sova också.

Får man en överraskning vid lunchen så piggnar man till, den snälla personalen ombord hade lagt fram ett fint lok och en nyckelring. Såg att det var några av herrarna som kastade lystna blickar och nog gärna hade velat få ett likadant tåg.

Tiden går fort och i dag hade vi fikastopp i Sorsele.

Vi pulsar iväg till det gamla stationshuset som innehåller Café, inlandsbanemuseum och även en liten shop.

Ett sympatiskt ställe som även respekterar människor och serverade en utsökt god apfelstrudel med lite annorlunda fyllning.

Före fikat hastade jag och maken iväg till bron över Vindelälven, blev lite snopna när det var snö och is över hela.

Så spanar vi lite extra på dagens lok innan det är dags att åka vidare.

All mat ingick i resan, även fika. Så gott som alla dagar var den mycket god, men ett bottennapp av all den mat vi fick på tåget var nog queneller gjorda på braxenfärs.

Vi var dock ganska eniga om den godaste middagen ombord var renskaven.

Fast nu har vi kommit fram till Arvidsjaur.

Spanandet efter ren gav inget resultat i dag heller men här får vi ändå träffa på en stor ståtlig älg.

Vårt lämmeltåg drar iväg till hotell Laponia. Väskorna behövde vi bara dra till bussen som transporterade dem till hotellet, vi själva gick.

Vi traskade genom byn och här hos Anna-Lisa hade vi kunnat handla lite souvenirer, men det var stängt.

Här hade vi lite längre väg att gå till hotellet, men fram kom vi.

Dag tre har gått mot sitt slut, vi kryper trötta och nöjda till kojs och drömmer om tåg, renar och snö.

I morgon drar vi vidare på vår färd.

                                                                                                    Fortsättning