Julmarknad i Edinburgh – en stad i vinterskrud

När mörkret sänker sig över de kullerstensbelagda gatorna i Edinburgh förvandlas staden till ett sagolandskap. Doften av glögg och nybakade kakor blandas med ljudet av julmusik som ekar mellan de gamla stenhusen. På Princes Street Gardens glimmar ljusen från hundratals små bodar där hantverkare, konstnärer och matförsäljare erbjuder allt från stickade skotska mössor till karameller i färger som påminner om barndomens jular. Atmosfären är både traditionell och kosmopolitisk – en plats där lokal historia möter internationell julglädje.

Fast jag såg inte så mycket kullersten, men det lät bra i text.

.

Där mellan stånden vimlar det av folk.

Pariserhjulet lyser som en gnistrande krona över staden, och nedanför rör sig människor mellan bodar och butiker med kassar fyllda av gåvor. Skratt och röster blandas med doften av bratwurst och kryddigt mulledwine, och hela scenen känns som en levande julmålning där vardag och fest möts i samma ögonblick.

På fasaden till Johnnie Walker-huset vecklas en gigantisk julkalender ut i ljus och färg, en kalender som ändrar utseende hela tiden. Varje ruta glimmar som ett löfte om fest och förväntan, och förbipasserande stannar upp för att låta sig svepas med av den magiska stämningen. Kalendern blir som en modern tolkning av en gammal tradition, en blinkning till barndomens nyfikenhet, men i storstadens pampiga skala.

Två damer delar en måltid mitt i julmarknadens myller, en stilla stund av gemenskap bland glittrande ljus och sorlande röster. Deras skratt och samtal blir som en varm kontrast till den kyliga vinterluften.

Naturligtvis finns det vanliga tingeltanglet även på den här julmarknaden.

Vill man bli lite yr i mössan så kan man ta en tur i karusellen.

Att fotografera sig i en bubbla med snöande vinterlandskap, blev snabbt en trend, men någon måste ju ta på sig jobbet som bubbelputsare också!

Vi värmde oss med en mulledwine med körsbär i, den kryddiga doften av kanel och nejlika spred sig som en mjuk filt i vinterkylan. Varje klunk blev som en liten paus från marknadens myller, ett ögonblick av värme mitt i Edinburghs vintersaga. Den var dessutom riktigt god.

Mitt i vimlet står en spelande tomte på trottoaren, med gitarrtoner som blandas med sorlet från julshoppande människor. Men det är inte musiken som får förbipasserande att stanna upp – utan överraskningen som gömmer sig i säcken bakom honom. Plötsligt hoppar en man upp ur säcken och skrämmer nästan slag på de som råkar gå förbi. Skratt och förvånade utrop fyller luften, och scenen blir till ett minne som lika mycket handlar om humor som om julglädje.

Det finns något alldeles särskilt med Edinburgh när regnet har fallit. Luften blir krispig och klar, och de gatorna förvandlas till speglar som reflekterar stadens historiska skönhet.

Blanka, regnvåta gatorna som slingrar sig uppåt, och i fjärran, majestätiskt tronande på sin vulkaniska klippa, Edinburgh Castle. Men inte bara ett slott, utan ett som badar i en varm julröd färg. Kontrasten mellan de mörka, fuktiga gatorna och slottets nästan glödande färg var helt enkelt hisnande.

​Det är i stunder som dessa man verkligen känner historiens vingslag i Edinburgh. Varje stenkant, varje gammal byggnad, ja, till och med varje regndroppe känns laddad med berättelser från svunna tider. Slottet, som har sett så mycket under århundraden, tycktes nästan andas ut en sista värme innan mörkret tog över.

De som vill ha en lite annorlunda julstämning kan välja en skrämmande spökbusstur istället. 

Lite julklappstips.

En liten tur upp till Falun.

Vi hade tänkt oss en liten tur upp till Falun. Hörde på radion att det var snökaos norrut men att det var mest ute vid kusten som det var besvärligt. Hotell var bokat för länge sedan och någon riktig vinter hade vi inte fått uppleva i stockholmstrakten så vi for iväg.

Rejäla dubbade vinterdäck på bilen och själva var vi vinterklädda.

När vi kommit en bit in i Dalarna började det se ut som vinter.

Vi hade ingen brådska så vi tog det lugnt och gjorde flera stopp för lite foto.

Mer och mer vinter blir det.

Vi ser flera bilar ligga i diket och i närheten av Avesta kommer vi  fram till där det nyligen hänt en olycka. Jag fotar inte andras olyckor, men vet inte hur länge vi kommer att bli sittandes här så när brandkåren kommer blir det en bild på vårt instängda läge. Längst fram i kön står ambulansen och vi hoppas på att de som drabbats inte råkat alltför illa ut.

Vi hade tur för stoppet blev inte så långvarigt, hur det gick för de i olyckan vet jag inte. Vi hade ingen brådska upp till Falun och tog det lugnt med flera stopp.

Eftersom vi haft så dåligt med snö i vinter, ville jag få lite vinterbilder.

Vitt och fint.

Men som sagt, jag fotar inte andras olyckor.

Men nu var det inte någon annans olycka, vid påfarten upp till E16 tog vår resa plötsligt stopp. Vi hade ingen hög fart men vägen var som såpad och bilen bara gleeeed ner i diket. Naturligtvis stod det en stor lyktstolpe just där.  Så det sa pang, rakt in i stolpen och där satt vi.

Just då det hände var vi enda bil på platsen, men strax efter kom det flera bilar och alla trodde nog att det var en gammal olycka, utom en lastbilsförare. Han stannade och kom för att erbjuda sin hjälp. Vi hade inte riktigt samlat oss och kommit ut ur bilen ännu. Det var bara dörren på passagerarsidan som gick att öppna, vi kravlade ut och förklarade att vi var inte skadade och skulle ringa på hjälp. Senare stannade två bilar till, men alla andra körde bara förbi.

Vad gör man medans man väntar på bärgare, sitta i bilen vågade vi inte för det kunde komma fler som halkade ner där. Trampa spår i snön kan man pyssla med eller kolla om det finns något att fotografera. Hittade en stolpe med luva den fick bli fotomodell.

Sedan kom vår räddare i nöden. Bärgaren.

Han plockade fram spaden och skottade sig fram till bilen.

Kopplade kedjor till vår bil.

Så där, nu ska den upp.

Här trodde jag att den skulle välta tillbaka ner i diket, men han visste vad han gjorde.

Upp kom den.

Nu ska den upp på flaket också.

En annan vajer dras ut.

Ock sakta men säkert hasar sig bilen upp på släpet.

Nästan klart...

Sedan får vi åka bärgningsbil in till Falun för att få vår bokade hyrbil och fixa med verkstaden.

Bärgaren sa att det här var hans värsta vinter under de elva år han jobbat som bärgare.

Hur det går med vår bil får vi veta först någon gång i mars, det var kö till skadebedömningen.

I morgon ska jag åka och köpa en säkerhetshammare, för vi hade tur som krockade med en stolpe av den nya varianten som ganska fort släppte från sitt fäste och att det bara var ena dörren som var blockerad. Om tändningen slås ut i de här nya bilarna och alla dörrar är blockerade, då kan man inte ens tuta på hjälp och inte ens öppna fönstret.

En säkerhetshammare borde vara lika viktigt att ha i bilen som varningstriangeln.

Road trip north XIV - Hemåt

Ibland händer det något oväntat, ibland kan det vara något trevligt men andra gånger något som man kunde ha varit utan.

Orsaken till Kirunabesöket var, som jag sa i förra inlägget, att hälsa på släkten och framför allt den äldre generationen. Min näst äldsta morbror bor i Vittangi och dit styrde vi kosan den här morgonen.

Strax efter Kiruna finns det en viltövergång, men renarna verkar inte använda bara den för att ta sig över vägen, för vi såg en hel del påkörda renar ligga utefter vägen.

Klart släkten där också ska vara med i min blogg, kusin Kicki följde med på besöket, här i samtal med moster Gunvor.

Den obligatoriska gruppbilden med morbror Gustav. Så glad över att få träffa dem.

Morbror Gustav ville visa något i källaren och det var då det oväntade och onödiga hände, det bara small till i mitt knä och gjorde otroligt ont, jag kunde inte stödja på benet sedan. Jag halkade inte, ramlade inte utan något gick bara sönder. Bara så där...

Det blev en smärtsam men ändå så trevlig kväll och natt hemma hos kusin Kicki i Skaulo. Vi pratade och pratade minnen och njöt av att äntligen få rå om varandra. Skaulo är gannbyn till Puoltikasvaara där bodde min mormor och morfar, de bodde i det röda huset i mitten på bilden. Så här såg byn ut när jag var liten och tillbringade alla somrar där.

Det här är min morfar som var lappskomakare, på den här bilden är han 80 år och syr fortfarande lite. Han hade inte gått i skola så många år men klarade ändå av att sköta även posten i byn. 

Efter en övernattning i Skaulo med mycket prat och många gemensamma minnen så blev det snabbare resa hemåt.  Fotostopp blev det inte många och de få som blev var bara från bilen.

Akkats kraftstation i närheten av Jokkmokk.

I  Jokkmokk hade jag tänkt mig ett längre stopp, men i brist på gånghjälpmedel så blev det en liten tur med bilen i byn. En promenad var inte ens att tänka på, kunde ju inte stödja på mitt ben och inte böja knät heller. Önskade att jag haft kryckorna med, men efter att ha varit bra så länge och kunnat gå hur mycket som helst var det inte något jag ens funderade på att packa med. Fin kyrka har de i alla fall i Jokkmokk.

Snygg rondelldekoration av snö också. Fast den var nog snyggare innan det börjat töa.

Så kom vi till Polcirkeln på svenska sidan.

Ingen aktivitet där nu på vintern.

Å så varnades det för ren. Förr var det alltid svarta plastsäckar som satt uppe för varning, nu var de ofta blå.

Och renar på vägen var det ofta på den här sträckan. Man fick köra försiktigt.

Väglaget var som gjort för dubbdäck.

En vacker vit ren, men den ser lite avklädd ut utan sina horn.

Gång efter gång dök det upp renar på vägen.

När vi kom till trakterna av Arjeplog var det mer tyska bilar som vi behövde akta oss för. De kom i   karavaner om 6-7 bilar, på väg till testbanan i Arjeplog.

Många bilar var maskerade, jag trodde först att de var täckta med snö och inte maskeringstape.

Vid avtagsvägen till Arjeplog hade vi tur för strax efter att vi hade passerat så smällde det där. Lastbil och personbil. Vägen är hal så man får ta det varligt, är man inte van vid det väglaget så kan det gå illa. Så gjorde det för den här tyska testbilsföraren.

Vi stannade inte utan jag tog bara en snabb bild genom fönstret, de övriga i karavanen hade redan vänt om och tog på sina reflexvästar och hjälpte till att varna övrig trafik. Ingen var skadad mer än bilen. Vi for till vårt hotell i Vilhelmina. Jag hade så ont i mitt knä att det var nog med att ta sig till hotellmatsalen för att få lite mat.

Nästa morgon drog vi vidare.

Ett lite speciellt ljusfenomen. En regnbåge rakt upp.

Ser ut att bli en solig dag.

Jag tycker att de här ledningsstolparna ser ut att ha krage och slips.

Hälsingegård.

Övernattade i Bollnäs och fick lite tröst på hotellet.

När man går sakta och måste stanna och pusta ibland så ser man lite mer, det här lustiga "avloppet" fick jag syn på i korridoren på hotellet. Hade mobilen i fickan så det blev en bild.

Ingen promenad men vi hade utsikt från hotellet.

Nästa dag blev det raka spåret hem och så direkt till akuten där jag fick veta att det var menisken som gått sönder. Så onödigt. Kryckor och sjukgymnastik en tid framöver för är du inte i 20-årsåldern blir det ingen operation. Tröstande att få veta att det tar ungefär 6-12 månader innan man är bra igen, men jag hoppas på att kunna ställa undan kryckorna tidigare.

Road trip north III - Ristafallet.

På vår vinterresa så stannade vi kvar i Östersund för att därifrån bege oss till Ristafallet som ligger ganska nära Åre. Jag ville se hur det såg ut där på vintern.

Ganska så häftigt att se nu när det var snö och ganska mycket is.

Lite för mycket vatten ännu tyckte den av lokalbefolkningen som vi träffade på, men har man inte sett det så här så tycker jag inte man kan klaga ändå.

Tittar man lite närmare på isformationrena så kan man nästan tänka sig in i boken "Isslottet" av Tarjei Vesaas.

Jag har broddar på skorna så trots det isiga underlaget här tar vi en promenad för att se hur det ser ut på håll.

I Åre beklagar de sig för att det varit dåligt med snö i vinter och de befarar att en hel del företag inte ska klara vintern. Får väl hoppas på att det kommer mer snö snart och att det går bra för alla.

Vi far vidare för att söka efter fler fall.

Vitt

Tänk om vi här i stockholmstrakten fick uppleva en ren och vit vinter, en vinter utan saltade vägar och slask.

Bilderna här under är tagna i Kiruna, nästan alla i närheten av Luossavaarabacken. Vita vidder med lite blåtoner, det var min längtan och önskan att få åka upp dit i vinter som gjorde att jag letade fram dem. Få se om jag kommer iväg.