Reynisfjara – Skönhetens och farans strand

Vi sov gott i Vik, frukost ingick och även om den inte var den bästa på resan så blev vi mätta ändå.

Det första som står på agendan i dag är Svarta stranden. 

Island är känt för sina dramatiska svarta sandstränder, som har skapats av vulkanisk lava som slitits ner av havet under tusentals år.

Den mest kända av dem alla är Reynisfjara, den ligger nära byn Vík. Så det är dit vi beger oss denna morgon. Bra att vara tidigt ute innan bussresorna från Reykjavik kommer.

Reynisfjara är inte bara ett geologiskt underverk med sina dramatiska basaltpelare och brusande Atlantvågor.

Den bär också på en gammal isländsk saga som ger platsen en mytisk dimension.

Enligt sägnen levde tre stora jättar i området. 

Det berättas att jättarna en gång bodde i bergen. En natt försökte de dra ett skepp i land, med rep så starka att de tycktes gjorda av urkraft. De slet och kämpade, så fokuserade på sin uppgift att de inte märkte hur gryningen smög sig fram. Och just som den första solstrålen bröt horisonten, förvandlades jättarna, skeppet och repen till sten.

De sägs nu vara Reynisdrangar – de dramatiska klippformationerna som reser sig ur havet strax utanför stranden. Oavsett om man tror på legender eller ej, är platsen omgiven av något som liknar magi. Den svarta lavasanden, de ståtliga basaltpelarna som pekar mot skyn, och det eviga dånet från Atlanten skapar en scen som är både drömlik och djupt oroande.

Men Reynisfjara är inte bara vacker, den är också farlig. Under ytan lurar något oberäkneligt: sneaker waves. Vågor som smyger sig in, plötsliga och kraftfulla, och som kan dra med sig allt i sin väg. I början på augusti i år inträffade ännu en tragedi. En nioårig flicka från Tyskland besökte stranden med sin familj. Vid basaltgrottan steg tidvattnet snabbt, och en våg svepte in med sådan kraft att flickan försvann i havet. Trots räddningsinsatser gick hennes liv inte att rädda.

Reynisfjara är en plats som kräver respekt. Vågorna väntar inte. De varnar inte. De tar.

Varningsskyltar finns, men inte alla läser dem – och som alla säger, vädret här kan skifta på bara några sekunder.

Men just idag är det solsken och lugnt.

Ett brudpar står på stranden, klädda för ett ovanligt bröllopsfoto.

De vill ha en bild som sticker ut – och det får man kämpa lite för.

Blir det bra så här?

Jag tänkte på hur sagor och landskap smälter samman här. Hur Island bär sina berättelser som berg bär snö – inte som dekoration, utan som en del av sin själ. Vinden bar med sig salt och saga, och jag kände hur kameran inte bara fångade ljus, utan också tystnad.

Det är något med Reynisfjara som inte låter sig förklaras. Den är vacker, ja – men också vild, farlig, nästan trotsig. Som om platsen själv vill påminna oss om att vi är gäster i något större. Och kanske är det just därför jag återvänder till de karga och kalla trakterna. 

Förra gången vi var hit, för elva år sedan var det endast en strand och en parkering. Nu finns det även ett hus med servering och shop.

Ett lite oväntat fynd hittade jag på damtoaletten, där satt det ett Hammarbymärke.

Vi fortsätter till Skógafoss

The Bund och När var tar sin...

Nästa dag i Shanghai tog vi oss ner till The Bund, det är en berömd gata utmed Huangpufloden. Odet Bund härstammar från  urdu och betyder jordvall, fördämning eller kaj, så jag antar att det var en stor kaj där tidigare. Men det är inte själva gatan som dar till sig folk utan promenadstråket som går utefter floden.

Där är sällan folktomt och alla verkar vilja stå vid staketet för att fotografera sig själva eller varandra. Selfies är omåttligt populära i Kina. Jag tyckte att de lite speciella husen på andra sidan floden var intressantare, TV-tornet och kapsylöppnaren och de andra.

Lite kul med jordgloben bredvid TV-tornet där Kina är rött.

Förutom att flanera och njuta av det vackra vädret och utsikten så är det ett populärt ställe att ha sin bröllopsfotografering.

Hallå fotografen, det blir lite tungt så här.

Fick lite associationer till brudslöjan då jag såg den här statyn vid sidan om promenadstråket.

 Nästa brudpar.

Av mängden brudpar där på Bund så förstår jag att paraplydatingen fungerar ganska bra.

Det här paret hade valt lite grönska som bakgrund till sina bilder. - Här kan du sitta.

En puss blir nog bra på fotot.

- Nej, så här ska ni göra!

-Bättre så här?

En sista bild.

På väg tillbaka har vårt första par bytt position och brudbukett. 

En familjebild trodde jag att det var på gång här. Folk var glada och skrattade och verkade ha hur trevligt som helst.

De radade upp sig runt brudparet. Fast det visade sig att det var en spansk turistgrupp som ville bli fotograferade med brudparet.

Med många gracias och muchas gracias vinkade de farväl och brudparet såg både lite generade och glada ut.

Kina - Bröllop.

En morgon då jag kom ut från hotellet var det stor uppståndelse alldeles nedanför. Folk hade samlats och massor med fotografer var där, så jag väntade en liten stund för att se vad som var på gång. Strax så kom det tio stycken brudpar.

Fotograferna trängdes för att få de bästa bilderna.

Men till min förvåning så släppte de även fram mig så att jag skulle få fota.

Massor av konfetti sköts upp och ballonger i mängder for upp i luften.

Varje brudpar hade låst fast ett hänglås någonstans. Vid Kinesiska muren var ett populärt ställe och nu sände de iväg nyckeln i  ett knippe ballonger så att ingen skulle kunna låsa upp deras lycka. Här kan man se nyckeln.

Så for ballongerna iväg.

Alla var inte lika intresserade av brudparen.

Det fanns mer spännande saker på backen. 

Brudpar

Den här platsen i Florens var tydligt en populär plats att fota brudpar på.

Även denna gången som jag passerade där, så var det brudparsfotografering på gång.

Det kan ta lite tid att få till det så allt stämmer med de rätta lyckliga minerna, håret och även slöjan.

Det lyckades till slut. Slöjan svävar så som fotografen vill ha den.

Viss likhet på ett bygge i närheten

Sedan kan de lyckliga tu, låsa fast sin lycka med ett hänglås på en lämplig, eller också olämplig, plats.

Får hoppas på att den här välklädde mannen bara var lite hungrig och inte så övergiven som han såg ut.

Jag var på bröllop i går.

Det här blogginlägget är till Emelie och Fredrik.

Jag var på Emelie och Fredriks bröllop i går. Jag var inte bröllopsfotograf utan en av gästerna men hade med mig min lilla "mingelkamera" Canon G10. Bilderna blir inte alltid som jag vill ha dem då, eftersom den inte är så snabb i vändningarna, men lite minnen blev det.

Det var en lördag med strålande sol och hårt och skarpt ljus som är svårt att fotografera i. Vigseln var utomhus i trädgården vid Riddersviks herrgård.

Gästerna samlas, brudgum och bestmän står där förväntansfulla och lite spända.

Fotografer gör sig beredda.

Vigelsförättaren är också redo.

Och så kommer bruden. Så söt och så vacker som en dröm.

Brudgummen Fredrik kan inte låta bli att titta på sin vackra brud under vigselakten.

Dags för ringarna.

Och kyssen.

Nu är ni man och hustru.

Skålar med brudparet.

Sedan blev det middag.

Den officiella fotografen Sofie jobbade hårt.

Bröllopstårtan.

Dags att skära upp.

Oh, det var lite svårt!

Till slut, brudvalsen.