Jul i Helsingfors

När vintermörkret sänker sig över Helsingfors tänds tusen små ljus på Senatstorget. Domkyrkan vakar som en vit krona över marknaden, där doften av glögi och nybakade pepparkakor blandas med ljudet av skratt och musik. Här, mitt i stadens hjärta, möts tradition och nutid – hantverkarnas bodar står sida vid sida med moderna inslag, men allt omsluts av samma varma julstämning.

Att vandra mellan stånden är som att stiga in i en levande julberättelse: träleksaker, stickade vantar och glittrande dekorationer väcker både barndomsminnen och nya drömmar till liv. Här kröns Finlands Lucia, som sedan med sitt följe skrider nedför domkyrkans trappa, vidare ner mot julmarknaden och ut i stadens centrum – ett ögonblick där ljuset bokstavligen möter folkvimlet.

Men vi kom dit lite före Lucia. I stället tog vi oss uppför alla trapporna för att få en blick över marknaden från ovan. På dagtid såg det ut så här – mer vardagligt än stämningsfullt, men ändå med en förväntan som låg och vilade över torget, som om ljusen bara väntade på att få tändas.

När mörkret föll – och det gör det tidigt i Helsingfors – förvandlades marknaden. Ljusslingorna tändes, bodarna glimmade som små lyktor och hela torget fick en annan puls. Det som på dagen kändes vardagligt blev nu en scen för julens magi: doften av glögi spreds i luften, musiken bar längre och domkyrkan reste sig som en vit väktare över allt det levande myllret.

Att blicka ut över marknaden i kvällsljus var som att se staden klä sig i festdräkt, där varje liten detalj – från stickade vantar till glimmande dekorationer – fick en extra glans.

Vi går ner till alla bodarna, där doften av nybakat möter oss mellan ljusslingor och juldekorationer. Mitt i vimlet står det klassiska konditoriet Ekberg, som bjuder på den finska favoriten Korvapuusti – kanelbullen vars namn bokstavligen betyder örfil. En smått humoristisk benämning på något så mjukt och tröstande.

När jag ser dem ligga där, gyllene och kryddiga, tänker jag på min mamma som också bakade korvapuusti när jag var barn. Smaken är densamma: en blandning av sötma och trygghet, som om varje tugga bär med sig en bit av både tradition och barndomsminne.

Är man på julmarknad så är det nästan obligatoriskt att värma händerna kring en mugg glögg – eller glögi, som de säger här i Helsingfors. Den serveras förstås med russin och mandel, som små överraskningar på botten av koppen. Doften av kryddor blandas med sorlet från torget och gör stunden till en del av själva julritualen: enkel, värmande och alldeles självklar.

En blinkning från glöggförsäljaren som vet att julmarknaden inte bara är för människor, utan också för alla fyrbenta som gärna vill vara med i stämningen.

Mitt i marknadens myller står en gammaldags karusell, vackert målad och snurrande till glada toner. Den är gratis för alla barn – och för vuxna som fortfarande bär på sitt barnasinne. Jag såg några fnittriga tonårsflickor hoppa upp på hästarna, som om de för en stund återvände till sin barndoms jul.

Det är just sådana ögonblick som gör marknaden levande: när traditionen inte bara bevaras, utan också får nytt liv i skratt och rörelse.

För barnen var det inte glöggen som lockade, utan en rykande mugg varm choklad. Med vispgrädde som topp och marshmallows som smälte långsamt ner i det söta skummet blev det en egen liten fest i koppen. Och kanske är det just så julen smakar för de yngsta – mjuk, söt och alldeles självklar.

På tal om sött – det fanns verkligen mycket som lockade besökarna. Från färgglada karameller och choklad i alla former till honung, fudge och småkakor som doftade nybakat. Barnens ögon glittrade nästan lika mycket som julbelysningen när de stod framför stånden, och även de vuxna lät sig frestas av allt som hör julen till.

Julmarknaden är inte bara en plats för hantverk och traditioner, utan också för små godsaker som gör promenaden mellan bodarna ännu mer njutbar.

Varför inte en våffla med sylt och vispgrädde.

I en av bodarna tillverkades handgjorda spiralchips, skurna som små konstverk och friterade tills de blev gyllene och krispiga. Ångan bolmade ut från grytorna och spred en doft som fick förbipasserande att stanna upp.

Efter att ha traskat runt bland alla bodar, smuttat på en varm glögg och mumsat i oss en korvapuusti, fortsatte vi vidare mot centrum för att titta på julskyltningen. Det är inte långt att gå, men vill man kan man hoppa på spårvagnen som rullar längs den festligt upplysta Julgatan – en liten resa där själva färden blir en del av julupplevelsen.

Spar julskyltningen till nästa blogginlägg.

An der schönen blauen Donau.

Vi har hamnat i Wien. Det var kväller när vi kom fram till Wien så vi övernattade på båten innan det nästa morgon var dags för att utforska staden lite.

Tanken är att vi ska förflytta oss med båt på Donau, här ligger flodbåtarna tätt. Så tätt att man får gå över varandras båtar för att komma iland och så blå var inte Donau, mer grönbrun.

Först styr vi kosan till Hundertwasserhaus. Ett väldigt speciellt kommunalt bostadshus som är formgivet av den visionäre formgivaren Friedensreich Hundertwasser. Det var inflyttningsklart 1986 och numera anses vara fjärde största sevärdheten i Wien och nog är huset speciellt , var nog det första på min lista över vad jag ville se i Wien.

Jag gillar färg och här har de verkligen inte slösat med färgerna, Många färger och starka färger.

Huset är rejält grönskande både längs fasaderna och ut genom fönster och på balkonger, växer det träd. På taket lades det 900 ton jord och ungefär 250 träd och buskar planterades.

Utbyggnaden till höger med sluttande golv, den har även sluttande golv inne och där är det ett lekrum för barnen. Jättekul att rulla utefter golvet där inne.

Inte bara olika färger utan även oregelbundenheten är ett kännetecken för Hundertwasser, finns inte många raka eller räta linjer. I portgångar och liknande utrymmen är golvet medvetet ojämnt och mjukt vågformat.

Jag går fortfarande omkring med min brutna fot i ett rejält och stelt paket, så det var inte så lätt att gå här.

Efter att ha besökt detta spektakulära hus så kändes parken Volksgarten  väldigt prydlig och nästan lite tråkig. Fast här var det också rejäl grönska, alla rosenträd i parken har adopterats av någon. Många till minne för någon kär bortgången anhörig. Det är så populärt att det inte finns plats för fler rosenträd.

Parkerna här var förr avsedda som en privat trädgård för ärkehertigarna. Dessa planer ändrades genom ett förslag från domstolsträdgårdsförvaltningen att förvandla området till den första allmänna parken i staden. Den 1 mars 1823 invigdes parken officiellt. Från 1825 användes namnet Volksgarten. 

Fast skylten på gräsmattan är lite speciell.  Gå inte på spikmattan, eller vad?

I mitten av parken står det neoklassiska Theseustemplet av Pietro di Nobile, färdigställt 1821. Det är en småskalig kopia av Hefaistos tempel i Aten, designades ursprungligen för att hysa Antonio Canovas Theseus-skulptur. Fast 1890 flyttades Canovas skulptur till Konstmuseet.

I den norra änden av parken står monumentet av kejsarinnan Elizabeth av Hans Bitterlich och Friedrich Ohmann.

Statyn av den sittande kejsarinna Elisabeth.

Vi traskar vidare i stan och tittar på de andra sevärdheterna som Presidentkansliet.

Hofburg palatset som förr var det kejserliga residenset, numera officiella sätet för Österrikes förbundspresident. 

Blir man trött i fötterna men ändå vill se mer av Wien så finns det gott om hästdroskor som gärna kör omkring turister mot en dyr penning. Men alla dessa hästar vittnar om att vi är nära en annan trevlig sevärdhet.

Nämligen den Spanska hovridskolan. Den högklassiga ridakademin fick sitt namn av de berömda spanska lipizanerhästarna som används där.  Vi hade tur att hästarna nyss återkommit från sin sommarvistelse och på gården var det bedömning av hästar.

Flickorna som visar upp hästarna här är fortfarande elever. Flickan som står tillsammans med bedömarna, hon är klädd den traditionella mörkbruna dubbelknäppta fracken och den tvåhörnade bicornehatten, vita hjortskinnsbyxor och svarta stövlar med uppvikt krage. Dessa personer måste vara österrikiska medborgare och först 2008 fick även kvinnliga elever tas emot på ridskolan.  De övriga personerna är domare som bedömer hästarna.

Kollar in hur det går för kompisarna.

Kommer jag tillbaka till Wien och har mer tid där så ska jag absolut boka biljett för en uppvisning, men nu lämnar vi hästarna och fortsätter in på en gågata där det  ser ut som om man borde dansa in. Lite svårt med krycka och nästan klumpfot så jag nöjer mig med att gå i sakta mak.

Här har H&M lyckats skaffa sig den bästa och vackraste lokalen i tidigare E. Braun & Co,s butikslokal.

Ganska nära H&M hittar vi Stefansdomen. Det är Wiens katolska domkyrka.

Det börjar regna så jag går in i kyrkan, hittar en ledig stol också och kan vila min fot lite.

Regnskuren var kortvarig och vi kan återvända till båten, på väg tillbaka hinner jag få en skymt av Wiener Riesenrad. Det är ett berömt pariserhjul som byggdes för att fira kejsar Franz Josef I:s gyllene jubileum, och det var ett av de tidigaste pariserhjul som någonsin byggts. Det bestämdes 1916 att hjulet skulle rivas, men det fanns inga pengar till rivning så hjulet stod kvar och har sedan renoverats och är i drift igen.

Riesenrad är berömt från filmen "Den tredje mannen".  Även James Bond har åkt med Riesenrad i filmen "Iskallt uppdrag". Ytterligare en känd filmscen från Riesenrad kommer från filmen "Bara en natt", där paret kysser varandra för första gången i en gondol som stannat högst upp.

Efter regn kommer solsken och även regnbåge.

Slavhandel

Tippu Tip, han hette egentligen Hamed bin Mohammed el Marjebi, var en handelsman, plantageägare och guvernör från Zanzibar. Han ledde flera handelsrutter i Östafrika, och är en av historiens mest kända slavhandlare. Tippu Tip, blir översatt till "samlaren  av rikedom". Han bodde i det här huset.

En vacker port till hans hus med de karakteristiska knopparna på dörren. De finns en historia om dessa knoppar. Förr hade man elefanter inne på de kringbyggda gårdarna och när de blev hungriga försökte de bryta sig ut genom porten i muren, för att förhindra att de skulle förstöra dörrarna så slog man i spikar fast då med det vassa inåt. Senare levde den traditionen kvar genom att smycka dörrarna med vackra knoppar fast numera den utstickande delen utåt.

Det sägs att här såldes det upp till 50 000 slavar årligen - somliga av dem hade då transporterats långa sträckor på fastlandet innan de nådde fram till auktionshallen på Zanzibar 
Trots att britterna förbjöd handeln när de tog kontroll över ön 1873 fortsatte exporten i flera år.
Grottor och underjordiska tunnlar användes då för att gömma slavarna tills de kunde skeppas ut i skydd av mörkret.

På platsen där slavmarknaden låg byggdes senare en domkyrka, Christ Chuch Cathedral. Den här domkyrkan är alltså en symbol för frigörelse från en tyranni som drabbade hela befolkningen i regionen. 

Området där kyrkan ligger är bevakat och vi fick gå igenom en säkerhetskontroll innan vi fick komma in. I inträdet ingick det också en egen guide som visade oss runt och berättade om platsen och dess historia. Vi började guidningen nere i de gamla fängelsehålorna där två av de trånga cellerna har sparats. Nu är de renskrubbade, men då var nog stanken förfärlig. I fördjupningen mellan britsarna fick slavarna göra sin behov och den enda rengöringen var då tidvattnet kom in och sköljde bort exkrementen.  Det enda de hade att dricka var saltvattnet. Den här cellen som var en av de större skulle hålla 75 kvinnor och barn, de små rymde 50 män.

Kedjorna som ligger kvar och stämningen här nere ger en kuslig och spöklik känsla.

Biskop Edward Steere var den som placerade grundstenen till domkyrkan och han är även begravd bakom altaret i kyrkan.

Utanför kyrkan finns ett slavmonument som visar  fyra slavar som bär ursprungliga halskragar och kedjor. Det är tillverkat av den svenska konstnären Clara Sörnäs 1998 och sponsrades av flera svenska företag. 

Vi går in i kyrkan och tittar.

Det är en pampig och vacker kyrka.

Slavarna som skulle säljas på marknaden bands vid ett träd ute på gården, där piskades de och de som inte grät eller svimmade betingade sedan ett högre pris eftersom de ansågs vara starkare. Kyrkan är som sagt, byggd över marknadsplatsen över den plats där trädet stod finns nu en rund cirkel som symbol för trädet och den röda marmorn ska symbolisera blodet.

Här finns också en hyllning till Dr David Livingstone, som stannade i Zanzibar före sin sista expedition. det är ett kors som är tillverkat av det träd som han dog under.

Legenden säger att det var tidigare slavar som behövde arbete var anställda i för att bygga katedralen ett misstag gjordes av dem.  Handledaren, biskop Edward Steere, kallades bort på affärer och återvände för att hitta 12 pelare hade uppförts upp och ner. Han bestämde sig för att låta de stå kvar så.

Gångjärnet på porten ut har en mycket vacker utformning.

Även utsidan är mycket vacker.

Efter kyrkobesöket finns även en utställning om slavhandeln, det som grep mig mest var den här lille 6-årige pojkens öde.

Trondheim

Tidig morgon kommer vi till Trondheim.

Vi äter frukost tidigare än vanligt och drar sedan ut på stan. Nidarosdomen är inte öppen ännu men det finns mycket att se där ändå. Själva kyrkan är nog mer eller mindre sönderfotograferad, inte så konstig då den är Nordens näst största domkyrka, även jag har en handfull bilder på den.

Figurerna på framsidan är många och även de flitigt fotograferade...

...så den här gången börjar jag titta på alla de lite underliga figurerna som sitter som utsmyckningar på alla de andra sidorna av kyrkan. En del ser riktigt skräckinjagande ut och andra ser ut att plågas ganska rejält. Även om mina små bilder här är många så är det bara en liten del av alla små figurer som finns på kyrkan. (Alla bilder går att förstora).

Vid sidan om kyrkan finns den gamla ärkebiskopsgården. Här bodde ärkebiskopen under medeltiden.

Husen vid Nidälven härstammar från 1600-talet och skeppshandeln och platsen där handelsskeppen kunde lägga till för att lossa sina varor. 

Den gamla bron över Nidälven.

Ser att de lagat cykelhissen sedan vi var här senast.

En bra uppmaning.

Vi promenerar vidare bland de gamla husen.

Kommer ner till hamnen och träffar på Den siste vikingen.

Lite modernare skulpturer.

Öronsnäcka.       

Midnatsol har också kommit till Trondheim, hon är på väg norrut och har ett längre stopp här.

Munkholmen, som vi passerar på väg ut från Trondheim, användes i äldsta tid som avrättningsplats, och enligt sagan skall Olav Tryggvason ha låtit spika upp Hakon Jarls och Karkers huvuden på en galge på ön. Redan 1028 skall enligt engelska uppgifter ett kloster ha funnits på ön.

Sedan seglar vi vidare mot nya hamnar och vi passade på att fira min man som fyllde jämna år och var orsaken till resan med barn och barnbarn. De bilderna ska jag inte terrorisera er med.

Lunna pågar

Så har vi hamnat i Lund, där har jag aldrig varit förut men jag har hört att domkyrkan är ett måste om man är där. Så sagt och gjort vi stannar till för att kolla in kyrkan. På en skylt framför kyrkan läser jag att de två 55 meter höga tornen lite skämtsamt brukar kallas för "Lunna pågar".

Jag får också veta att Pilgrimsvägen som går här, den binder samman valfartsortena Santiago de Compostella i Spanien med Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Ingen dålig sträcka om man har för avsikt att vandra. 

Jag får också veta att på medeltiden var Lund på 1100-talet säte för ärkebiskopen. Vi går in i kyrkan och visst är den vacker. En mäktig kyrka.

En plats att stilla sig på och eftersom det är en speciellt känslig dag så tänder ett ljus i ljusgloben och sätter mig en stund och tänker på min kära som nu finns på andra sidan.

Samlar mig så och går ut i solskenet igen. Ser många vackra detaljer på husfasaden.

Växtkraften är stor.

Men vad är det för långnäst person som speglar sig i fönstret ovanför den nya lilla plantan.

Genom en lummig park vid sidan om kyrkan ser jag den här figuren på taket.

Vi stannar inte så länge i Lund för vi ska åka lite längre i dag för att komma till vårt nästa natthärbärge. Vår vana troget väljer vi de små vägarna, ibland kan det bli en omväg då vår karta och GPS,n inte är helt överens med varandra. Vi hamnar nu vid Uppåkra kyrka, inte någon lång omväg för här ser man till Lund. Den här platsen var tydligen där Lund var inan Lund var det nuvarande Lund. 

Vid arkeologiska utgrävningar här i Uppåkra så visade det sig att här legat en hel stad från järnåldern och man har även hittat lämningar ända tillbaka till 400 f.kr. Men det bryr sig inte hästen om, han betar lugnt vidare bredvid kyrkan och lyfter bara på huvudet för att se vad det är för manick jag har i handen.

Nästa stopp blir i Eslöv där hotellet har ett välbekant namn från filmvärlden Och öven passande för Eslöv.