Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

The Island of Knights - På Riddarnas ö möter man historien i varje mur och bastion.

En dag i april, närmare bestämt den 11:e, höll kylan fortfarande sitt envisa grepp om Stockholm. Minusgraderna bet i kinderna när vi drog våra väskor genom den grå morgonen på väg mot Arlanda. Men bara några timmar senare steg vi av planet i ett helt annat ljus – Malta, den sägenomspunna ön mitt i Medelhavet.

En ö formad av riddare, belägringar och tusen år av korsande kulturer. Jag hade läst att man fortfarande kunde känna historiens vingslag i murar och kullerstensgator, och det dröjde inte länge förrän jag förstod vad de menade.

En första glimt av ön, från flygplanet.

.

Maltas flygplats är liten, inga bryggor utan alla får åka buss eller promenera till huvudbyggnaden.

.

Innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd i stan, behövde vi hitta vårt hotell. Det låter enkelt, men i Malta kör man inte bil överallt. De smala, branta gränderna i Valletta gör att taxin ofta får stanna en bit bort, och resten får man ta till fots. 

Det är så trångt i Vallettas gränder att man lätt hamnar på en gata där man egentligen inte borde vara. Som den här bilisten, som fick det rejält svettigt innan restaurangägaren flyttade bord och stolar så han kunde komma loss. Polisen konstaterade torrt att han nog borde ha valt en annan väg.

Vi hamnade ändå på rätt gata och behövde inte gå långt. På bilden syns huset där vi ska bo, där balkongfönstret står öppet är vår balkong. Det är en av de där typiska maltesiska träbalkongerna som sticker ut över gatan, lika charmiga som de är svåra att fotografera. Att bilden är tagen i den branta vinkeln beror helt enkelt på att gatan är så trång att det inte gick att backa för att få en bättre vy. Här får man ta det som det är: nära, brant, trångt – och alldeles underbart.

Nu var det dags att bege sig ut och upptäcka staden Valletta. Det var på den promenaden vi träffade på stadens grundare – mannen som inte bara byggde en stad, utan formade hela Maltas öde.

Jean Parisot de Valette. Det är lätt att tro att han bara är ännu en riddare ur historieböckerna, men Valette var något helt annat. Han var stormästaren som ledde Johanniterorden genom den stora belägringen 1565, då Malta stod emot en enorm osmansk styrka.

Segern gjorde honom till en hjälte i hela Europa, men det var hans nästa beslut som verkligen satte spår: han beordrade byggandet av en helt ny huvudstad på den smala halvön mellan två hamnar. En stad som skulle vara starkare, vackrare och bättre rustad för framtiden. Den fick namnet Valletta, efter honom själv – och det är hans vision som fortfarande präglar varje rak gata, varje bastion och varje solvarm sten.

Valette hann aldrig se sin stad färdig. Han dog 1568 och ligger begravd i St John’s Co‑Cathedral, mitt i hjärtat av den stad han bara anade konturerna av. Men när man står framför statyn, med utsikt över de gyllene murarna och havet som glittrar nedanför, känns det nästan som om han fortfarande vakar över sitt livsverk.

Namnet Malteserorden började användas först efter 1530, när Johanniterorden fick Malta i förläning av kejsar Karl V och flyttade sitt högkvarter hit. Innan dess kallades de helt enkelt för Johanniterorden.

Men St John’s Co‑Cathedral återkommer vi till sen, nu vill vi se oss om lite.

Det blir bara en lite kortare promenad för att känna in stan och njuta lite av värmen, för det har varit e lång dag med mellanlandning i Köpenhamn.

Efter en lång och innehållsrik dag tog vi en kort kvällspromenad genom Valletta, den lilla huvudstaden som klättrar upp och ner över sin smala halvö. Här är gatorna inte bara branta, de är nästan som trappor som leder en rakt in i historien. Det är lätt att förstå varför hela staden är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Varje sväng bjuder på nya vyer, nya nivåer och nya överraskningar.

När kvällsljuset började mjukna föll det perfekt över Vallettas berömda träbalkonger. De hänger som små färgglada utskjutande rum över gatorna, ibland sneda, ibland nymålade, alltid charmiga. Det är något speciellt med hur de nästan svävar över de smala gränderna, som om de vill se vad som händer nere på gatan innan de släpper kvällen förbi. Att promenera här är som att gå genom ett levande museum där varje fasad berättar sin egen historia.

När vi närmade oss hamnen såg vi färjan till Sliema lägga ut, full av resenärer som var på väg tillbaka efter dagens äventyr. Kvällssolen låg lågt och speglade sig mjukt i vattnet, som om den ville följa båten en bit ut i bukten. Det blev en stillsam och vacker avslutning på vår egen kvällspromenad, en sista glimt av Vallettas gyllene ljus innan det var dags att dra sig tillbaka och ladda för en ny dag i denna backiga och oemotståndligt charmiga stad.

Efter en mycket innehållsrik dag är det dags att dra sig tillbaka.

Kowloon

Även om det är jobbigt att gå med ont knä och hängandes på kryckor så blir det lite trist att bara vara på hotellet och i närområdet när man är på resa, så jag ville gärna komma över till Kowloon och se lite av den delen också.

Tog mig i kragen och gick iväg, långt kändes det men vet från förra besöket att det ÄR inte så långt att gå till färjan som går över från Hongkongsidan till Kowloon. Båten här nedanför är inte den färjan utan den som går till Macao. Där sitter man lite elegantare, men åker längre sträcka också.

Jag tog mig alltså till färjan, som pensionär åker man gratis även när du kommer som turist.  Det här är inte heller färjan utan ett av alla de kryssningsfartyg som kommer till Hongkong. Färjan hade jag dokumenterat vid förra resan hit så där tog jag inga bilder, de går bra att se här istället.

Ville nu se lite mer än bara färjelägret så vi hoppade på en buss, valde en som gick långt och fick då se lite mer av Kowloon.

Husen på den här sidan ser lite äldre ut och butiksskyltarna gör att det ser mer kinesiskt ut.

Vår tur gick till Sau Mau Ping.

När man åker runt här och ser alla dessa höga hus så inser man att det verkligen bor mycket folk här.

2014 var det ca. 7 miljoner innevånare i Hongkong, har väl blivit några fler sedan dess.

Molde och Hurtigruten...igen.

Om Molde finns det inte så mycket att säga mer än att de har ett ganska pampigt kulturhus som heter "Plassen". En bred och pampig trappa har det huset.

Trappen fortsätter ända upp på taket av kulturhuset.

Där uppe har man en fin överblick av den lilla staden Molde.

Domkyrkan har ett lite speciellt klocktorn, den här kyrkan byggdes 1957 eftersom den gamla kyrkan bombades och förstördes under andra världskriget.

Något som verkar vara mycket populärt i Norge är Pizza, fast jag tror att där kan man dessutom äta de dyraste pizzorna.

Fast den mest spektakulära byggnaden i Molde är nog hotellet Seilet som är utformat som ett segel.

I kväll sitter vi där uppe på balkongen på tolfte våningen och väntar på att Hurtigruten ska komma.

Färjorna till Vestnes kommer och går med jämna mellanrum och nu kommer dessutom Hurtigruten.

Det är fint väder när sydgående Kong Harald kommer inseglandes.

En extra bild till Bo-Lennart. Förstora gärna bilderna för de blir bättre då.

När Kong Harald har tuffat ut igen så dröjer det inte länge innan det nordgående fartyget kommer.

Nu är det Midnatsol som kommer.

När sista färjan för kvällen lämnar Molde...

...är det bara fåglarna och vågskvalpet som hörs.

Kvällen sänker sig över Molde.

Norska älgar och en övertäckt bro.

Om man ska tro de norska varningsskyltarna för älg så ser älgen lite annorlunda ut här än i Sverige.

Fast de älgar vi såg i Norge såg mest ut som älgar gör.

Vi såg en del älgar i Norge men det var bara vid den här, som stod i det höga fjolårsgräset, som det gick att stanna för att få en bild.

För att ta sig från Brønnøysund  så var man nu hänvisad till kustvägen, på grund av att den andra vägen som ledde ut till E6 hade rasat och inte öppnar förrän i juli. Bra det, för den vägen är mycket vackrare.

Färjorna hade inte anpassat sin tidtabell till den ökade trafiken så vid Vennersund, blev det över en timmes väntan. Fiket och kiosken var inte öppet så det blev att utforska omgivningen i stället.

Färjan låg inne och de passade på att öva lite med sin livbåt.

Folk kollade sin packning.

Och jag undrade vad det här var för hundras.

Det var en ganska kort färjetur och strax var vi på väg igen och kunde beskåda vackra vattenfall. Det här fallet påminde en del om De sju systrarna, som finns i Geirangerfjorden.

Strax innan vi når målet för dagens tripp så träffar vi på den här vackra bron, Hammer bru. Inte någon modern skapelse som den vid Brønnøysund, utan en mycket äldre och en av de få kvarvarande överbyggda broar. Redan 1891 fanns det en överbyggd bro här, men den här byggdes 1927.

Bron går över Søråa men är avstängd för biltrafik, men gå över den kan man göra.

Ser att väder och vind tär en del på målningen.

På läsidan ser den fräschare ut.

Vår väg slingrar sig vidare.

Och vi kommer fram till dagens mål och kan checka in på hotellet i Trondheim.

Visserligen hänger regnet i luften men vi tar en promenad före middagen.

Hamnar nere vid hamnen och träffar på "Han som visste vägen" Leif Eriksson. Det var härifrån Trondheim, som då hette Nidaros, som han seglade iväg och upptäckte Vinland. Fast om han var först att upptäcka landet kan ju diskuteras, tror att indianerna vill lägga in ett veto där.

Vi går förbi de gamla tullkammaren...

...och vid Clarion hotell kan man börja fundera om det är något fel på ögonens autofokus. Undrar hur de fönstren ser ut inifrån?

Vi ser också att Hurtigrutens Nordnorge ligger inne, Lofoten som skulle vara här samtidigt har förirrat sig iväg till Danmark.