The Island of Knights - På Riddarnas ö möter man historien i varje mur och bastion.

En dag i april, närmare bestämt den 11:e, höll kylan fortfarande sitt envisa grepp om Stockholm. Minusgraderna bet i kinderna när vi drog våra väskor genom den grå morgonen på väg mot Arlanda. Men bara några timmar senare steg vi av planet i ett helt annat ljus – Malta, den sägenomspunna ön mitt i Medelhavet.

En ö formad av riddare, belägringar och tusen år av korsande kulturer. Jag hade läst att man fortfarande kunde känna historiens vingslag i murar och kullerstensgator, och det dröjde inte länge förrän jag förstod vad de menade.

En första glimt av ön, från flygplanet.

.

Maltas flygplats är liten, inga bryggor utan alla får åka buss eller promenera till huvudbyggnaden.

.

Innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd i stan, behövde vi hitta vårt hotell. Det låter enkelt, men i Malta kör man inte bil överallt. De smala, branta gränderna i Valletta gör att taxin ofta får stanna en bit bort, och resten får man ta till fots. 

Det är så trångt i Vallettas gränder att man lätt hamnar på en gata där man egentligen inte borde vara. Som den här bilisten, som fick det rejält svettigt innan restaurangägaren flyttade bord och stolar så han kunde komma loss. Polisen konstaterade torrt att han nog borde ha valt en annan väg.

Vi hamnade ändå på rätt gata och behövde inte gå långt. På bilden syns huset där vi ska bo, där balkongfönstret står öppet är vår balkong. Det är en av de där typiska maltesiska träbalkongerna som sticker ut över gatan, lika charmiga som de är svåra att fotografera. Att bilden är tagen i den branta vinkeln beror helt enkelt på att gatan är så trång att det inte gick att backa för att få en bättre vy. Här får man ta det som det är: nära, brant, trångt – och alldeles underbart.

Nu var det dags att bege sig ut och upptäcka staden Valletta. Det var på den promenaden vi träffade på stadens grundare – mannen som inte bara byggde en stad, utan formade hela Maltas öde.

Jean Parisot de Valette. Det är lätt att tro att han bara är ännu en riddare ur historieböckerna, men Valette var något helt annat. Han var stormästaren som ledde Johanniterorden genom den stora belägringen 1565, då Malta stod emot en enorm osmansk styrka.

Segern gjorde honom till en hjälte i hela Europa, men det var hans nästa beslut som verkligen satte spår: han beordrade byggandet av en helt ny huvudstad på den smala halvön mellan två hamnar. En stad som skulle vara starkare, vackrare och bättre rustad för framtiden. Den fick namnet Valletta, efter honom själv – och det är hans vision som fortfarande präglar varje rak gata, varje bastion och varje solvarm sten.

Valette hann aldrig se sin stad färdig. Han dog 1568 och ligger begravd i St John’s Co‑Cathedral, mitt i hjärtat av den stad han bara anade konturerna av. Men när man står framför statyn, med utsikt över de gyllene murarna och havet som glittrar nedanför, känns det nästan som om han fortfarande vakar över sitt livsverk.

Namnet Malteserorden började användas först efter 1530, när Johanniterorden fick Malta i förläning av kejsar Karl V och flyttade sitt högkvarter hit. Innan dess kallades de helt enkelt för Johanniterorden.

Men St John’s Co‑Cathedral återkommer vi till sen, nu vill vi se oss om lite.

Det blir bara en lite kortare promenad för att känna in stan och njuta lite av värmen, för det har varit e lång dag med mellanlandning i Köpenhamn.

Efter en lång och innehållsrik dag tog vi en kort kvällspromenad genom Valletta, den lilla huvudstaden som klättrar upp och ner över sin smala halvö. Här är gatorna inte bara branta, de är nästan som trappor som leder en rakt in i historien. Det är lätt att förstå varför hela staden är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Varje sväng bjuder på nya vyer, nya nivåer och nya överraskningar.

När kvällsljuset började mjukna föll det perfekt över Vallettas berömda träbalkonger. De hänger som små färgglada utskjutande rum över gatorna, ibland sneda, ibland nymålade, alltid charmiga. Det är något speciellt med hur de nästan svävar över de smala gränderna, som om de vill se vad som händer nere på gatan innan de släpper kvällen förbi. Att promenera här är som att gå genom ett levande museum där varje fasad berättar sin egen historia.

När vi närmade oss hamnen såg vi färjan till Sliema lägga ut, full av resenärer som var på väg tillbaka efter dagens äventyr. Kvällssolen låg lågt och speglade sig mjukt i vattnet, som om den ville följa båten en bit ut i bukten. Det blev en stillsam och vacker avslutning på vår egen kvällspromenad, en sista glimt av Vallettas gyllene ljus innan det var dags att dra sig tillbaka och ladda för en ny dag i denna backiga och oemotståndligt charmiga stad.

Efter en mycket innehållsrik dag är det dags att dra sig tillbaka.

Kowloon

Även om det är jobbigt att gå med ont knä och hängandes på kryckor så blir det lite trist att bara vara på hotellet och i närområdet när man är på resa, så jag ville gärna komma över till Kowloon och se lite av den delen också.

Tog mig i kragen och gick iväg, långt kändes det men vet från förra besöket att det ÄR inte så långt att gå till färjan som går över från Hongkongsidan till Kowloon. Båten här nedanför är inte den färjan utan den som går till Macao. Där sitter man lite elegantare, men åker längre sträcka också.

Jag tog mig alltså till färjan, som pensionär åker man gratis även när du kommer som turist.  Det här är inte heller färjan utan ett av alla de kryssningsfartyg som kommer till Hongkong. Färjan hade jag dokumenterat vid förra resan hit så där tog jag inga bilder, de går bra att se här istället.

Ville nu se lite mer än bara färjelägret så vi hoppade på en buss, valde en som gick långt och fick då se lite mer av Kowloon.

Husen på den här sidan ser lite äldre ut och butiksskyltarna gör att det ser mer kinesiskt ut.

Vår tur gick till Sau Mau Ping.

När man åker runt här och ser alla dessa höga hus så inser man att det verkligen bor mycket folk här.

2014 var det ca. 7 miljoner innevånare i Hongkong, har väl blivit några fler sedan dess.

Molde och Hurtigruten...igen.

Om Molde finns det inte så mycket att säga mer än att de har ett ganska pampigt kulturhus som heter "Plassen". En bred och pampig trappa har det huset.

Trappen fortsätter ända upp på taket av kulturhuset.

Där uppe har man en fin överblick av den lilla staden Molde.

Domkyrkan har ett lite speciellt klocktorn, den här kyrkan byggdes 1957 eftersom den gamla kyrkan bombades och förstördes under andra världskriget.

Något som verkar vara mycket populärt i Norge är Pizza, fast jag tror att där kan man dessutom äta de dyraste pizzorna.

Fast den mest spektakulära byggnaden i Molde är nog hotellet Seilet som är utformat som ett segel.

I kväll sitter vi där uppe på balkongen på tolfte våningen och väntar på att Hurtigruten ska komma.

Färjorna till Vestnes kommer och går med jämna mellanrum och nu kommer dessutom Hurtigruten.

Det är fint väder när sydgående Kong Harald kommer inseglandes.

En extra bild till Bo-Lennart. Förstora gärna bilderna för de blir bättre då.

När Kong Harald har tuffat ut igen så dröjer det inte länge innan det nordgående fartyget kommer.

Nu är det Midnatsol som kommer.

När sista färjan för kvällen lämnar Molde...

...är det bara fåglarna och vågskvalpet som hörs.

Kvällen sänker sig över Molde.

Norska älgar och en övertäckt bro.

Om man ska tro de norska varningsskyltarna för älg så ser älgen lite annorlunda ut här än i Sverige.

Fast de älgar vi såg i Norge såg mest ut som älgar gör.

Vi såg en del älgar i Norge men det var bara vid den här, som stod i det höga fjolårsgräset, som det gick att stanna för att få en bild.

För att ta sig från Brønnøysund  så var man nu hänvisad till kustvägen, på grund av att den andra vägen som ledde ut till E6 hade rasat och inte öppnar förrän i juli. Bra det, för den vägen är mycket vackrare.

Färjorna hade inte anpassat sin tidtabell till den ökade trafiken så vid Vennersund, blev det över en timmes väntan. Fiket och kiosken var inte öppet så det blev att utforska omgivningen i stället.

Färjan låg inne och de passade på att öva lite med sin livbåt.

Folk kollade sin packning.

Och jag undrade vad det här var för hundras.

Det var en ganska kort färjetur och strax var vi på väg igen och kunde beskåda vackra vattenfall. Det här fallet påminde en del om De sju systrarna, som finns i Geirangerfjorden.

Strax innan vi når målet för dagens tripp så träffar vi på den här vackra bron, Hammer bru. Inte någon modern skapelse som den vid Brønnøysund, utan en mycket äldre och en av de få kvarvarande överbyggda broar. Redan 1891 fanns det en överbyggd bro här, men den här byggdes 1927.

Bron går över Søråa men är avstängd för biltrafik, men gå över den kan man göra.

Ser att väder och vind tär en del på målningen.

På läsidan ser den fräschare ut.

Vår väg slingrar sig vidare.

Och vi kommer fram till dagens mål och kan checka in på hotellet i Trondheim.

Visserligen hänger regnet i luften men vi tar en promenad före middagen.

Hamnar nere vid hamnen och träffar på "Han som visste vägen" Leif Eriksson. Det var härifrån Trondheim, som då hette Nidaros, som han seglade iväg och upptäckte Vinland. Fast om han var först att upptäcka landet kan ju diskuteras, tror att indianerna vill lägga in ett veto där.

Vi går förbi de gamla tullkammaren...

...och vid Clarion hotell kan man börja fundera om det är något fel på ögonens autofokus. Undrar hur de fönstren ser ut inifrån?

Vi ser också att Hurtigrutens Nordnorge ligger inne, Lofoten som skulle vara här samtidigt har förirrat sig iväg till Danmark.

På väg till Brønnøysund.

Vi lämnar Sandnessjøen och ska till Brønnøysund, på landvägen till Brønnøysund har det varit ett ras så den är avstängt ända fram till juli och alla som vill dit måste ta den gamla vägen dit. Det är utefter kusten och med färjor. Inte gör det oss något för det är en betydligt vackrare väg, enda nackdelen är att vi inte har någon tidtabell, men väntan kan användas till att ta lite bilder. Vi har kommit till Tjøtta och väntar på att färjan ska komma.

Lite trevligt samtal i kön, med de andra väntande så går tiden ganska fort.

Färjan kommer och vi är iväg.

Finns väl inte så mycket att säga, bara att njuta av landskapet.

Vi är framme i Forvik, fick en tidtabell på färjan och vet att om vi ska hinna med nästa färja som går över från Andalsvågen till Horn, så kan vi inte stanna på vägen, och det trots att vi träffar på älg. Bara att köra direkt.

Vi har också lärt oss att pensionärer har rabatt på färjorna och här har det ett trevligare namn än pensionärsrabatt, det heter honörsrabatt. En här färjeturen är inte så lång.

En fin tur har tagit oss till Brønnøysund.

Nu ska vi ut på en liten vandring, men det tar vi i nästa inlägg.