Utflykt till Anstruther – över Forth till stormens stad

Resan börjar med färden över floden Forth, där bron sträcker sig som en mäktig port mellan landskapen. Det är tyvärr en något regnig dag, som ofta med vinter i Skottland. Vinden tar tag i oss redan här, som om den vill förvarna om vad som väntar på andra sidan.

När vi når Anstruther möts vi av en stad som bär stormen som sin egen klädnad, blåsten sveper genom de smala gatorna, havet slår rytmiskt mot kajen och luften fylls av saltstänk och ljudet av måsar som kämpar i vinden. Det är en plats där naturens kraft känns nära, och där människorna tycks ha lärt sig att leva i takt med stormen.

Anstruther är en liten kuststad i Fife.

Där blåser det en hel del när vi kliver ur minibussen.

Vår chaufför, som också är vår guide, kämpar för att hålla balansen i stormen – stegen blir korta och osäkra, som om själva marken gungade under honom. Scenen blir nästan komisk i sin dramatik, men framför allt ett tydligt tecken på naturens kraft här vid havet.

Staden har länge varit ett centrum för fiske och är idag berömd för sin prisbelönta fish and chips, trots det så passar vi inte på att äta den där. Det är lite för tidigt för lunch.

Däremot så stannar jag nere vid kajen och tittar på de mäktiga vågorna som sveper in över piren och fyren

Vinden rycker och sliter i mig, som om den vill dra mig med ut i stormen. Att stå still blir en kamp i sig, varje steg rubbas av kraften som sveper över kajen. Ändå väljer jag att stanna kvar där nere, fingrarna stelnar vid kameraavtryckaren, har tyvärr inte tänkt på att ta vantar med mig. Men de mäktiga vågorna som rullar in mot piren och slår upp mot fyren gör att det är svårt att gå därifrån.

Havet blir till en levande scen – vilt, rytmiskt och storslaget – och jag står där som en åskådare, liten men ändå del av dess kraft.

Mäktig kraft i den vinden,

Vinden bet i kinderna och kylan kröp in under jackan, men skådespelet vid havet var för mäktigt för att vända bort blicken. Varje våg som slog mot piren blev som en ny akt i naturens dramatiska föreställning, och kameran fick arbeta flitigt. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att ta många bilder – tre av dem får följa med här i inlägget, som små fönster in i stormens kraft.

Vi märker snart att vi inte är ensamma i stormen. Från andra sidan gatan kommer plötsligt en man, lättklädd trots den bitande vinden, med en bok under armen som om han just lämnat sin läsning för att möta oss. Med ett leende och ivrig gest vill han gärna berätta om sin stad – som om Anstruther själv skickat ut en representant för att dela sina historier.

Vi frågar honom om det alltid blåser så här mycket. Han ler och försäkrar oss med självklarhet: "Nej då, det brukar vara värre."

Som om stormen vi kämpade mot bara var en mild bris i Anstruthers måttstock.

Det är en glad och pratsam man som berättar en hel del om sin stad.

På en del ställen bildas vågorna till skum som blåser upp på land, i dag är det för varmt, men vid minusgrader blir skummet fruset och svårforserat med bil.

Vi lämnar den lilla fiskestaden...

...och åker mot St Andrews.

Det tar vi sen.

En skön morgon

I förra blogginlägget hade vi kommit fram till Kvarnen pensionat nära Falkenberg.

Vi kunde inte bo i själva kvarnen för den var redan bokad, men vi fick en liten mysig stuga där vi nästan fick en känsla av att bo i hytte i Norge.

Solen sken och vi passade på att koppla av på uteserveringen med en drink, drinkmenyn var fantasieggande.

Jag valde en French Coffee och maken tog en Dille på dill.

Kvällen avslutades med en god middag och vad ska man inte passa på att äta när man är på västkusten om inte havskräftor. Gott var det, så gott att jag hann äta upp en innan jag kom på att föreviga dem med en bild.

Sedan sov man gott.

Vaknade utvilade till en riklig frukost.

Sedan var det dags att göra av med lite energi på en morgonpromenad, bara att kunna ta en promenad var en bonus på den här resan.

Vi vandrade grusvägen ner mot havet. Ser fyren vid Morups Tånge men väljer vägen som går ända ner till havet.

Några morgontrötta kor kollar in oss.

Men nöjer sig med att bara titta lite trött.

Väl nere vid stranden nöjer vi oss med att ta en titt, ser att det går att bada där för en person simmar redan där ute, syns bara som en liten prick här.

Promenerar vidare och går genom ett sommarstugeområde. Träffar på en kelig katt som också är ute på en morgonpromenad.

Går vidare genom stugområdet.

Vi njuter av det fina vädret och jag njuter framförallt av att jag verkligen är ute och går.

Träffar på två strandskator men de har absolut ingen lust att vara med på bild, de vänder ryggen till och flyger iväg då de får syn på min kamera.

Vi behöver leta reda på ett apotek så efter vår sköna promenad tar vi en sväng in till Falkenberg, passar på att kolla in Tullbron. Den byggdes 1756, är en kullerstensbro som går över Ätran.

Stannar sedan till vid Rian, ett designmuseum som ligger i ett tidigare magasin. Men det som drar blickarna till sig är den konformade byggnaden vid sidan om huvudbyggnaden, den har en gång varit en spannmålstork. När havren skulle torkas lades den ut på rians högbyggda golv, byggt av hålförsedda tegelstenar. Från eldstaden under spred sig sedan värmen upp genom havren och tog med sig fukten ut genom takets topp.

Bredvid rian finns det kvar lite av den gamla stadsbebyggelsen. Här var det nog mycket mer aktivitet då, än i dag. Bostadshusen här har anor från 1740-talet och många var trångbodda då barnkullarna var stora, även hönsen skulle ha plats på gårdarna.

Innan vi lämnar Falkenberg så ser vi att det även finns väggmålningar här. Fast inte på någon vägg.

Vi åker vidare och nu ska vi till Slöinge och besöka Solhaga stenungsbageri, dags att förbereda oss för inför dagens lunch. Köper med oss lite gott som vi sedan ska äta vid vår lilla stugas uteplats vid Kvarnen. 

De tre som står framför bageriet stod där då vi kom och de  stod kvar efter att vi handlat klart. De studerade menyn och kunde tydligen inte bestämma sig för vad de ville ha. Damen som tittar lite surt på mig och även lika surt på damen som fotograferade stugan före mig men hon flyttade inte på sig, så hon fick vara med i bild.

Nu doftar det gott av nybakat i vår bil, men före lunch så tänkte vi titta på lite mer. Det kommer i nästa blogginlägg.

Påskresa - Öland

I dag tog vi vägen över bron,  bron till Öland. Stannade redan i Färjestaden för att kika tillbaka på bron.

Lite onödigt vetande om Ölandsbron är att i Killinggängets komediserie "NileCity" påstås det att det finns 7.428.954 bultar i bron. Det stämmer inte riktigt, den rätta siffran är 64.300 stycken. Dessutom var dessa bultar av fel typ och fick bytas ut eftersom de rostade.

Inte nog med att vi hade en vacker solig dag, det var något lite extra med den här dagen. Min systemkamera fick komma fram ur väskan, inte så mycket men lite grann i alla fall, så i det här inlägget är det lite blandat med mobilbilder och bilder ned Canon 5D m IV. En härlig känsla att kunna hålla i en riktig kamera igen. Utan den kameran hade jag inte hunnit med att få med hägern i den här bilden. Av bilderna här ovanför på vassen och bron så är en med mobilen och en med systemkameran.

Det hade bara blivit hunden utan den andra kamera.

Nästa stopp blir vid Gettinge gravfält som är ett av Ölands mäktigaste. Det har använts i mer än tvåtusen år och här finns gravformer från järnåldern fram till kristen tid.

Gravfältet är två kilometer långt och innehåller över 300 synliga gravar av olika slag.

Dessutom två ståtliga kalkstenshällar.

Jag hade hört att det i mitten på 1800-talet fanns planer på att bygga en hamn på västkusten av Öland. Det blev en två kilometer lång pir men ingen hamn. Det blev helt fel eftersom bygget var felkonstruerat och området runt piren slammade igen. Men tack vare det felbygget är nu Beijershamn ett väldigt fint område för fågelskådning. Vi letar oss ner dit.

Här finns ett högt fågeltorn, där uppifrån kan man se över till Kalmar och även hur piren sträcker sig ut i havet.

Det är inte så mycket fågel här nu men grågässen har fått ungar och pappa gås verkar vilja ropa ut för hela välden.

- Hallå! Jag har blivit pappa!

Tror att de andra gässen är imponerade.

-Kom ungar, nu ska vi bada.

Den lilla familjen simmar iväg.

-Passa er!

Sedan fortsätter vi till Ottenby och Långe Jan. Verkar inte vara högsäsong för fågelskådning just nu, men några med stora tubkikare ser jag.

Sveriges högsta fyr måste ju få vara med i bloggen.

Spanar också ut över havet och ser att sälarna ligger där och vilar.

I Borgholm hade vi tänkt oss en lunch med kroppkakor, men fick höra att det var fel säsong för det.

Så vi återvände till Kalmar.

Wait, wait!

Nu har vi hamnat i Galle som är Sri Lankas fjärde största stad.  Staden har en lång historia och i korta drag så kom 1505 en portugisisk flotta hit, den var på väg till Maldiverna men hade hamnat på fel kurs och tog skydd i Galles hamn. När de nu ändå var här så byggde de en befästning i Galle, Svarta fortet. Handlingskraftiga resenärer på den tiden, vad de som redan bodde där tyckte om det, det förtäljer inte historien.

Det sägs också att det staden fick sitt namn av att de hörde tupp gala och eftersom gala heter galo på portugisiska blev det Galle. Finns flerförklaringar till namnet men den med tuppen är lite roligare än de andra.

Vi tar en promenad i staden, går in genom porten i muren.

Tänker besöka den holländska reformerta kyrkan, men av någon anledning är den stängd i dag.

Fortsätter vår promenad i de trånga gränderna.

Kommer ner till Fyren vid Utrachtbastionen där man kan promenera på murkrönet och få en fin utsikt ut över havet.

Men innan vi kommer dit så stannar jag till vid ett café och läser på skylten utanför, kul text tycker jag och tar en bild. Ägaren står bredvid och frågar var jag kommer ifrån.

Sweden svara jag och då får han bråttom. 

Wait, wait, säger han och försvinner in till sin lilla servering, wait säger han igen innan han försvinner.

Klart jag väntar lite nyfiket på vad det är han vill och ut kommer han med den här skylten som han mycket stolt håller upp.

Trots de lovorden om den allra bästa glassen någonsin så blev det ingen glass för mig då, vinkade till pojkarna i de muslimska skolan och gick iväg för att äta lunch istället.

Sedan tog vi farväl av gruppen och begav oss tillbaka till Colombo för några avslutande dagar på egen hand.

                                                                  föregående

Mnarani natural aquarium

Om man tar en promenad norrut från vårt hotell så kommer man till den allra nordligaste spetsen av Zanzibar och där finns det en fyr.

Där vid fyren ligger Mnarani natural aquarium, "Mnarani"  betyder "platsen för fyren" på swahili. Där har det skapats ett akvarium runt en stor naturlig tidvattenpool i korallstenen. Det här akvariet inrättades  för att rehabilitera och studera sköldpaddor som hade fångats i fiskenät.

Senare utvidgades akvariprojektet för att säkerställa att lokala sköldpaddor skyddades också. Vi betalade och gick in. Man får en egen guide som följer med runt och berättar om anläggningen och verksamheten.

Kan egentligen inte rekommendera stället för det var inte så mycket att se, men om du är i närheten så gå in bara för att stötta verksamheten, har man barn med så är det säkert riktigt uppskattat av dem för man får mata sköldpaddorna också.

De tar också hand om småsköldpaddor som får vara här tills de är 10 månader, dessa sköldpaddor släpps sedan i havet, tillsammans med den största sköldpaddan från akvariebassängen. Vid denna tid har de vuxit till tio tum och deras chanser att överleva till havs ökar dramatiskt.

Det tog inte så långt tid att gå runt här och titta men jag hoppas att den knappa hundring vi betalade i inträde gör lite nytta.

De har en hemsida och vill man läsa mer om det här projektet så finns den här.