Vitön och storm

På vår expedition i Svalbard var det tanken att vi skulle upp till Vitön, precis som vi gjorde på den resa jag var iväg på 2006. Då gick vi dit så lätt och enkelt att jag trodde att det var väl bara överdrifter att det var svårt att få komma iland där. Jag har läst Bea Uusmas bok "Min kärlekshistoria" och om hur hon fick göra flertalet resor innan hon kom iland där, och trodde nog att det var lite överdrift. Så var det tydligen inte, det är svårt att lyckas, vi hade tydligen tur på min första resa dit. Så om någon är intresserad av hur det ser ut där så tar jag några bilder från den resan.

Vitön ser lite ut som en semla när man närmar sig den. Den täcks av en stor glaciär och ovanpå det brukar det ligga som ett lock med moln, så gjorde det även då när vi närmade oss.

Som sagt så hade vi inga problem att komma iland. Vi traskade iväg och fann snart minnesstenen över Andrée expeditionen.

Även klyftan mellan stenarna där man fann Strindbergs kropp begravd.

Så här ser det ut på platsen där de fann Andrée och Frænkel.

Vi hade isbjörnsvakt även här.

För uppe på glaciären var det två ungbjörnar som höll till.

De gonade sig i solen och lekte med varandra och brydde sig inte alls om att det fanns folk på ön...

...tur var ju det.

Men hur hade vi det på resan nu i år då? Tanken var att efter Storön så skulle vi gå mot Vitön även det här året, men på Svalbard så råder man inte över naturens krafter. Vi fick storm och något som kallas för katabatiska kastvindar. Havet såg riktigt ilsket ut.

De enda som trivdes ute var stormfåglarna...

...och naturligtvis några fotografer. Vinden piskade och i byarna var det ungefär 40 s/m.

Vädret växlar från ilsket stormande till solsken, men det blåser kraftigt hela tiden och jag är nog inte ensam om att plocka fram sjösjukepillren.

På ena sidan av fartyget får vi inte gå ut och vakter ställs ut för att inte få några våghalsar som faller överbord.

Fast på läsidan kan man än så länge komma ut för att fota. Och det blir fina ljusfenomen med det växlande ljuset som råder.

Det gäller förstås att hålla i sig.

Vi går nu utsmed Austfonnaglaciären.

På väg in mot Hinlopen och förhoppningsvis lite lä.

Men molnen ser hotfulla ut.

Fast ganska så vackra.

Små isberg kommer flytandes.

Havet fortsätter att brusa och jag tar mina sista bilder av det piskande havet för nu stängs alla dörrar och ingen får gå ut innan stormen bedarrar.

Fint att kunna se ovanpå denna stora glaciär.

Gissar på att det blir en gungig natt.

Bara man ligger ner så känner jag inte så mycket av sjösjukan.

På Storön gick vi inte iland.

Vi lämnade packisen och begav oss mot Karl XII:s ö, vi kom fram dit på kvällen och det blåste en hel del, trots det så var det några som ville kolla in ön närmare och drog iväg med zodiakerna på en tur och landstigning.

Jag avstod den här gången tyckte att jag hade gjort mitt äventyr på den ön förra gången vi var här, då vi fick lite väl närkontakt med en isbjörnshona med ungar och sprang i full galopp till gummibåtarna. Fick även fina isbjörnsbilder vid det besöket. De finns också i portfolion.

Nästa morgon hade vi tuffat vidare på vår färd och kommit till Storön. Den är vackert täckt av en glaciär och där hade våra isbjörnsspanare siktat inte mindre än nio isbjörnar. Jag kollade med kikaren och såg att det fanns åtminstone flera stycken där.

Fartyget Origo hade kommit dit lite före oss och eftersom först går först så fick de bestämma och valde att ta gummibåtstur medans vi åt frukost och efter den lyssnade på ett intressant föredrag av Herman om  våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av.

Sedan var det dags för att klä på sig alla varma kläder och beväpna sig med kameran och hoppa i gummibåtarna. Mottagningskommittén mötte upp redan en bit ut från ön. De här är säkert honor, för de har en unge med sig.

Det första vi får syn på när vi närmar oss ön är en stor isbjörn som ligger bakom en klippa och sover.

Han ser ganska trött ut.

Vi kajkar runt lite och då kommer det tre björnar ner mot stranden.

Det är en hona med två fjolårsungar.

De kommer ända ner till stranden.

Isbjörnen har väldigt bra luktsinne, så det är inte omöjligt att de har fått doft på oss ute i gummibåtarna.

Honan ser lite mager ut, men är nog ganska duktig att hitta föda för hon har lyckats föda upp två ungar från förra året.

Mor går först och lille........

De tre traskar utefter stranden och äter lite på tången som ligger där.

-Är det mat som kommer där ute. Ser nästan ut som om den ena ungen tänker så.

Isbjörnarna går och går...

...och går...

...men vi lämnar isbjörnarna åt sitt öde.

Kul att vi fick se de här fyra på Storön och vi vet (tack vare kikarna och spanarna) att det fanns flera björnar på den ön.

Tanken är att vi nu ska vidare mot Vitön...

Isberg med ismås.

Ett relativt stort isberg kommer flytandes. Det kan ha lämnat en glaciär på Grönland. Isbergen blir inte lika stora här i norr som de blir i Antarktis, men det här ser ganska stort ut ändå.

Eftersom vi är kvar uppe vid packisen så flyter det inte så fort och vi har tid att studera livet på det.

Ser att det bor en hel del fågel på det.

En labb kommer seglandes.

En tretåig mås flyger iväg.

Isberget är ganska stort så fåglarna ser inte så stora ut och en förstoring av bilderna är nog nödvändig... 

...det bor en hel del ismåsar här.

En ung ismås...

...och en vuxen.

Ung och vuxen på samma bild.

Isfärd.

Vi håller oss kvar uppe vid packisen och nästa morgon vaknar vi till ett strålande väder.

Eftersom isbjörnen vandrade iväg så hittade vi på något annat. Vi tog en liten zodiactur bland isflaken.

Kan det bli så mycket bättre, kylan biter lite fint i huden och solen strålar från en vackert blå himmel med vackra moln.

Det är så vackert.

Vi drar iväg ut bland isflaken.

Lite fåglar simmar omkring här.

Vilka färger det blir när man kikar ner på isen under vattnet.

Vi hittar ett lite större isflak och beslutar oss för att gå iland...fast jag vet inte om man kan kalla det för att gå iland när det är på ett isflak långt ute på Norra Ishavet.

Fina isformationer finns även här.

En ung tretåig mås har landat på vårt isflak och den verkar ganska trygg med att få sällskap.

Visst är den fin.

Vågorna slår upp på vårt flak och det känns faktiskt lite speciellt att få stå här. Jag skänker en tanke till alla polarfarare som vandrat över isen här ute.

Packisen.

Vad är det alla spanar efter.

Vi har styrt kosan norrut och tänker ta oss upp till packisen.

Nu gäller det att spana efter isbjörn.

Vi ser att det finns isbjörn någonstans här för det finns spår efter dem på de isflak som flyter omkring.

Spåren blir fler och fler, vi är beredda och skjutklara.

Spänningen stiger. ismåsarna börjar dyka upp och det brukar vara ett tecken på att det finns isbjörn i närheten.

Fler spår.

Fler ismåsar.

En tretåig mås landar på ett isflak.

Vackra isflak flyter förbi vårt fartyg.

Vackra färger.

Vi passerar 81:a breddgraden N och ser på skärmen att vi är långt ifrån land nu.

Här finns det bara is.

Fast inte bara is. Där långt borta på isen syns en lite gulvit fläck.

Vi har siktat resans först isbjörn.

Han verkar inte vara så nyfiken av sig eller så är han redan mätt.

Han kommer inte närmare utan traskar iväg.

Fast jag tycker att det är fint, för det är så här isbjörnarna ska leva. ute på isen och egentligen inte vara intresserad av oss som kommer för att se dem.

 Isbjörnen är ett vandrande djur och det är ju just det som den här bamsen gör.