En sista sväng i Tartu och en rosa vår i Tallinn

Efter besöket i centrum börjar vi promenera tillbaka mot järnvägsstationen. Vi svänger ner mot floden, där solen skiner och många passar på att njuta av värmen.

Härifrån ser man bågen som utmanar studenternas äventyrslystnad.

Vi styr kosan tillbaka mot järnvägsstationen, men även en väg tillbaka kan bjuda på oväntade möten och vara innehållsrik.

På vägen stöter vi på den här populära grisen – Pronkssiga, Bronsgrisen – ett av Tartus mest charmiga och originella landmärken. Den står precis utanför den gamla marknadshallen och invigdes den 17 januari 2008, på Sankt Antonius dag. Datumet är ingen slump; helgonet har i århundraden förknippats med grisar och boskapsskötsel.

Det mest speciella med statyn är att den fungerar som en liten anatomisk karta över köttdetaljer. På ena sidan är linjer och siffror inristade, och på baksidan av tunnan finns en förteckning som visar var skinka, kotlett och fläskfilé sitter. En sorts humoristisk lektion i styckningskunskap mitt i stadsmiljön.

​Pronkssiga har snabbt blivit en favorit bland både invånare och besökare. Det sägs att den som klappar grisens tryne – eller dess knorr – får tur och ekonomiskt välstånd. Och visst syns det: trynet är alldeles blankpolerat av alla händer som passerat.

Just i dag ser det dessutom ut som om grisen viftar på svansen, tack vare den lilla molntussen som råkar ligga helt perfekt bakom.

Charmig leende

Vi tar vägen genom Tartus område med äldre trähusbebyggelse. Här förändras stadens rytm igen: husen blir lägre, färgerna mildare och gatorna får en nästan småstadslik stillhet. Många av de här trähusen byggdes under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet, ofta i enkel men charmig träarkitektur med snickarglädje, verandor och små gårdar.

Det är ett av de mest omtyckta kvarteren i Tartu – en plats där studenter, konstnärer och långvariga Tartubor blandas, och där tiden tycks gå lite långsammare. Trots att centrum bara ligger några minuter bort känns det som att man kliver in i en annan värld, där vardagslivet får breda ut sig mellan tvättlinor, cyklar och blommande syrener.

Ja, just att det inte är så långt från Centrum visar sig  med att man ser hur det skruvade tornet på Tartu Kaubamaja, det stora köpcentret syns härifrån. Men dit gick vi inte. Det är betydligt trevligare här bland trähusen, de lugna kvarteren och den lite mer vardagliga rytmen som gör Tartu så lätt att tycka om.

På en husvägg på Soola Street möter vi en av Tartus mest kända och omtalade muraler: “Ms. Reet”, skapad av den franske gatukonstnären MTO. Porträttet föreställer Ms. Reet själv, en äldre kvinna som drev en liten esoterisk butik i just den här byggnaden.

När huset hotades av rivning för att ge plats åt ett nytt köpcentrum målade MTO hennes porträtt som en protest mot kommersialiseringen och som ett sätt att visa stöd för henne. I målningen sitter hon med händerna bundna – en stark symbol för den maktlöshet hon upplevde i processen.

Det grå ansiktet med de slutna ögonen och det gula repet runt kroppen gör bilden både stillsam och kraftfull. Det är en mural som inte ropar, men som stannar kvar i en.

Sedan den målades har den blivit en av stadens mest älskade och ofta fotograferade väggmålningar. Den är ett tydligt exempel på hur street art i Tartu inte bara är dekorativ, utan ofta samhällskritisk, personlig och djupt engagerad. Därför dyker den också upp i nästan varje guide och blogg om stadens gatukonst.

När man står framför den är det lätt att förstå varför.

Rundar man huset så kan man se var butiken fanns, en stor pil pekar dessutom ut var dörren är.

Solen skiner och vi fortsätter vår promenad.

Längs promenaden dyker en gammal annonspelare upp, klädd i färgglada affischer för konserter och teater. Den står där som ett litet tidsdokument mitt i grönskan – en påminnelse om hur staden fortfarande använder sina klassiska former för att berätta vad som händer. Jag tycker om sådana här detaljer; de säger ofta mer om en plats än de stora sevärdheterna.

På väg vidare passerar vi MM Artus skugghund från 2015 – en lekfull mural där texten själv påminner oss om att man inte alltid ska tro på det man ser.

 Vanemuine-teatern – Tartus stolta kulturhus från 1800-talet, där opera, balett och teater fortfarande fyller salongerna.

Tåget tillbaka till Tallinn avgår i tid och nu är det inga problem med att komma ombord.

Och när vi kliver av i Tallinn möts vi av ännu en vårhälsning: körsbärsträden står i full blom. 

När Cortès mötte Pizarro.

Blev nästan ett historisk möte inne i stan i går. Fast nu var det inte några conquistadorer som var här för att erövra vår huvudstad, snarare övervakare av körsbärsträdens blomning.

Jag läste i någon av bloggarna att nu började körsbärsträden i Kungsan blomma och eftersom jag skulle in till stan och träffa en mycket god vän, så passade jag på att åka in lite tidigare och bege mig till Kungsan för att se om det stämde...och det gjorde det. Det är visserligen ingen översvallande blomning än, men nog blommar det allt.

Folk satt där och njöt av blomningen och den fina vårsolen som sken och värmde oss  i går. Klart man passade på att njuta av en glass också.

Många, många plockade upp sin mobiler och förevigade allt det rosa.

Armar sträcktes upp med mobilen i högsta hugg.

Blir det bra så?

Nä, på den här ledden blir det mycket bättre.

Är grenarna för högt upp så kan man hålla ner dem lite.

Hur var det nu med det där historiska mötet mellan Cortès och Pizarro då? Jo, jag gick en sväng rakt igenom blomsterallén och längst där nere stod det en annan fotograf och föreviga alla som sträckte upp sina armar för att fota.

Vi kom i samspråk och det visade sig att vi hade närbesläktade namn. Fast där slutade samhörigheten, jag har inget som helst släktskap med den berömde Hernan Cortès, även om vissa i släkten gärna vill att det ska vara så. :) Hur det var med herr Pizarros släktskap med Francisco framkom inte. Men ett trevligt möte blev det och extra trevlig när Moderna museets fotograf också anslöt. Vi fick en trevlig pratstund vid körsbärsträden. 

Vi skildes åt och jag gick vidare till mitt möte.

Såg att kön till glasskiosken började bli lång.

Och trappan vid Sergels torg började bli fullsatt och solhungriga människor.

Någon passade på att ta sig ett bloss. Bäst att passa på, snart är det förbjudet.

En trevlig eftermiddag inne i stan fick jag sedan i sällskap av min goda vän.

Åskdrakens land - Bhutan

Vi har nu kommit till Bhutans huvudstad Thimphu, det är kul att se hur de bevarar sin byggnadsstil även i staden och när det byggs nytt.

Husen dekoreras också fint med målningar.

Här kan man se den öppna övervåningen där man förvarar hö.

Bambu fungerar bra som byggnadsställning.

Vi kommer in i själva staden Thimphu.

Nu börjar vi bli hungriga och det ska bli gott med lite mat. Jag är nyfiken på vad det är för typ av mat man äter här, har hört i förväg att det ska vara buffé.

Kyckling serveras till alla måltider men den tillagas och styckas inte så som vi är vana vid hemifrån, här verkar de hugga kycklingen i mindre bitar och så ner i grytan med alltihopa. Det smakar bra men är lite knepigt att pilla ut kycklingköttet från skinn, brosk och benbitar...men det går. Rött ris till är gott och så lite olika grönsaksrätter, ibland får vi också nudlar. Men så har vi nationalrätten Ema Datshi  som är en chili-och cheesegryta. Man kokar chilin i mjölk och sätter sedan till ost och låter den smälta ner, det blir starkt och gott.

Mätta och belåtna beger vi oss nu till Thimphu Dzong som är en fästning och ett buddhistiskt kloster. Det korrekta namnet är egentligen Bkrashis-chhos-rdzong som betyder fästningen av den lyckobringande läran. Den byggnad som nu är kloster och säte för regeringen är inte så gammal utan byggdes så sent som 1962, men den gamla byggnaden som flera gånger förstörts av brand och jordbävningar och byggts upp igen, finns kvar och är nu klosterskola.

Alldeles intill ligger nuvarande kungens bostad, vi får inte fotografera det huset men det är en liten villa som ser ganska alldaglig ut. Kungen vill leva lite enkelt och vara som sitt folk.

Innan vi går in så får vi berättats lite om klostrets historik och får veta att man inte får ha huvudbonad på sig och inte heller ha sjal.  Bhutaneserna däremot ska bära en speciell sjal då de går in i ett kloster, olika färger beroende på vem man är. Vår guide visar hur den sjalen ska tas på.

Det gäller att hålla tungan rätt i munnen.

Så där, nu är den strax på plats trots blåsten.

Sedan är vi klara att gå in i klostret. Den bhutanesiska flaggan vajar stolt, flaggstången är så hög och flaggan så stor så vaktposterna ser onaturligt små ut.

Här blommar körsbärsträden för fullt.

Lustigt att det kan vara så olika färg på blommorna på samma träd.

Vi går in. Bakom den gyllene Buddhan är det en säkerhetskontroll.

Vi kommer ut på en stor kringbyggd gård där klosterbyggnaderna ligger.

För att gå in i den här byggnaden där bönerna hålls och där det finns flera tusen buddhafigurer, så måste man ta av sig skorna och fotografering är förbjudet.

Huset är vackert dekorerat.

Det är föresten alla byggnaderna här.

Tänk att ha så här vackert fönster på sitt hus.

Vi strosar runt och tittar på allt det vackra.

Men hur gick det här till, hon har en sjal på sig och det fick man inte ha?

En munk kommer ut ur en byggnad och nedför den branta trappan. Att trapporna är så branta är för att förhindra fienden att kunna storma in.

Munken verkar vara fåglarnas vän, för när han kommer så kommer även fåglarna.