Sliema

En dag i Malta tog vi färjan över till Sliema.

Sliema är Maltas moderna kuststad, en elegant kontrast till Vallettas historiska gränder. Längs den långa strandpromenaden möts man av caféer, små butiker och ett ständigt glittrande hav. Här lever malteser och besökare sida vid sida i ett lugnt men livligt tempo — morgonbadare, flanörer, barnvagnar, joggare och pensionärer som följer vågornas rytm. Staden är känd för sina utsikter mot Valletta, sina klippbad och sin avslappnade, lite kosmopolitiska känsla.

Det var många som kom från Sliema över till Valletta med morgonturen, men vi som åkte åt andra håller var ganska få.

På vägen över mötte vi också de små privata båtarna som trafikerar hamnen. De ser nästan ut som maltesiska gondoler med sina uppsvängda stävar, och är faktiskt moderna varianter av de traditionella dgħajsa-båtarna som en gång rodde folk över Grand Harbour. I dag fungerar de som små vattentaxibåtar som puttrar mellan Valletta och Sliema — ett lite mer personligt och charmigt sätt att ta sig över, om man vill låta resan bli en del av upplevelsen.

Vid färjelägret satt han där varje dag, som en del av hamnens egen rytm. Alltid på samma plats, med blicken fäst vid det mörkblanka vattnet och spöet vilande tryggt i handen. Runt honom rörde sig båtar, bilar och turister, men han verkade stå utanför allt det där — som om tiden gick lite långsammare just där han satt. Kanske fick han napp, kanske inte. Det spelade ingen större roll. Det var själva stunden som var hans. Han syns även i första bilden som är tagen en annan dag.

Fint att få Valletta från havssidan också.

Det första som mötte oss i Sliema var inte en skylt, inte en guide och inte ens en ivrig försäljare — utan en duva på tjänst. Stadens egen lilla mottagningschef, strategiskt placerad på bänken som om hon hade full koll på både turister, hundar och dagens brödsmulor. Hon gav oss en snabb blick, som för att säga: “Jaha, då var ni här. Välkomna. Ni kan gå vidare nu.” Och så fortsatte hon sin viktiga spaning över torget.

Vi strosade vidare. Lämnade duvor och hundar för att se lite av den här staden.

I den äldre stadsdelen ser det ut ungefär som i Valletta, hus med inbyggda balkonger.

Vi drar oss ner mot strandpromenaden, den del av Sliema som verkligen skiljer sig från Valletta. Här öppnar sig havet bredare, promenaden är längre och tempot lite mer vardagligt. Vi stannar till vid en av de moderna skulpturerna, Lest We Forget av den maltesiske konstnären Wallace Falzon. Verket symboliserar mötet mellan generationer och hur pandemin både bröt — och sedan åter väckte — vårt behov av mänsklig kontakt.

Skulpturen består av två trådfigurer: en äldre kvinna och en yngre flicka som sträcker sig mot varandra, nästan fingertopp mot fingertopp. Formen påminner medvetet om Michelangelos Skapelsen av Adam, där beröringen står för liv, relation och överföring av erfarenhet. Här, mitt bland joggare, hundägare och morgonbadare, blir den en stilla påminnelse om hur viktiga vi är för varandra.

Många av turisterna som väljer att bo i Sliema gör det för närheten till havet och den långa, livliga strandpromenaden. Här finns klippbaden, caféerna och den där vardagliga pulsen som gör att man snabbt känner sig som en del av kvarteret. Det är lite mindre högtidligt än i Valletta, lite mer “här lever vi våra liv” – och kanske är det just därför så många återvänder hit år efter år.

Många går ner till stranden och klipporna bara för att njuta av vågornas brus och känna havsluften.

Längs strandpromenaden står en till av Sliemas moderna skulpturer, en familj utskuren ur ett massivt stenblock och fylld av havet, ljuset och alla människor som passerar bakom. Två vuxna och två barn – åtminstone i teorin. För när man tittar lite närmare ser den minsta figuren faktiskt mer ut som en pingvin än ett barn, som om den smugit sig in i familjen och nu står där helt självklar och blickar ut över Medelhavet. Det är just sådana små detaljer som gör promenaden levande: konsten förändras beroende på vem som går förbi och vad man råkar se i den.

Såg inte så många som badade i dag, men desto fler som gick och hoppade runt på klipporna. 

Vågorna slog olika högt från minut till minut, som om havet själv höll på att bestämma sig för vilken nivå av dramatik det ville bjuda på. Några stod och väntade in den perfekta vågen för en bild, andra försökte undvika att bli blöta — med varierande framgång. Det är något rogivande med att bara stå där och titta på vattnet som rullar in, kraftfullt men ändå rytmiskt, som en egen sorts föreställning.

Två vandrare stod redo vid strandpromenaden, och man kunde snabbt konstatera att de hade full koll på vad som är viktigast i livet.  Medan andra brukar ha muggar, vattenflaskor eller kompasser lättåtkomligt, hade de här tre valt en annan strategi: varsitt vinglas dinglande utanpå ryggsäcken. Inga krusiduller, inga onödigheter — bara det absolut viktigaste nära till hands. Man kunde nästan ana att de var redo för en spontan skål var som helst längs vägen. Prioriteringar när de är som tydligast.

Vi fortsatte vår promenad utefter stranden och när vi kom längre bort och havet kom in i en annan vinkel plötsligt så kändes det som om vågorna kom rusande rakt mot klipporna. Inte längre bara rullande och rytmiska, utan nästan ilskna, som om de hade något att säga. Havet ryade rejält.

Vågorna slog in här med kraftfulla tag och man ser hur de har urholkat marken under strandpromenaden.

En bit bort har gatans konstnärer roat sig rejält.

Längs en av Sliemas husväggar fanns det tidigare en muralmålning som jag gärna hade velat se med egna ögon. Den föreställde en man som kröp in genom ett hål i väggen, som om han var på väg in i själva byggnaden. Verket var skapat av street‑art‑konstnären MTO och var en del av ett större projekt: på den italienska sidan av Medelhavet finns nämligen en “fortsättning”, där samma man dyker upp ur en annan vägg. Tillsammans bildar de två målningarna en symbolisk tunnel över havet — en berättelse om rörelse, migration och de osynliga vägar som binder länder samman.

Tyvärr är målningen i Sliema borta i dag, så jag fick nöja mig med att läsa om den.  Och vill man se hur verket såg ut — och hur mannen “kommer ut” på den italienska sidan — finns det en artikel här: Figure ‘crawls’ in Sliema wall, emerges in Italy

Jag fick nöja mig med en stork istället.

Tillbaka i Valletta igen väntade först 220 trappsteg upp från färjan till centrum — och just när vi började klättra kom resans enda regnskur. Lokalbefolkningen visste precis hur de där skurarna brukar vara och tog snabbt skydd under balkonger och i portvalv.

Jag tänkte mest: “äh, det är ju bara vatten”, så vi fortsatte uppåt, steg för steg, i allt snabbare takt.

När vi, genomblöta men ganska nöjda med vår tapperhet, äntligen nådde hotellet… då hade regnet förstås redan slutat.

Påskresa - Wannås slott

Mätta nöjda och belåtna lämnar vi Åhus, vi är ganska nära Wannås slott. Där har vi aldrig varit men läst en del om så det blir vårt nästa mål.

Då är det främst skulpturparken som lockar. Här fanns tidigare en borg men den brändes ner och 1556 byggdes det slott som står här i dag. Vi ställer kosan mot parken och försöker gå in för att betala inträdet till parken men blir stoppade i dörren av en person som är där och städar.

-Det är stängt, säger han.

-Vi tänkte besöka parken, säger vi.

-Varsågod, säger han. Det är bara att gå.

Så det gör vi.

Skulpturparken startades 1987 av Marika Wachtmeister. Eftersom shoppen också är stängd så kan vi inte införskaffa guideboken om konsten, men det finns skyltar vid de flesta konstverken där vi kan läsa om dem. Troligtvis hittade vi inte alla utan guiden och det finns inte heller information vid alla.

Det första vi träffar på är en trädkoja av Tadashi Kawamata. Den sitter högt upp och tanken är inte att man ska kunna ta sig dit utan en ska leda till tankar om naturen, stadsplanering och arkitektur.

Här fanns det ingen skylt, så jag gissar på att det är något gammalt. Ser ut som en pump av något slag.

Näst på tur är Yoko Onos Önsketräd. Jag passar på att hänga upp min önskning i ett av träden.

Där hälsar vi också på Jason Rhoades glasfiberhäst och gröna bod. Älmhult och platsen för IKEAs första varuhus ligger inte så långt härifrån, där startade Kamprad sin försäljning i en liten grön bod.

Någon information om de röda bollarna i träden hittade jag inte, där får man troligtvis fantisera helt fritt.

"Rött kaniktegel", heter den här skulpturen. Tanken där är tydligen att de öppna kortsidorna ska rama in himlen och naturen medan de stängda långsidorna omsluter besökarna. Jag gillar skuggorna som förlänger skulpturen.

Det som i mina ögon är mest udda i skulpturväg är nog den här inhägnaden. Ett 2.500 kvm stort område som är inhägnat. Dit in har ingen tillträde. Det ska vara så för all framtid och visa hur det utvecklas utan någon mänsklig inverkan.

På en återvändsväg hittar vi Svenungsons "Åttonde skorstenen", vet inte om det finns sju andra eller om det här är den enda.

Där inne i skogsgläntan växer det mängder av vitsippor.

Flera av dem är dessutom röda.

Det rostiga hjärtat med alla fjolårslöv tycker jag är fint.

Men den här skulpturen väcker lite obehagliga känslor i mig. Får nästan en känsla av död och mordutredning. Går snabbt vidare.

De gula träden ser däremot lite gladare och inbjudande ut.

Strax intill dessa träd hittar vi Snapphaneeken. Det sägs att det är vid den eken som det avrättades och hängdes upp de snapphanar som tillfångatogs av svenska soldater. Svenskarna ansåg att snapphanarna var förrädare och sådana skulle straffas med döden.

I utkanten av parken står det en tågvagn. det är Carolina Falkholts "Train of Thoughts".

När vi närmar oss detta konstverk så blir man en aning förvirrad, för på håll hör man en pojke ropa på mamma. Då vi är i parken är det även en skolklass där, rösten som hörs stämmer i ålder med de ungdomar vi träffat på så jag tror att det är någon av de som klättrat upp i ett träd och inte kan komma ner. Men det är tydligen en installation, för det finns ingen i trädet. Vi behöver inte skicka ut någon räddningsstyrka.

Vid den här färggranna skulpturen finns det lite information, det är Jacob Dahlgren som har satt ihop 104 ståldelar i 18 färger till något han kallar "Repetition av en grundform".

Strax intill finns det en stor "Grå mussla" av Jene Highstein.

Inne i skogen bland de spirande boklöven skymtar vi "A house for Edvin Denby", inifrån den hörs det mässande röster.

Nu har vi hamnat på platsen där man kan se slottet från baksidan, där står det en lite annorlunda bänk.

Vi har nu gått runt nästan hela parken, har troligtvis bara sett en del av alla konstverk, fotat en del och tittat på många fler, men visst är även naturens konstverk också ganska fina.

Avslutar med en hyllning till alla mammor.