Förstörda kloster, kamelkaravan och en liten ökenråtta.

Efter lunchen hoppar vi in i vår bil igen för att utforska omgivningarna. Det ska finnas ett gammalt kloster  i närheten så vi beger oss iväg för att leta reda på det.

På vägen träffar vi på en kamelkaravan. Kamelerna här i Mongoliet är de som vi kallar för "riktiga" kameler. Det vill säga, de har två pucklar. Det här är inga vilda kameler utan det är någon som äger dem och de går lösa ute på bete, fast man kan verkligen undra vad de hittar för något att äta här ute i grusöknen.

Vi ska besöka en plats där ett litet kloster från 1700-talet har legat men som blev förstört av komunister på 1920-talet.  När vi nu reser runt här i Mongoliet så upptäcker jag hur fragmenterade mina kunskaper om landets historia är. Minns inte att vi läste något om det under min skoltid, Djingis Khan, eller Chinggis Khaan som han kallas här har vi nog alla hört talats om, men det är 1200-tal det, men resten av landets historia vet jag inte mycket om. Vår guide är kunnig och försöker efter bästa förmåga att berätta om sitt lands historia, mongolerna kan sin historia och är väldigt stolta över sitt land.

Men för att göra en lång historia väldigt kort så hade man en buddhistisk regent, Bogd Khan. Khan är mer som vårt kung och inte ett efternamn, något som man utses till eller som i Bogd Khans fall,  anses vara en reinkarnation.  När Bogd Khan dog 1924 utropades Mongoliska folkrepubliken och kommunister tog över makten, proklamerade att inga fler reinkarnationer skulle hittas för att förhindra en religiöst utsedd efterträdare till Bogd Khan och slå till mot det inflytelserika buddhistiska prästerskapet. Det var nu som massakern på kloster och munkar började. 

Det här lilla klostret som låg i en bergsskreva ute i Gobiöknen hade bara några få munkar, de jobbade med att översätta böcker från tibetanska och även undersöka religiös filosofi och medicinsk vetenskap.

Information om det finns att läsa om på den här tavlan,  bara att lära sig det kyrilliska alfabetet först och även mongoliska. Kan väl inte vara så svårt.

Lite hotfull ser den här stenen ut, kan det vara en varning från de gamla munkarna om att vi ska gå varligt fram i deras forna kloster.

Det finns inte mycket kvar av klostret och de har verkligen hittat e undangömd plats för att bygga det på.

Klostret förstördes och munkarna  som bodde där dödades.

Det går att ana lite av färgsättningen.

Folk som kommer hit bygger stenhögar och dekorerar träden med silkessjalar. Stenhögarna, som anses lika heliga som stupor, går man runt tre varv medsols och ber om lycka och välgång till sig själv och sin familj.

Sjalarna i träden försöker de munkar som kommer hit, att plocka bort eftersom de förstör träden.

Det är nu jag upptäcker att vår guide har en förkärlek för berg och höga höjder, finns det en högre kulle eller berg i närheten så ska vi upp på den och beundra utsikten. Börjar ana att det här kommer att bli en träningsresa, lite extra jobbigt att gå uppför eftersom vi  inte är vana vid höjden ännu. Medelhöjden i Mongoliet är ca 1500 meter över havet och vi befinner oss nu på den  medelhöjden.

Bra utsikt här uppe.

Även en guide kan bli lite trött.

Vi lämnar det lilla klostret och de vackra bergen...

...kommer till ett annat kloster som även det förstördes på 1920-talet då kommunisterna gjorde sitt bästa med at utrota buddismen och dess munkar.  

Husen och ruinerna är även här från 1700-talet, men här håller man på med att återuppbygga och restaurera.

Själva templet är nybyggt.

Det har en pampig en ryttarstaty av en revolutionärhjälte.

På väg därifrån träffar jag på en liten ödla.

Tillbaka vid vår Ger-camp och i väntan på middagen försöker jag bekanta mig med våra grannar. De har inte byggt sig någon Ger utan har sitt hem under stenplattorna i gången. Försiktigt kikar någon upp på bakre sidan av stenplattan, men dyker snabbt ner igen när den får syn på mig. 

Men jag vill ha lite bilder på den lilla ökenråttan så jag hämtar pallen i vår Ger och sätter mig och väntar. Det gör nytta, för nu kikar den ut på andra sidan plattorna.

Dyker ner i sitt hål igen för att om en liten stund kika upp på andra sidan igen.

Så håller den på ett tag och jag undrar lite stilla vad det betyder då en råtta viftar på svansen, är den arg som katten eller glad som hunden?

Men nu har den blivit så modig att den kommer fram helt och hållet.

Och se där, här visar sig hela lilla familjen ökenråtta.

Middag nu och sedan sova på de sandfyllda kuddarna och vidare i morgon mot nya mål.

                                                        föregående  --- nästa

Palace in Birsay - Orkney.

På dagens bussresa har vi kommit till den lilla byn Birsay. Bussen gör ett kort uppehåll där och vi frågar vår trevliga bussförare om vi hinner kuta iväg och titta på den stora ruinen som finns där intill. Javisst svarar hon, jag står här i sju minuter.

Så vi hastar iväg. Vi, det är några megariders som är med på just den här turen.

Earl Robert Stewart var oäkta son till James V och blev 1564 utnämnd som kunglig Earl av Orkney och Shetland. Han flyttade till Orkney och lät bygga sitt palats här i Birsay.

Över dörren placerade han en inskription (den finns tyvärr inte bevarad): "Robertus STEUARDUS Filius JACOBI 5ti REX SCOTORUM HOC AEDIFICIUM INSTRUXIT" ("Robert Stewart, son till James V, kung av Skottland, beställde denna byggnad").  Användningen av "rex" snarare än "regis" gjorde att det verkar som om kungen var Robert själv, inte hans far, och det var tekniskt sett ett förräderi.  Det kan ha varit avsiktligt, för Robert styrde sin nya domän som om han var kung. Han var ingen älskad "kung" och öborna klagade bittert över hans hårda och tyranniska styre och nu står slottet, eller rättare sagt ruinen av byggnaden, här som ett monumentet av Robert kungliga anspråk och hans förtryck av folket i Orkney. Robert efterträddes av sin son Patrik som visat sig vara ännu mer tyrannisk, det var han som gick under namnet "Black Patie" som hade sitt palats i Kirkwall.

Byn Birsay är inte så stor men de har en fin liten kyrka, S:t Magnus kyrkan. Den har anor från tusentalet och lär ha varit platsen för Orkneys första katedral. Tyvärr så räckte inte våra sju minuter till för ett besök där inne i kyrkan och väntetiden till nästa buss var för lång för att stanna kvar.

Det fanns inte så mycket mer än ruinen, kyrkan och den här lilla butiken med mack att roa sig med i byn, så vi drog vidare med bussen vi kom med.

En bit ifrån Birsay finns det en obebodd ö, Brough of Birsay, dit man kan gå vid lågvatten och på den ön finns det en mycket gammal bosättning.

Vill man ta sig ut till ön så fungerar det inte så bra när man är beroende av de regionära bussturerna.

Där ute på ön finns det också en fyr, den syns på långt håll.

Det är inte lätt att fotografera från bussen, men i den här bilden så ser jag att jag fått med några kaniner i förgrunden.

Branta klippor är det på sydsidan av ön och där häckar det mängder av fåglar. Fast dit kommer vi inte.

Fyren inzoomad.

Bussturen fortsätter och en tornliknande byggnad dyker upp.

Det är Kitchener Memorial, ett minnesmärke över kryssaren HMS Hampshire som under befäl av Lord Kitchener, led skeppsbrott här i närheten.

Det var i juni 1916 och av de 667 officerare och män ombord, överlevde endast 12. Det finns tydligen en mängd teorier om den händelsen, som skulle kunna bli till en hel roman. Det lär vara fin utsikt uppifrån kullen som tornet står på.

Bishops & Earl's Palace - Kirkwall.

De här två ruinerna efter Bishops & Earl's Palace ligger på andra sidan gatan från St Magnus Cathedral, de betraktas som två av de finaste exemplen på arkitektur i Skottland och markerar Orkneys starka nordiska och kyrkliga länkar.  Biskopsgården byggdes ungefär samtidigt som St Magnus Cathedral.

Earl's Palace kom till när Patrick, Earl av Orkney (känd som "Black Patie"),  tyckte att Biskopsgården var för liten för hans behov. Det var i början på 1600-talet som han bestämde sig för att förlänga byggnaden och bygga ut den på angränsande mark. Ett problem var att han inte ägde den marken, fast det löste han genom att anklaga den ägaren av marken för stöld och avrättade honom. Inte så konstigt att Earl Patrick ansågs att  ha varit en av de mest tyranniska adelsmänen i Skottlands historia. Earlen dömdes senare för landsförräderi och hängdes.

Det här är det som finns kvar av utbyggnaden.

Det går fortfarande att ana att det här har varit ett riktigt pampigt palats. men vad är det här, sitter det inte en jungfru kvar i ett av tornen. Jag måste kika lite närmare på det.

Det börjar regna i kväll, och byggnaden har inte mycket till tak, så vi beslutar oss för att återvända hit i morgonbitti och hoppas på lite mindre blött väder.

Så rätt så, det var inget regn den morgonen och det lovades bättre väder under dagen också. Vi kanske kan få värmebölja med upp till +15 grader.

Det regnade inte men själva palatset var stängt och jungfrun verkar ha dragit sig tillbaka...inte en katt är vaken.

Fast där hade jag fel, där kommer det ju en katt tassandes över den blöta gräsmattan.

Inte alla katter som vill bli blöta om tassarna, vaktkatten håller sig inomhus uppe i ett av tornen. Kanske jungfruns katt.

Även om vi inte kommer in i palatset just nu så går det bra att gå runt och titta på byggnaden.

Fåglarna har fullt upp att söka mat i det våta gräset.

Vi kan också kika in till de dammiga källarhålorna.

Baksidan av palatset.

Det ser ut att bli en lovande dag, solen börjar redan kika fram och sänder sina stålar över husgaveln.

Dags för jungfrun och de övriga att vakna.

Jag sänder iväg en sista blick mot palatset...

...sedan drar vi iväg mot nya äventyr.

Gamla Vasa

I Österbotten finns det mycket gemensam historia med oss i Sverige. Här i Vasa började det redan på 1300-talet då de norrländska kolonisterna tog sig i land på de skogsbevuxna skärgårdsöarna i Kvarken. Då, på den tiden var det ett skärgårshav som sträckte sig långt in i landet och så sent som för hundra år sedan kunde lastbåtar ta sig upp för en kanal som numera bara är ett igenvuxet dike i åkerfälten.

Här, i Gamla Vasa, där man kan se rester från den tiden, börjades en liten gråstenskyrka byggas. Den förstorades sedan flera gånger och har en brokig historia med röveri av kyrkklockor, nattvardssilver, orgel, mässkrudar och takkronor. Före den stora branden år 1852 stod där en ståtlig korskyrka som invändigt var målad i vitt och guld. På informationstavlan bredvid kan man se hur de såg ut en gång i tiden. (Jag har tagit bort lite klotter så att det går att se hur det såg ut.)

Hade inte en vårdslös marknadsbesökare somnat i ett uthus och lagt sin pipa i halmen, den där varma augustimorgonen, så kanske vi än i dag kunnat beskåda dessa hus, men elden fick fart och brunnarna stod tomma och de flesta stadsborna var ute på sina åkrar. Många hus hade näver- eller halmtak och mellan husen fanns bara smala gränder så innan kvällen fanns där bara  rykande ruinhögar kvar.

Det här är allt som nu finns kvar av den vackra St:a Marias kyrka.

Vi traskar runt och försöker känna lite av historiens vingslag, kan i fantasin se hur folk traskat ner och uppför på den här trappan till marknadsplatsen och kyrkan.

Den enda som nu är här och iaktar oss är en liten sädesärla, kan bero på att det är ganska blött efter regnet.

Av klockstapeln är det bara en fyrkantig ruinrest kvar.

Efter branden var det bara ett fåtal hus som stod kvar, däribland hovrättshuset. Hovrätten i Vasa grundades av Gustaf III år 1776 och var den andra i landet. Efter branden byggdes huset om till kyrka. Det förklarar varför huset ser ut som det gör. Framifrån ser det ut som en kyrka med kyrktorn.

Från sidan ser det lite annorlunda ut med den fristående klockstapeln.

 Korsholmens kyrka, som den heter, är en mycket ljus och vacker kyrkobyggnad.

Utanför beundrar vi de vackra hjältegravarna.

Efter branden beslöts det att bygga upp staden sex km. närmare kusten.