Reynisfjara – Skönhetens och farans strand

Vi sov gott i Vik, frukost ingick och även om den inte var den bästa på resan så blev vi mätta ändå.

Det första som står på agendan i dag är Svarta stranden. 

Island är känt för sina dramatiska svarta sandstränder, som har skapats av vulkanisk lava som slitits ner av havet under tusentals år.

Den mest kända av dem alla är Reynisfjara, den ligger nära byn Vík. Så det är dit vi beger oss denna morgon. Bra att vara tidigt ute innan bussresorna från Reykjavik kommer.

Reynisfjara är inte bara ett geologiskt underverk med sina dramatiska basaltpelare och brusande Atlantvågor.

Den bär också på en gammal isländsk saga som ger platsen en mytisk dimension.

Enligt sägnen levde tre stora jättar i området. 

Det berättas att jättarna en gång bodde i bergen. En natt försökte de dra ett skepp i land, med rep så starka att de tycktes gjorda av urkraft. De slet och kämpade, så fokuserade på sin uppgift att de inte märkte hur gryningen smög sig fram. Och just som den första solstrålen bröt horisonten, förvandlades jättarna, skeppet och repen till sten.

De sägs nu vara Reynisdrangar – de dramatiska klippformationerna som reser sig ur havet strax utanför stranden. Oavsett om man tror på legender eller ej, är platsen omgiven av något som liknar magi. Den svarta lavasanden, de ståtliga basaltpelarna som pekar mot skyn, och det eviga dånet från Atlanten skapar en scen som är både drömlik och djupt oroande.

Men Reynisfjara är inte bara vacker, den är också farlig. Under ytan lurar något oberäkneligt: sneaker waves. Vågor som smyger sig in, plötsliga och kraftfulla, och som kan dra med sig allt i sin väg. I början på augusti i år inträffade ännu en tragedi. En nioårig flicka från Tyskland besökte stranden med sin familj. Vid basaltgrottan steg tidvattnet snabbt, och en våg svepte in med sådan kraft att flickan försvann i havet. Trots räddningsinsatser gick hennes liv inte att rädda.

Reynisfjara är en plats som kräver respekt. Vågorna väntar inte. De varnar inte. De tar.

Varningsskyltar finns, men inte alla läser dem – och som alla säger, vädret här kan skifta på bara några sekunder.

Men just idag är det solsken och lugnt.

Ett brudpar står på stranden, klädda för ett ovanligt bröllopsfoto.

De vill ha en bild som sticker ut – och det får man kämpa lite för.

Blir det bra så här?

Jag tänkte på hur sagor och landskap smälter samman här. Hur Island bär sina berättelser som berg bär snö – inte som dekoration, utan som en del av sin själ. Vinden bar med sig salt och saga, och jag kände hur kameran inte bara fångade ljus, utan också tystnad.

Det är något med Reynisfjara som inte låter sig förklaras. Den är vacker, ja – men också vild, farlig, nästan trotsig. Som om platsen själv vill påminna oss om att vi är gäster i något större. Och kanske är det just därför jag återvänder till de karga och kalla trakterna. 

Förra gången vi var hit, för elva år sedan var det endast en strand och en parkering. Nu finns det även ett hus med servering och shop.

Ett lite oväntat fynd hittade jag på damtoaletten, där satt det ett Hammarbymärke.

Vi fortsätter till Skógafoss

Selfoss

Selfoss är en trevlig liten stad.  Perfekt utgångspunkt för utflykter, speciellt om man vill åka den Gyllene cirkeln.

Staden började växa fram efter att den första hängbron över Ölfusá byggdes 1891. Under 1900-talet har Selfoss utvecklats från bara ett par tiotal invånare till en blomstrande småstad med över 9 000 invånare år 2023.

Selfoss har också ett nytt gågatuområde och ett mat­hallskoncept vid den återuppbyggda gamla mejeribyggnaden.

Utanför den gamla mejeribyggnaden har de fyndigt målat elskåp i passande motiv.

Även glassbutiken har utnyttjat brandposten. 

Solen skiner och en liten fika i solen lockar.

Det är inte billigt på Island,  en tårtbit kostar 1.590 ikr (127 skr). Det får bli en liten kaka till kaffet för oss.

Sedan är vi mogna för en lite promenad,  så nu kan vi gå tillbaka till granen mitt i floden, som jag nämnde förut. Men eftersom vi nu är på Island och här finns det sägner om det mesta, även om den här klippan.

Långt innan Selfoss växte fram som stad, när Ölfusá flöt vild och obehindrad genom lavafält och dimhöljda berg, reste sig en ensam gran på en liten klippö mitt i strömmen. Invånarna undrade om trädet var ett julskämt eller en konstinstallation, men snart stod det klart att det var äkta – en symbol för naturens envishet och uthållighet, så unik att det utsågs till Årets träd.

Enligt isländsk folktro var Jórunn en temperamentsfull jättinna, starkare än tio män och fruktad av både människor och väsen. Hon blev fruktansvärt arg och sårad efter en hästkamp, då hennes fars stolthet, den svarta hingsten Eldfluga, förlorade mot en främling. I raseri slet Jórunn låret av motståndarens häst, sprang till Ölfusá och kastade en enorm sten i älven. Med ett dån som fick marken att skälva hoppade hon upp på klippan.

Stenen blev känd som Jóruklettur. Ensam och tyst stod den kvar i strömmen – en märklig ö för en vild jättinna som tidigare terroriserat bygden från sin grotta på berget Hengill. Där levde hon tills en hjälte med en silveryxa, utsänd av den norska kungen, slutligen fördrev hennes vansinne.

Åren rann som vattnet runt klippan. Vindarna bar viskningar av gamla visor och sagor. En dag återvände Jórunn till sin klippa och möttes av något oväntat: en liten gran hade slagit rot där hon en gång stått. Späd men orubblig, precis som henne, sträckte den sina barr mot himlen.

När Jórunn försiktigt rörde vid granens barr, bröts hennes stenfrusna hjärta för första gången på ett sekel. Hon log och förstod att hennes vrede lämnat mer än en sten i älven. Den hade skapat en plats där nytt liv kunde gro.

Sedan dess vakar Jórunn över granen från sin grotta i Hengill. Och varje gång någon ser det lilla trädet mitt i Ölfusá, känner de något märkligt: en blandning av styrka, sorg och hopp. Som om naturen själv minns henne.

Här nere vid floden finns det mer att se. Det är några ovanliga geologiska formationer i form av små cirkulära gropar.

Vid strandbanken där Ölfusá rinner fram med kraft och klarhet, syns märkliga gropar i marken – små fördjupningar som liknar fotspår från jättar eller urtida väsen. Men det är inget mystiskt med dessa gropar det finns en geologisk förklaring. Det är så kallade lavakrukor som är 1-2 meter i diameter och upp till en halv meter djupa. De bildades för cirka 8770 år sedan i ett  massivt lavaflöde drog fram här, enorma gasbubblor uppstod från den smälta lavaflödet. När lavan sedan svalnade så bildades dessa håligheter.

Vi fortsätter vår promenad och ser att det finns gatukonst även här.

Finns även snidad konst.

Men nu börjar det suga lite i magen,  dags att leta efter något matställen. Vi styr våra steg upp till det lilla charmiga torget där flera hus är rekonstruktioner av historiska byggnader från hela landet.  Såg att det fanns havsöring på ett ställe. Tyvärr är det inte öppet, så vi får leta vidare.

På jakt efter ett matställe blev vi mättade – inte på mat utan på läslust. Vi passerade en trappa förvandlad till ett färgsprakande bibliotek, där varje uppmålad bokrygg bjöd in till en ny berättelse. När vi nått toppen hade vår aptit på ord bara växt, snarare än stillats. Men magen fortsatte kurra så vi fortsatte leta efter något lämpligt ställe att äta på.

Fastnade till slut för Krisp och för den traditionella maträtten Plokkfiskur.

Den påminner mycket om en fiskgratäng  och består av kokt vit fisk (ofta torsk eller kolja), potatis, lök och en vit sås, ofta baserad på mjölk och smör. Allt blandas ihop till en krämig röra och gratineras, ofta med ost på toppen. Till det serveras rågbröd och smör. Det är en älskad husmanskost på Island – enkel, mättande och full av smak. Dessutom var det mycket gott.

I fortsättningen åker vi till Stöng, går att läsa här.