Eiríksstaðir - Där Sagorna Blir Verklighet

Ny dag och nya upptäckter, upptäcker ett berg där det ser ut som molnen fastnat på toppen.

Dagens första stopp blir vid Eiríksstaðir – platsen som är känd som vikingen Erik den Rödes (Eiríkur Þorvaldsson) och hans fru Þjóðhildurs forna hemvist och, inte minst, födelseplatsen för hans son, den store upptäcktsresanden Leif Eriksson.

Leif Eriksson (Leif den Lycklige), är den europé som är mest känd för att ha nått Nordamerika (Vinland) runt år 1000, Columbus kom dit 1492.

​Här i Eiríksstaðir står ett vackert rekonstruerat vikingalånghus, byggt med traditionella metoder med tjocka torvväggar och drivved. Det var här som vi fick veta varför torven är staplad i ett zickzackmönster, att det inte var för dekoration utan för att väggen skulle tåla markrörelsen.

Här mötte Sofie upp och berättade först om hur de anser sig vara säkra på att hittat platsen för där Erik den Rödes gård låg och hur huset var byggt. I närheten finns de ursprungliga ruinerna av två byggnader från 900- till 1000-talet. Dessa utgrävningar ligger till grund för hur rekonstruktionen ser ut.

I förstugan till långhuset finns det en del vertyg att beskåda.

Att kliva in var som att resa tusen år tillbaka i tiden! Inne i den dunkla, varma hyddan, med elden sprakande i den centrala härden, satt vi i en och en halv timme, helt fängslade av hennes berättelse.

​Vi hade turen att möta en helt otrolig berättare. Vår guide Sofie, var inte bara kunnig utan levandegjorde sagorna om Erik den Rödes äventyrliga liv.

Hur hon berättade om hans exil från Island och Leifs otroliga färd till "Vinland" (Nordamerika). Tiden bara rusade iväg. Det var en intensiv och personlig upplevelse som verkligen gav liv åt den isländska sagan.

​En av de fascinerande detaljerna vår berättare tog upp handlade om hur Grönland fick sitt namn.

​Innan Erik den Röde anlände och bosatte landet, var det mest känt i vikingavärlden som Gunnbjarnarsker – alltså "Gunnbjörns isiga skär," efter vikingen som först siktade dem. Inte direkt det mest inbjudande namnet, eller hur? Tänk dig kontrasten Gunnbjörns isiga skär" mot "Grönland.

​Ett smart drag av en man som verkligen visste hur man säljer in en idé – och ett helt land!

​Så när Erik sedan blev förvisad från Island på grund av en serie dråp (manslag) som han begick under fejder med sina grannar, dömd han av det lokala tinget till tre års bannlysning.

Då utforskade han det stora landet i väster och beslöt sig för att starta en ny bosättning där. Men hur lockar man folk att segla över det stormiga havet till ett främmande land? ​

​Genom briljant marknadsföring!

Sedan har vi det där med vikingar och hjälmar.

Vår guide Sophie på Eiríksstaðir gav oss en rejäl tankeställare om hur livet på vikingatidens Island faktiskt såg ut. Glöm Hollywoods bild av vikingar som springer runt i rustning och glänsande stålhjälmar med horn! Denna ikoniska look är en ren myt. 

​Hon påpekade att i arkeologiska utgrävningar på Island har man funnit endast 23 svärd och den enda nästan kompletta vikingahjälm som hittat är den berömda Gjermundbuhjälmen som hittades i Norge. Den var helt utan horn, eftersom de vore livsfarliga i strid.

Myten föddes faktiskt på 1800-talet, främst av kostymdesignern Carl Emil Doepler till Richard Wagners operacykel Nibelungens ring (1876). Han ville göra vikingarna dramatiska och heroiska på scenen, och sedan dess har den fiktiva hornhjälmen dominerat populärkulturen!

​Hur var det med svärden då?

​Till skillnad från Norge och Danmark, där vikingarna ofta var professionella krigare och plundrare, var bosättarna på Island primärt bönder och nybyggare. Dyra smidda vapen som svärd och hjälmar var statusföremål – oerhört kostsamma att importera och svåra att tillverka på ön. En bonde prioriterade troligen verktyg, djur och mat över ett pråligt svärd.

​Så vad slogs de med? När konflikter uppstod – och det gjorde de ofta, som man kan läsa i sagorna – var den isländska lösningen genialt enkel och billig: Sten.

​Island hade, och har, ett oändligt förråd av vulkanisk sten! De flesta strider under sagatiden var snarare snabba, våldsamma uppgörelser mellan grannar eller klaner, och då var en hårt kastad sten minst lika effektiv som ett tungt svärd.

Den här lilla killen från Holland, som fick prova brynja, hjälm och svärd, höll med om att i den utrustningen var det inte lätt att slåss eller försvara sig.

Vikingarna behövde kläder också, och får hade de. Av ullen spanns det garn med så här enkla redskap.

De hade även kunskap om hur de skulle färga sitt garn. Finns mycket färg i växtriket.

Enkel vävstol. 

På golvet stod några skålar, tillverkade av lavasten, de användes som oljelampor.

Det var så finurligt ordnat att det inte var bestämda tider. När man betalat inträdet var det bara att gå in och sätta sig. När Sofie kommit till slutet på berättelsen började hon nämligen om, och man kunde gå när man hört klart. Vi var först på plats, och när vi gick satt de som kommit in senare kvar.

Det här är Hnefatafl ett gammalt nordiskt brädspel, ofta kallat "vikingaschack".

​På parkeringen finns det anvisade platser för besökande skepp - förlåt, jag menade buss.

Om du vill känna historiens vingslag och bokstavligen sitta i likadant hus som en av historiens mest kända vikingafamiljer, är Eiríksstaðir ett absolut måste på resan genom Island.

Och kom ihåg att saga på Island inte är som 'sagan om Rödluvan', utan är mer som legend eftersom saga här betyder "det sagda ordet".

Fortsättning finns här

Sagan om Gunna

För 11 år sedan var jag till Island, en kort resa till Island då sa jag att hit vill jag igen och vill se mer av detta fantastiska land. Trodde väl inte då att det skulle ta elva år innan det skulle bli av igen. Våra barn hade fyllt 50 år och vad ska de med prylar till så vi tyckte att vi fyller deras liv med minnen istället och tog med dem på en resa till Island.

Så sagt och gjort vi bokade bil och letade boenden för en tur runt hela Island.

När planet närmade sig Island lutade jag mig nyfiket mot fönstret. Just som jag undrade om molntäcket skulle skingras sprack det upp och avslöjade den karga kustlinjen nedanför.

Flygplatsen var sig lik sedan förra gången, men något udda reklam vid bagagebandet.

Det gick ganska fort att få nycklarna till vår hyrbil, och redan utanför möttes vi av riktig högsommarvärme på Island – klarblå himmel, skinande sol och behagliga +18 °C.

Vid utgången mot biluthyrningen tornar ett enormt ägg upp sig. För en stund trodde jag att det var ett dinosaurieägg på väg att kläckas, men skulpturen heter Þotuhreiður – eller “Jet Nest” på engelska – och är skapad av Magnús Tómasson. Det jag först tolkade som en fågelnäbb visar sig vara en flygplansvinge som bryter sig fram ur det rostfria stålägget. Verket speglar resandets och upptäckandets kärna: äggets spricka symboliserar nya möjligheter, och vingen pekar mot världens alla hörn. Placerad vid flygplatsens utgång fördjupar skulpturen känslan av både avfärd och återkomst.

Första stoppet för oss blev vid Gunnuhver Volcano.

Gunnuhver ligger på sydvästra Reykjaneshalvön, alldeles intill Reykjanes fyr. Det ingår i Reykjanes UNESCO Global Geopark där den nordatlantiska sprickzonen syns tydligt i landskapet. Ångan som pyser upp kommer från ett djupgående geotermiskt system där grundvattnet är 100 % havsvatten, vilket ger hög halt av svavel och färggranna mineralutfällningar i marken.

Jordtemperaturen kan överstiga 300 °C, vilket gör att träspångar är nödvändiga för att besökare ska kunna röra sig säkert i området.

I början av 1900-talet slog sig den danske trädgårdsmästaren Høyer och hans lettiska fru ner här, på ett av Reykjaneshalvöns mest glödande platser. De reste hit med drömmen om att odla exotiska blommor i Islands geotermiska värme. Mitt i det karga lavalandskapet reste de ett hus på mark så varm att den i dag knappt går att röra vid.

Høyers hus var både bostad och ateljé. Man kan se lite rester av huset fortfarande. Förutom att odla blommor tillverkade de blomkrukor av leran, som de torkade och härdade i en geotermiskt uppvärmd ugn. De skaffade färskvatten till sig själva, sin hund och blommorna genom att kondensera ånga i ett aluminiumrör.

Tidigare hade han en tjänst som journalist på den danska tidningen Politiken. Efter några år i Reykjanes erbjöds han en plats som medredaktör för tidningens lantbruksbilaga. Han tackade ja och familjen flyttade till Köpenhamn kort före krigsutbrottet.

Den här platsen Gunnuhver har fått sitt namn efter en sägen, eller saga som man säger här på Island där saga betyder ungefär "det sagda. Det är legenden om  Gunna, egentligen Guðrún Önundardóttir, som levde på 1600-talet. Hon var en fattig hyresgäst hos bonden Vilhjálmur Jónsson på gården Kirkjubóli och råkade i konflikt med honom efter ett lån av ett enda kokkärl. När hon vräktes tvingades hon söka skydd i en grotta, där hon enligt legenden dog av svält. Efter hennes död återvände hon som en våldsam ande och drabbade bygden med olycka och död – först Vilhjálmur och kort därefter hans hustru gick ett mystiskt öde till mötes som byborna tillskrev Gunna.

Skräcken spred sig snabbt, och invånarna vände sig till prästen Eiríkur á Vogsósum för hjälp. Han försåg två modiga män med en helig hnoð – ett rep knutet med välsignelser – och gav dem order att låta Gunna gripa den lösa änden. När hon gjorde det skulle hnoðið självt rulla in henne och binda hennes ande. I nattens mörker lockade de fram spöket, Gunna grep tag i repet och blev genom dess egen kraft virad in och drivna rakt ner i en kokande gyttjepöl. Sedan dess sägs ingen mer ha fallit offer för hennes vrede, och platsen bär stolt namnet Gunnuhver – “Gunnas varma källa”.

Fastän berättelsen är gammal dyker det då och då upp vittnesmål från besökare som menar sig ha sett ett becksvart rep slingra sig runt kratern eller skymta en blek arm vid kantens ångande dimmor. För många bidrar dessa ögonblick till att göra Gunnuhver inte bara ett fascinerande naturfenomen utan ett levande stycke isländsk folktro, där jordens hetta och berättelsens isande skugga möts i ett enda kokande porträtt av det förflutna.

Det pyser upp ånga hela tiden och då och då kan man se hur det även bildas som vattendroppar i ångmolnen.

Det doftar svaveloxid och förutom att det är sol och varmt i luften så ångar det värme från ångmolnen som strömmar ut.

- det kommer mer -       

Fortsättning finns här.