Internationella picknickdagen

Hörde på radion i morse att det är den Internationella picknickdagen i dag.

Hade inte planerat att ha någon picknick i dag men häromdagen kom min bror över med lite dia. Satt i går och skannade in dem och där fanns det massor med minnen från vår barndom. Bl.a den här på en picknick i gröngräset.

Året är 1961, vi är på semester och som vanligt gick resan till Puoltikasvaara, till mormor och morfar.  Fast nu fanns bara morfar kvar, men för oss barn fylldes dagarna  med lek och bad med kusinerna. Det var sommar, sommarlov, ljusa nätter och massor med mygg.

Det här året var hemresan lite annorlunda, det skulle bli en liten sväng över till Finland innan vi vände hemåt. Hemma var då Jakobsberg.

Bilfärden gick mot Karesuando, där var det bilfärja över till Finska sidan. Det hade hunnit bli kväll och min far svängde in på en liten skogsväg för att leta tältplats för natten. Där mitt ute i skogen small det plötsligt till.

Far hade kört på en stor sten, den var mitt i vägen men dold av gräs. Kördes nog mest traktor på den vägen. Som tur var fanns det en liten bondgård och vi traskade dit för att försöka få hjälp. De hade ingen telefon men en traktor.

Vi fick tälta på deras gård och nästa morgon bogserade bonden oss tillbaka till närmaste by där det fanns en bilverkstad. Där fick vi både hjälp med bilen och tälta på deras gård tills bilen var klar. Om jag inte minns helt fel så var det ljuddämparen som slagits sönder och den svetsade verkstaden ihop. Tog några dagar.

Men det gick ingen nöd på oss, kunde bada i Torne älv och ha picknick i gröngräset.

När bilen så var klar och det var dags att betala blev det lite problem. På en tiden använde man postsparbanksboken och gick till närmaste postkontor för att hämta ut finsk valuta. Problemet var att närmaste postkontor som kunde hantera det låg i Kemi, ungefär 4 mil bort.

Då på den tiden litade man på varandra, även om man var främlingar.

Verkstadsägaren sa; Det är lugnt, åk till Kemi och sänd mig pengarna därifrån.

Så mycket minnen som väcktes av dessa två bilder.

Även den längsta resan börjar med ett litet steg.

Vår resa började med ett litet stopp på Amex Lounge på Arlanda. Inte någon dålig start på en resa för där kan man gotta sig åt Pontus XXL räksmörgås och XXL var den verkligen för jag orkade inte äta upp hela.

Sex timmar senare hade vi hamnat i Doha där den jättestora nallelampan är ett bra riktmärke för att hitta rätt på den här stora flygplatsen.

Vi reser vidare och ser hur bojkotten mot Qatar har drabbat dem, eftersom de inte får flyga över Saudi Arabien och Förenade Arabemiraten så måste de ta en omväg.

Oman kan vi se från ovan, ser ut att vara mycket öken där.

De nu torra floderna har ritat ett fantasifullt mönster i landskapet.

Fast det är inte bara öken.

Nu börjar vi närma oss målet på vår långa resa.

Vi gör en lov över Stenstaden och strax ska vi landa på Zanzibars flygplats.

Där blir vi inte bara överrumplade över värmen utan av det fina mottagandet. Blir direkt lotsade in till VIP-loungen där en person tar våra bagagekvitton och hämtar våra väskor. En egen passkontroll för oss två. Lite dricka och snacks fick vi dessutom medan vi väntade.

Den här killen som jobbar där är så söt, han tycker att vi är så lika hans föräldrar.

Sedan känns det skönt att komma fram till hotellet och få vårt rum.

Vi njuter av ledigheten, mottagande och värmen. Även om värmen kanske är lite väl överdriven för oss nordbor.

Ikväll ska det bli beach party.