Rotermann

Att gå till tandläkaren hör kanske inte till livets höjdpunkter, men man kan ju alltid göra det bästa av situationen. Vi valde helt enkelt att skaffa oss en tandläkare som både är skicklig och genomtrevlig. Och när vår tandläkare i Bromma bestämde sig för att flytta hem till Tallinn – ja, då följde vi med.

På så sätt förvandlas varje kontrollbesök till en liten minisemester. Plötsligt är tandläkarbesöken inte bara uthärdliga utan faktiskt riktigt trevliga.

Utanför tandläkarens hus stod en stor grå bil parkerad. Jag blev faktiskt lite snopen då jag såg vem som satt i baksätet och telefonerade.

Det såg ut som om han satt där och hade ett mycket viktigt samtal. Undrar vem han hade på tråden den här gången. Kanske någon som kunde ordna bättre parkeringsplatser i området eller fred i världen.

Hur som helst var vi klara hos tandläkaren – inga hål, bara många glada skratt.

Nu tar vi vägen tillbaka mot hotellet, och jag tänkte att vi tar en promenad genom Rotermannområdet. Det är ett av Tallinns mest omgjorda kvarter – en blandning av gamla industribyggnader och moderna hus, där det alltid händer något. Mer om det strax.

På väg tillbaka till Gamla stan genade vi genom shoppingområdet Foorum och kom ut på den här trottoaren. Jag blev nästan sjösjuk av att gå där och fick känna mig fram med fötterna innan jag insåg att det bara var en synvilla. Plattorna var helt jämna – men lagda så skickligt att marken såg ut att gå i vågor.

Förr i tiden var det ett livligt industriområde. Under 1800‑talet blomstrade kvarteren med verksamheter som Rotermanns kvarn och Rosen‑distilleriet, som tillsammans gav Tallinn ett rejält ekonomiskt lyft. Under sovjettiden fortsatte fabrikerna att mala på, men när förändringarna kom på 90‑talet stod många av anläggningarna plötsligt övergivna.

De flesta hus såg ut ungefär så här då – slitna, tomma och på väg att försvinna. Men några av dem valde man att spara, som de här två.

De står kvar som små tidsfickor mitt i allt det nya, och ger området sin speciella blandning av industrihistoria och modern stadsförnyelse.

I dag har Rotermannområdet förvandlats från ett historiskt industriområde till en modern och elegant stadsdel, där varsam renovering lyfter fram det robusta arvet och låter det möta urban kreativitet. Beläget mellan Gamla stan, hamnen och Viru‑torget bjuder området på en fascinerande mix av gammalt och nytt.

Här hittar man eleganta byggnader, lyxiga butiker, kaféer och restauranger – och en livlig atmosfär där både lokalbor och besökare rör sig mellan gårdar och passager. Rotermann City har dessutom blivit en plats för kulturella evenemang och konserter, vilket gör det till en av Tallinns mest attraktiva stadsdelar.

Det här är ett av Rotermannområdets mest spektakulära byggnader. Den nedersta delen är den gamla snickarverkstaden från 1800‑talet, byggd i kalksten och numera kulturminnesmärkt. När området moderniserades ville man bevara den historiska byggnaden – men samtidigt ge den nytt liv.

Lösningen blev djärv: man byggde tre smala, futuristiska ”torn” ovanpå den gamla verkstaden, helt fristående från de historiska väggarna. Tornens betongkärnor står på egna pålar djupt ner i marken, så de belastar inte den gamla byggnaden.

Resultatet är en av Rotermanns mest iögonfallande siluetter – en blandning av industrihistoria och modern arkitektur som syns långt utanför kvarteret. Byggnaden blev till och med nominerad till Mies van der Rohe‑priset 2009.

Det här huset var en gång ett spannmålslager. I dag har man låtit den gamla stenbyggnaden få nytt liv genom att öppna upp den med ett stort atrium. På så sätt förenas den ursprungliga industricharmen med en modern, ljus och luftig struktur. Resultatet är en byggnad som både bevarar historien och känns inbjudande att röra sig i.

Inte bara glas och betong utan en hel del färg också.

I Rotermann‑kvarteren, där gammal industri möter glas och stål, har ett eget litet ritualår vuxit fram. Varje år får torget en ny skulptur inspirerad av den kinesiska zodiaken. Förra året ringlade en glänsande orm över platsen, byggd av metallplattor som fångade ljuset som fjäll. Den såg nästan ut att vara på väg någonstans.

I år har ormen fått lämna plats åt en häst – lika skimrande och lika förvandlingsbenägen. Skulpturen bygger på idén ”Och havet har blivit en häst”, en poetisk tanke om hur ett år flyter över i nästa och hur djuren i kalendern följer med i rörelsen. Hästen är skapad av estniska konstnärer som tolkar varje djur som en metamorfos, och den bär på ett inre ljus som strålar ut genom metallens mosaik.

Nästa år väntar geten (eller fåret), om traditionen fortsätter.

När jag såg hästen kunde jag inte låta bli att tänka på de berömda Kelpie‑hästarna i Skottland. Det är något med formen, kraften och det där metalliska uttrycket som gör att de känns som släktingar – även om Rotermanns version förstås är mycket mindre. 

Många konstverk kan man hitta här i område.

Här i Rotermann står också Ai Weiweis installation Circle of Animals / Zodiac Heads. Tolv glänsande djurhuvuden – ett för varje tecken i den kinesiska zodiaken – upphöjda på svarta pelare. Verket har visats över hela världen och landade även här i Tallinn, som en lekfull men samtidigt kraftfull kommentar till kulturarv och historia. Mitt bland de glänsande djurhuvudena sitter också en ensam människa. Den är en del av Ai Weiweis installation – en stilla figur som ser ut att betrakta världen omkring sig. Som om den påminner oss om att vi människor bara är små observatörer i ett större kretslopp av tid, symboler och historia.

Mitt i Rotermann står också den här tjuren – en kraftfull metallskulptur som känns som gjord för området. Den är inte ett internationellt känt verk, men den har blivit en favorit här. Med sina starka linjer och sitt industriella uttryck passar den perfekt in bland kvarterens gamla fabriker och moderna glasfasader.

Mitt i Rotermanns myller stod den här hunden – en stadig liten metallkompis som såg ut att ha full koll på allt som hände runt omkring. Den såg ut att höra hemma där, och tog emot förbipasserandes klappar med en självklarhet som bara riktigt trygga hundar har.

När någon stannade till och strök den över huvudet såg den nästan nöjd ut, trots att den är gjord av metall. Det är något charmigt med hur Rotermann blandar stora, pampiga skulpturer med sådana här små möten. Den här hunden gjorde i alla fall området lite vänligare, och jag blev glad av att se hur många som inte kunde låta bli att ge den en klapp.

I Rotermann kan man stöta på det mesta även en röd bulldogg som ser ut att vara på väg ut på promenad. Jag stod en stund och väntade in rätt ögonblick, och plötsligt dök han upp: killen som, helt ovetande, råkade bli hundägare för en sekund.

Rotermann är trevligt dagtid, men det är på kvällen som området verkligen vaknar till liv. När arbetsdagen är över fylls gårdarna och de smala passagerna av människor som letar efter något gott att äta eller bara vill ta ett glas. Restaurangerna tänder sina lampor, uteserveringarna fylls och hela kvarteret får en mjuk, varm energi.

Här finns allt från små vinbarer till eleganta restauranger, och dofterna blandas mellan stenhusen: grillat, asiatiskt, italienskt, estniskt. Det är som om området drar ett djupt andetag och säger: nu börjar kvällen.

Det är långt kvar till kvällens sorl och fullsatta uteserveringar – nu är det i stället dags för lunch, och det är nästan svårare att välja var än vad. Rotermann är fullt av små restauranger, bagerier och caféer som lockar med allt från soppor och sallader till grillat och pasta. Doften av nybakat och kryddor ligger kvar mellan husen som en vänlig inbjudan.

Och visste du att Scotland Yard håller till här? Inte polisen alltså, utan restaurangen med samma namn – en lite oväntad detalj mitt i Tallinns mest moderna kvarter. Det är just sådana överraskningar som gör området så roligt att utforska: man vet aldrig riktigt vad som väntar runtnästa hörn.

Men vi tar nog och går till favoriten om man är sugen på en burgare. På vägen dit får man snabbt lära sig en sak om estländarna: går det att gå, så går man. Punkt.

Även när en gränd är avspärrad med skyltar, plank och tydliga ”nej, inte här”, så hittar folk ändå en väg igenom. Det är som om hela Tallinn har en inbyggd övertygelse om att fötter är till för att användas – oavsett väder, hinder eller byggarbetsplatser.

Men nu börjar vi bli riktigt hungriga så vi fortsätter till Estonian Burger Factory, är du i Tallinn och är sugen på hamburgare så kan jag verkligen rekommendera det stället.

Riktigt goda och vällagade hamburgare har de.

Det här är deras starkaste.

Och det här är deras minsta hamburgare.

Till det kan man ta hemlagade fries med cheddar cheese, men pass upp den portionen är stooor, väldigt stor.

Om du kommer med båt hit till Tallinn så ligger den på promenadavstånd till färjeterminalen.

Men se upp lite vid kajkanten. Skyltarna verkar säga två saker på samma gång: att du inte får simma tillbaka till båten, och att du inte ska försöka gå på vågorna heller. Kloka råd, får man väl säga.

Promenaden längs vattnet är annars riktigt fin – modern arkitektur på ena sidan, båtarna på den andra, och en stadig bris som påminner om att Östersjön alltid har sista ordet.

Lite mer Riga.

Många vackra och rikt utsmyckade hus finns det och visst är internet fantastiskt ibland.

Jag undrar vad det är för byggnad vi står framför, och öppnar maps.me och där visar pilen att vi står framför Svarthuvudbrödernas hus. Information om huset kommer samtidigt upp.

Så nu kan jag berätta att Svarthuvudbröderna var ett brödraskap som bildades av ogifta handelsmän i Livland på 1300-talet. Svarthuvudbrödernas gille var både ett handelssällskap och ett försvarsförbund. Riga var då huvudort i Livland.

Det gamla huset som fanns här skadades svårt under andra världskriget, ryska ockupanter rev det sedan. Huset som står här nu är en kopia av det gamla huset.

Här på torget finns också en liten julgran, den står där som en påminnelse om att Riga var först med att ha en klädd julgran.

Nu finns det förstås diskussioner om vem som var först med julgran.

Tallinn, Estlands huvudstad och Riga, huvudstaden i Lettland, där hävdar båda att de var de
de första städerna som hade en julgran. År 1441 fanns det redan ett julgran i Tallinn och år 1510 i Riga. Fast det kan ju var så att Riga hade en klädd julgran och Tallinn endast en gran.

Träffar också på två katter vid detta torg.

Många gamla pampiga kyrkor och andra fina byggnader finns att beundra i staden.  St. Jacob Catholic Cathedral. 

Fast alla hus är inte lika vackra.

Men tuppen på fasaden var fin.

Torghandeln har kommit igång. Här sälj mycket bärnsten.

Bakom försäljarna står stadsmusikanterna från Bremen. Statyn är en gåva från staden Bremen i Tyskland.

Vi kommer fram till Domtorget.

Där får man passa sig lite så man inte blir omkullsprungen av ett bältdjur.

Vid domkyrkan kan man få utlopp för sin leklust.

En drake bevakar de lekande.

Efter allt promenerande blir man törstig och något att dricka lockar.

Nej! Duvorna får h sitt badvatten ifred, vi kan välja mellan att ta en drink med igelkotten...

...eller ta en bärs. Fast jag är lite osäker på vad de serverar där inne för bärs betyder björn på lettiska.

Dags att lämna Riga och resa mot nästa hamn.

På den här sidan av floden är det inte lika många industrier och kolhögar.

Inget busväder på gång den här kvällen.

Kelpies

I dag ska vi åka på en liten utflykt där samlingspunkten är, finns det faktiskt en stor väggmålning, så det blir ju en bra start på dagen och heder åt företaget Rabbies som kör resan trots att vi bara är fyra anmälda.

Vårt första stopp på den här trippen är i Falkirk. Här vid en ny förlängning av Forth och Clyde Canal har det byggts en park, The Helix, med två stora hästskulpturer.

De här skulpturerna är 30 meter höga och byggda i galvaniserat stål. Konstnären som skapat dessa skulpturer är Andy Scott och de var klara 2013.

De här hästarna ska symbolisera alla de hästar som arbetade i den skotska industrin, de som drog vagnar, plogar och pråmar, men Kelpies är dessutom inte vilka hästar som helst. Kelpies är välkända i den skotska mytologin och enligt sägnen hade de här djuren en styrka och uthållighet hos 10 hästar. 

För att få till de här gigantiska hästarna så byggde Scott först en miniatyrversion som var tre meter hög, dessa skannades sedan av  med laser för att hjälpa ståltillverkarna att få till exakta fullskaliga komponenter.

Även om de hästarna ska symbolisera de arbetande hästarna i Skottland så är de också en del av de skotska sägnerna. Kelpies är varelser som lever i vatten, en slags föränderliga varelser som man  kan få se som vattenhästar men även som mänskliga varelser. De kan uppstå som en vacker ung kvinna i hopp om att locka unga män till deras död. Eller de kan ta på sig formen av en hårig man som lurar vid floden, redo att hoppa ut till intet ont anande resenärer och krossa ihjäl dem. Men det vanligaste är att de uppträder som hästar.

När man hör ljudet av hur en kelies slår med svansen i vattnet kan det låta som åska och om du passerar en flod och hör ett ojämnt klagande eller ylande så bör du vara försiktig, det kan vara en kelipevarning.

Jag tar en promenad runt dessa stålhästar för att se hur de förändras när man ser dem från olika vinklar.

Ser också hur kanalen leds in här.

Nästan varje stor vattenkälla i Skottland har en associerad kelpieberättelse, men den mest omfattande är nog Loch Ness. I Skandinavien har vi Bäckahästen och liknande berättelser och sägner finns i många andra delar av världen. Uppkomsten och tron på illvilliga vattenhästar kan ha många olika orsaker,  men berättelser om kelpien hade ju också ett praktiskt syfte  med att hålla barn borta från farliga sträckor av vatten och varna unga kvinnor att vara försiktig för snygga främlingar. Träffade inte på några snygga främlingar här, men en vacker svan simmade runt vid hästarna.

Här vid parken Helix finns också att informationscenter så vi går in och får lite mer information om hur dessa skulpturer byggdes och även vad kelpies är.

Så här lär dessa ha sett ut.

Vi lämnar hästarna åt sitt öde och njuter av de skotska bergen på färden mot nästa besöksmål som är Falkirkhjulet. Fast Först måste väl Arria få var med här också. Hon står bredvid motorvägen när man kör mot Falkirk, hon är tio meter hög och är också skapad av Andy Scott. Officiella namnet på henne är  "Angel of the Nauld" detsamma som Nordens ängel. Där stannade vi inte utan jag tog en bild från bilen.