Reynisfjara – Skönhetens och farans strand

Vi sov gott i Vik, frukost ingick och även om den inte var den bästa på resan så blev vi mätta ändå.

Det första som står på agendan i dag är Svarta stranden. 

Island är känt för sina dramatiska svarta sandstränder, som har skapats av vulkanisk lava som slitits ner av havet under tusentals år.

Den mest kända av dem alla är Reynisfjara, den ligger nära byn Vík. Så det är dit vi beger oss denna morgon. Bra att vara tidigt ute innan bussresorna från Reykjavik kommer.

Reynisfjara är inte bara ett geologiskt underverk med sina dramatiska basaltpelare och brusande Atlantvågor.

Den bär också på en gammal isländsk saga som ger platsen en mytisk dimension.

Enligt sägnen levde tre stora jättar i området. 

Det berättas att jättarna en gång bodde i bergen. En natt försökte de dra ett skepp i land, med rep så starka att de tycktes gjorda av urkraft. De slet och kämpade, så fokuserade på sin uppgift att de inte märkte hur gryningen smög sig fram. Och just som den första solstrålen bröt horisonten, förvandlades jättarna, skeppet och repen till sten.

De sägs nu vara Reynisdrangar – de dramatiska klippformationerna som reser sig ur havet strax utanför stranden. Oavsett om man tror på legender eller ej, är platsen omgiven av något som liknar magi. Den svarta lavasanden, de ståtliga basaltpelarna som pekar mot skyn, och det eviga dånet från Atlanten skapar en scen som är både drömlik och djupt oroande.

Men Reynisfjara är inte bara vacker, den är också farlig. Under ytan lurar något oberäkneligt: sneaker waves. Vågor som smyger sig in, plötsliga och kraftfulla, och som kan dra med sig allt i sin väg. I början på augusti i år inträffade ännu en tragedi. En nioårig flicka från Tyskland besökte stranden med sin familj. Vid basaltgrottan steg tidvattnet snabbt, och en våg svepte in med sådan kraft att flickan försvann i havet. Trots räddningsinsatser gick hennes liv inte att rädda.

Reynisfjara är en plats som kräver respekt. Vågorna väntar inte. De varnar inte. De tar.

Varningsskyltar finns, men inte alla läser dem – och som alla säger, vädret här kan skifta på bara några sekunder.

Men just idag är det solsken och lugnt.

Ett brudpar står på stranden, klädda för ett ovanligt bröllopsfoto.

De vill ha en bild som sticker ut – och det får man kämpa lite för.

Blir det bra så här?

Jag tänkte på hur sagor och landskap smälter samman här. Hur Island bär sina berättelser som berg bär snö – inte som dekoration, utan som en del av sin själ. Vinden bar med sig salt och saga, och jag kände hur kameran inte bara fångade ljus, utan också tystnad.

Det är något med Reynisfjara som inte låter sig förklaras. Den är vacker, ja – men också vild, farlig, nästan trotsig. Som om platsen själv vill påminna oss om att vi är gäster i något större. Och kanske är det just därför jag återvänder till de karga och kalla trakterna. 

Förra gången vi var hit, för elva år sedan var det endast en strand och en parkering. Nu finns det även ett hus med servering och shop.

Ett lite oväntat fynd hittade jag på damtoaletten, där satt det ett Hammarbymärke.

Vi fortsätter till Skógafoss