Vad äter man på Malta

En intressant sak med resor är maten. Att få testa lite nya rätter och smaker.

Men hur var det nu, skulle det här inte handla om mat och dryck.

Så varför börjar jag med en bild på en staty då.

Jo, för på ett av Vallettas små torg står ett monument som få besökare passerar utan att stanna upp. Det är Sette Giugno‑statyn, rest till minne av händelserna den 7 juni 1919, då protester mot höga priser och kolonialt styre slutade i tragedi. Fyra malteser miste livet den dagen – deras namn finns inhuggna i sockeln – och händelsen blev ett av de första stegen mot Maltas självstyre.

Samma årtal dyker upp på ett helt annat sätt i dag,  på flaskorna med det populära maltesiska vinet “1919”. Namnet är en hyllning till samma historiska händelse, men uttryckt genom smak och hantverk i stället för brons. Etiketterna på flaskorna får dessutom designas av maltesiska konstnärer, vilket gör varje flaska till ett litet konstverk i sig och även blivit samlarobjekt.

Och som så ofta här på Malta hör god mat och gott vin ihop. Ett glas 1919 till en fiskrätt eller en enkel pastizz blir inte bara en måltid, utan ett sätt att låta historien följa med till bordet – från torget i Valletta till den egna tallriken.

När vi är på resa så känns det naturligt att äta den mat som är typisk för platsen. Den maltesiska maten är som en karta över öns historia – varje smak bär spår av de folk som passerat här: fenicier, araber, italienare, britter. Det är medelhavskök med rustik själ, där havet, solen och de lokala råvarorna står i centrum.

Det första vi testar är Stuffat tal-Fenek. Det är Maltas nationalrätt, en mustig kaningryta som kokas långsamt i rött vin, tomat, vitlök och örter. Namnet betyder ungefär kaninstuvning, och rätten har djupa rötter i den maltesiska landsbygden.  Alla har deras egna åsikter om vad som bör serveras tillsammans med Stuffat tal-Fenek, så du kan få allt från grönsaker till pasta och maltesiskt bröd som alternativ vi fick pommes frites.

Maltesisk mat är ofta jordnära och aromrik, med mycket vitlök, tomat, olivolja och örter som timjan och mynta, det var även den här.

Innan maten kom in fick vi in Ħobż biż-żejt, den klassiska maltesiska “bröd‑med‑olja”-rätten. En tjock skiva av det lokala brödet, och en röra med tomat, dränkt i olivolja och toppat med tonfisk, kapris och oliver. Enkelt, rustikt och fullt av solsmak — och precis en sådan liten rätt som gör att man direkt känner att man är på Malta. Oftast serveras allt ovanpå brödet.

En annan rätt som vi bara måste testa var Aljotta, Maltas klassiska fisksoppa. Den ser kanske enkel ut vid första anblicken, men smaken är allt annat än det. Aljotta är en buljongbaserad soppa med vitlök, tomat, ris och färsk fisk, ofta små fiskar som kokas hela för att ge maximal smak. När fisken silas av rensas och läggs tillbaka i soppan, musslor läggs till och det smakar så bra.

Det är en rätt med rötter i den maltesiska vardagen, något fiskare lagade när dagens fångst var liten, men smaken är så djup och fyllig att den blivit en självklar del av det maltesiska köket. Lätt, men ändå rik. Rustik, men ändå elegant.

Merchant Street är som Vallettas egen kulinariska pulsåder, en gata där restaurang efter restaurang avlöser varandra och där uteserveringarna nästan flyter ihop till en enda lång matgata. Här sitter människor mitt i gatan under markiser och parasoller, medan kockar står bara några meter bort och filéar fisk, rullar deg eller förbereder kvällens special, allt synligt för förbipasserande.

Det är en gata som länge varit en naturlig samlingspunkt. Förr var det marknadsgatan där man köpte allt från grönsaker till tyg, och den livliga handeln gjorde att små matställen började dyka upp. Med tiden tog restaurangerna över mer och mer, och i dag är Merchant Street ett av Vallettas mest självklara ställen att slå sig ner för en måltid. Här känns det nästan som att hela gatan är en enda stor restaurang, där dofter, röster och klirrande glas blandas i luften.

Så det var lite självklart att vi skulle testa att äta där någon gång.

Men vi hade också en lite mer sofistikerad restauranggata nära vårt hotell, och där kändes det helt självklart att slinka in på en av vinbarerna. När en skylt vid trottoaren deklarerar att it’s WINE O’clock, då behöver man ju inte fundera så länge — är det vin och klockan är rätt, då går man in.

Deras meny är enkel och rätt charmig i sin tydlighet – man väljer helt enkelt en av deras “Mixed Platters”. Vi tog varianten med fyra ostar och fyra sorters chark, en lagom blandning av lokala smaker som passade perfekt till ett glas vin.

Det här stället heter Vinuri, och vill man ha en riktigt trevlig kväll är det hit man ska gå. Det är familjärt på ett sätt som inte går att fejka, ägarna rör sig mellan borden, pratar med gästerna och skapar en stämning som känns både personlig och avslappnad. De kan sina viner, och när de berättar om flaskan 1919 och vingården bakom gör de det med sådan inlevelse att man nästan känner doften av druvorna.

Även här fick vi in en liten rätt före vår platta – en handgjord korv från en farm ute på Malta. Ägarna åker själva dit och köper den direkt från producenten, så den finns inte ens att få tag på i butikerna i stan. När vi frågar om den går att köpa någonstans ler hon bara och undrar om vi vill ha mer. De bjuder inte bara på maten, de bjuder på sig själva också.

Kvällen fortsätter i samma anda. När vi ber om notan och ska resa oss säger de snabbt: “Nej, nej, vänta lite.” Och så kommer de tillbaka med både kaka och en speciell maltesisk likör. Det blir en sådan där kväll man minns – inte för att man åt något extravagant, utan för att man blev så otroligt väl omhändertagen.

Sista kvällen väljer vi en annan restaurang på samma gata – Guże. De har fått en utmärkelse i Michelin 2026, en sådan där kvalitetsplakett som betyder att inspektörerna varit där anonymt och bedömt maten som riktigt bra. Det är inte en stjärna, men det är ändå en tydlig signal om att restaurangen håller en nivå som sticker ut och är värd att söka upp. Menyn är också mer elegant och genomtänkt, så det känns som ett perfekt avslut på vår vistelse.

Ska man gå hit är det klokt att boka bord i förväg. Vi är bland de första som kommer, och det visar sig snabbt att det var tur att vi hade reserverat – restaurangen fylls på i rasande takt och blir snart helt fullsatt.

Här inne blir det lite svårare att välja, det finns så många rätter vi vill testa. Bäst att ta olika och smaka av varandra, tänker vi, och ser snart att flera andra bord gör likadant. Jag börjar med Black Pig, som serveras med pappardelle, medan maken – som älskar bläckfisk – väljer Octopus. Den får han däremot ha helt i fred, för just den fisken är inget för mig.

Även här börjar kvällen med en liten starter. Vi får in en liten kopp med en ljuvligt god morotssoppa, silkeslen och precis lagom kryddad, tillsammans med det nygräddade brödet som doftar så gott att man nästan glömmer att det bara är en förrätt till förrätten. Det är en sådan där liten gest som säger mycket om restaurangen: omtanke, enkelhet och en vilja att ge gästerna något extra redan från start.

Till huvudrätt väljer jag Rabbit och maken tar Beef. Pork belly lockar också, men hur gärna jag än skulle vilja prova allt så klarar jag inte två huvudrätter – jag orkar knappt min kanin, trots att den är så god. Faktiskt ännu godare än kaninstuvningen vi åt första dagen.

Lägger in menyn här om någon vill bli frestad. Eller planerar en resa till Malta.      

Många fler rätter hann vi inte med, förutom lunchen den dagen då vi tog båten över till Sliema. Där blev det italienskt, och inte heller där kan jag klaga på maten. Jag åt en Spaghetti Amatriciana – en av de mest klassiska och älskade pastarätterna i det italienska köket – och den var verkligen god. Men jag undrar ofta varför portionerna måste vara så enormt stora. Jag orkade inte hela den här rätten heller, och någon efterrätt var det inte ens tal om när man redan är proppmätt.

På gatan där vi bodde fanns det dessutom en chokladbutik, och den låg lite farligt nära. Bara några steg bort, faktiskt. En sådan där plats man försöker gå förbi med bestämda steg, men som ändå lyckas dra in en med doften av kakao och nygjorda praliner. En ask praliner fick faktiskt följa med hem. 

Här kunde man även ta en drink med chokladtema. 

Förutom alla restauranger och serveringar finns det också de där små kaféerna som egentligen bara består av ett par bord direkt på trottoaren. Vi slog oss ner vid ett av dem efter en lång promenad i solen och var rejält törstiga. Jag dricker sällan öl, men den lokala Cisk ville jag ändå testa – och den var faktiskt riktigt god. Vi satt där, mer eller mindre i vägen för alla som passerade, men det gjorde ingenting. Det var precis den pausen vi behövde.

Trevlig Valborgsmässoafton!

Sommarminnen

Sommaren börjar gå mot sitt slut, en sommar fylld av både värme, glädje och annat lite otrevigt som åter på kryckor och borrelia, men det är det roliga som får bli kvar i minnet.

Ett trevligt minne var en tur som startade Malmköping,  Där tog vi en solig promenad på Harmonirundan. På station 7 skulle man tänka till. Vi tänkte och gick vidare.

Promenerade runt och kände in idyllen av småstad.

Färg stod det, men det var nog färg som saknades.

Vid Stora torget står kanonerna från Södermanlands regemente kvar som dekoration. 

I Malmköping finns det gott om bänkar att vila på.

På den här kan man slå sig ner  och titta ut över Malma hed, där tränade soldaterna på 1700-talet och ända in på 1920-talet.  Kan tänka mig att det blev varmt och svettigt i deras vadmalsuniformer en solig dag.

Vi promenerade vidare och såg att det här huset fortfarande inte är till salu. Fast texten ovanför dörren börjar blekna nu.

Även den här gången som vi är i Malmköping är fotomuseet stängt. Har bara öppet på onsdagar. Får välja att åka dit på en onsdag nästa gång.

Är man intresserad av veteranplöjning så kan man bege sig till Snösvad den 7 september.

På kvällen, före middagen, var det skönt att svalka sig med en drink i hotellets trädgård.

Maten var god och riklig.

Blev även ett besök Hälleforsnäs i juli. Ett nyrenoverat bruksområde.

Där skulle det finnas så mycket av se och göra,  synd bara att det endast var mejeriet med ostbutik som var öppen. Det var ändå mitt i semesternmånaden juli och många som kommit dit. 

Men ostbutiken var ändå värd resan dit. Raketost hade de visserligen inte,  men en bit av en mycket god ost fick följa med därifrån.

På ängen utanför hade någon jätte börjar gräva sig en grop.

Resan vidare gick över Kvicksundsbron, inget speciellt hände där, men det var dags för en bensträckare bara.

Ett stopp vid Sttrömsholms slott tog vi också.

Vi hamnade även i Engelsberg den här sommaren.  Där vajade svenska flaggan i sommarvinden.

Hittade skulpturparken där.

Änderna i dammen hade här fått sällskap av sälar, de tyckte nog att dessa var lite stela av sig. Saknade nog social kompetens.

Även tulpanerna hade stelnat något, men vissnade inte i första taget. "Forever young" kallade konstnären Ann-Britt  Hasselgren sitt verk. Hon har även humor för det fanns en tillägsskylt med texten, " Hoppas inte rådjuren blir besvikna".

Spegelpyramid, men den hette något annat. 

Natten tillbringade vi i Sätra brunn.

Blev ett kort besök vid Hjälstaviken, men stannade vid fel parkeringen och när vi upptäckte det var det redan förmiddag och för varmt att skåda fågel. Så det får bli ett besök  en annan gång.

Såg fågel i alla fall. 

Dottern fyllde 50 år i slutet av juli och firades rejält, vi köpte vin på barnens födelseår när de var små och nu var det dags att öppna hennes årgångsvin.  Det hade klarat lagringen alldeles utmärkt.

Eftersom festen var nära Örebro så blev det ett besök på slottet där.

Trevlig utställningen om häxor hade de på slottet.

Testade där inne hur bra kameran i min nya mobil var i mörkret,  gick ju riktigt bra. 

Det här rummet var dessutom helt mörkt.

Blev även lite spådom om framtiden vid spåbordet.

Även Örebro har bänkar om man behöver vila benen.

Och i Örebro kan alla få ett bord på puben.

Hann även vara lite i stugan landet och titta på fåglarna i sommar. 

Sådde ett frö i våras, nu får jag skörda. Sår nog två nästa vår. ;)

Blev långt men sommaren var lång och är inte riktigt slut än.

Är nu i Gävle och ska besöka det nyrenoverade järnvägsmuseet i morgon.  Blir kanske ett blogginlägg av det, vi får se.

Fine dining på grönländska och när man jagar en stjärna.

Vi startar med en av restaurangens signaturdrinkar. Smakrik och kyld med glaciäris, så klart.

En del av smaksättningen var från den här burken. Huvudingrediensen plockas i naturen och får smaksätta vodkan under lång tid.

De första fyra smårätterna får vi serverade där i baren.

Till maten serveras väl utvalda viner som ska stämma perfekt med maträtten.

Det här är salladslök med krabba och tomater, vackert upplagd och serverad på en bädd av mossa.

Samtidigt får vi in en liten rätt med lamm och caviar. Kan ju bara säga att dessa smårätter verkligen retade smaklökarna.

Sedan kommer  det in renhjärta med rabarber serverat på valnötter. Valnötterna blev kvar för min man tycker inte de är så goda och jag är lite överkänslig för just valnötter. Bäst att lämna dem.

Sedan kommer vi till det äventyrliga. Mattak.

Mattak är en traditionell rätt från Grönland, som består av valhud och späck, Det är en viktig del av den inuitiska kosten och äts ofta rå. Mattak har en tuggig konsistens och en smak som kan beskrivas som en blandning av nötter och fisk. Det är rikt på vitaminer och näringsämnen, vilket gör det till en värdefull näringskälla i de arktiska regionerna.

Här är den visserligen serverad med restaurangens eleganta finnes och på två stenar från naturen, men jag kan säga att den maträtten kommer jag inte beställa in fler gånger. Det räcker med att ha fått testa den en gång, men samtidigt glad att ha fått göra det.

Därefter förflyttar vi oss till bordet. In kommer brödet, nybakat och väldoftande. Bröd som kommer in före maten brukar inte få så mycket uppmärksamhet, men det här förtjänar nästan en egen sida. Så gott och även vackert. 

Vi får två olika och jag känner nästan smaken och doften då jag ser bilderna. 

Hovmästaren berättar att de använder grönländska produkter i så stor utsträckning som möjligt. Det som vi inte kan få tag på lokalt kommer från andra nordiska länder.

Våra råvaror kommer från hela Grönland, från isfjordens djup mellan de enorma isbergen till topparna på de branta, snötäckta bergen. Vi använder även bifångster från bland annat fiske. Det är vårt sätt att stödja lokalsamhället och säkerställa fräscha och autentiska smakupplevelser.”, säger han, samtidigt som vi blir serverade en tallrik med pilgrimsmussla, ramslök och en liten spröd dekoration. 

Till det en Weissburgunder Cardonnay.

Nu är det dags för den välbekanta hälleflundran, det är säsongens fisk så helt klart ett naturligt val av fisk. Den är smaksatt med verbena och mörk choklad. 

Restaurangen är känd för sin eleganta atmosfär och så klart den fantastiska utsikt över Diskobukten och de majestätiska isbergen.

Nu är det dags för en rätt som kallas för Reklinger, serveras med äggula, "brown butter-caviar-truffle". 

Till och med besticken som vi äter med är lokala, de här knivarna tillverkas speciellt för restaurangen av en lokal hantverkare.

Eget märke och symbol dessutom.

Samtidigt som maten serveras får vi information om den grönländska matkulturen.

På grund av det kalla klimatet tar det lång tid för mat att växa och mogna. Men detta resulterar också i rena och färska ingredienser av oöverträffad kvalitet. Vi vet hur man bäst hanterar de lokala råvarorna, och vi använder gamla tillagningsmetoder, som hängmörning, rökning, saltning och tillagning av maten på en grill med ljung från den steniga bergssidan. Resultatet är en helt autentisk upplevelse och utomordentligt rika smaker.

Fjällripa, svamp, jordärtskocka och pumpa.

Besticken till nästa rätt är väldigt speciella, även de tillverkade av en lokal hantverkare, kniven har ett isbjörnsfodral.

De passar bra till renen vi nu ska äta, serveras med sås med moreller, toppmurkla och en skiva rödbeta.

Vinet till dekanteras i en mycket speciell karaff, när vinet sedan hälls upp i glasen låter det som musik, som om vinet sjunger.

 Kockarna som arbetar här är mästare på sina områden, här har vi vår kvälls kock.

Han kom precis in med dagens dessert, som är en mjölkchokladmousse med  kråkbär och ett sprött tuillekex som dekor.

Till kaffet efter maten får vi fyra goda praliner.

Vinerna som serverades till maten var:

Sancerre, Guy Saget från Frankrike.

Chardonnay/Weissburgunder från Tyskland.

Cava, Naveraan från Spanien.

Santenay, J.C Boisset från Frankrike,

Cab. Sauvignon, Sebastiani från USA.

Riesling Auslese, F. Haag från Tyskland.

. 

Nästa och sista om Grönland 

Carro Matto

Varje år i slutet av september händer det något speciellt på Florens gator. Jag hade ingen aning om att vi lyckats pricka in denna speciella händelse och blev ganska överraskad då vi kom tillbaka efter vår promenad. Fullt av folk var det ganska ofta på gatan vid vårt hotell men när det dessutom var musik där som fick både folk och poliser att börja dansa och röra sig i takt, då insåg jag att det var något speciellt på gång.

Vad som är på gång, är firandet av den sekelgamla Toscana traditionen av vinframställning och hur vinet kom in till stan. Det är årets skörd och tillverkning av Chianti Rufina som är klart.

Till befolkningen och alla turisters glädje så kommer det färggranna och historiskt klädda människor tågandes, kompanjerade av trummor och trumpeter.

I en lång rad kommer de paraderande gatan fram.

Här kommer flaggkastarna.

Det är trångt vid sidan om och jag får spänna på mig blyskorna för att inte bli undanknuffad av alla som vill fram för att se och fota. Carro Matto, dras av vita oxar.

Carro Matto betyder, ungefär "galen kundkvagn" och är de konstfullt travade vinflaskorna på vagnen bakom oxarna som är huvudpersonerna i den här festligheten.

Sedan det 14: e århundradet, har vin tappats på flaska och bevaras i glasflaskor som kallas "fiasco" de har en rund, päronformad nederdel och med lång hals. Flaskorna har blivit en symbol för det toskanska vinet. Flaskorna innehåller 75 cl vin. Flätningen runt nedre halvan av flaskan är till för att skydda glaset från att brytas samt fungera som värmeisolering, för att upprätthålla kvaliteten på vinet.

Det finns över 2000 flaskor på vagnen, och bara ett fåtal har kunskapen om att kunna skapa detta mästerverk av inflätade flaskor, så att de tryggt kunde transporteras in till stan från vingårdarna på lansdbyggden.

Efter vagnen kommer det väktare.

Sedan kommer förklaring till de vackert klädda som vi såg tidigare på dagen. Nu är det även barn med och alla bär på vinflaskor i olika varianter.

Kan bli lite jobbigt med allt poserande då man är liten.

Många ställer upp sig för fotografering och en hel del turister tränger sig fram för att bli fotograferade tillsammans med dem.

En del riktigt färggranna.

Sedan kommer traktorn med godis till folket.

Här kan man köpa vin direkt från vagnen. En flaska följde med oss hem också

En liten videosnutt av paraden.

Till sist...

Vad sägs om att hänga med på en promenad i Tallinn.

I den gamla staden i Tallinn kan man nog gå hur många timmar som helst och hur många gånger som helst utan att tröttna på att titta på alla hus och allt annat som finns där. Det kan vara lite knaggligt att gå eftersom det är mycket gatsten och kullersten.

Men vad gör det när det finns så många fina hus att beundra.

Det blir många bilder på högkant för det är trångt i gränderna och många hus har tinnar och torn som sticker upp.

Men det går att hitta några motiv som går att få in i ett liggande format.

Vid många restauranger finns det så här tjusiga "inkastare" som gör sitt bästa med att locka in turisterna till just deras restaurang.

Den här stod utanför Olde Hansa, en restaurang i medeltida stil och den kan säkert klassas som en turistfälla men är en turistfälla som man inte bör missa ändå. Maten är god och personalen är riktigt trevlig och det är inte speciellt dyrt heller.

Man kan ha en björn som lockbete också, som den här ryska restaurangen.

Vi går vidare på vår promenad, det är många som riktar kameran uppåt för att fånga de vackra husen på bild.

När båtarna från Sverige och Finland kommer in kan det bli trångt på gatorna.

Vi hittar en trevlig vinkällare och slinker in där bara för att titta. Den heter Gloria.

Ett riktigt mysigt ställe med små rum där man kan sitta i avskildhet och äta eller bara ta ett glas vin.

Det här är rummet Mona Lisa.

Man behöver inte så mycket fantasi för att förstå hur det fått sitt namn.

Ägaren visar oss runt och det behövdes inte så mycket övertalning från hans sida för att få oss att slå oss ner och fukta strupen med ett glas vin. 

Vi stannar här en stund innan vi fortsätter vår promenad.