Camera Obscura

Fd fotograf, numera förläggare - men plåtar såklart fortfarande och bloggar i tid och otid ;-)
 
Follow johanericson on Twitter

Bilder från en stad jag lämnat...

  Leica M9-P med Summicron ASPH 35/2 - samtliga bilder utom sista som är tagen med Voigtländers Nokton 35/1,2.

E
n promenad, för en tid sedan, med min Leica genom den stad jag nu inte längre bor i...










Postat 2017-08-31 23:56 | Läst 43615 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Det magiska Leica-ljudet - the sound of silence


Fujifilm X-Pro1 med Fujinon 23/1,4 - Rickard Eriksson demonstrerar slutarljudet från hans Leica M9-P för vår redaktör.

M
an talar ibland om "Leica magin" - oftast med syfte på bildkvaliteten. Men för mig handlar den unika "Leica-upplevelsen", eller magin om man så vill, lika mycket om själva handhavandet. Den glasklara optiska sökaren, det kompakta formatet och den enkla ergonomin samt det diskreta ljudet från slutaren ger en speciell upplevelse. Som skapar ett speciellt förhållande till motivet och därmed påverkar hur bilden komponeras för att slutligen exponeras. Diskret, tyst - det perfekta verktyget för reportage foto. Något som var närmast unikt under den analoga tiden men som nu nästan är en självklarhet med dagens kameror med både elektronisk sökare och slutare. Som Fujifilms X-serie. Men trots de elektroniska slutarnas totala ljudlöshet så saknar de lite av "magin". Den upplevelse - det ljud - som en klassisk analog Leicas ridåslutare ger. Den unika gummiklädda tygridån, en mer än 100-år gammal konstruktion, med sitt mycket karaktäristiska ljud. Ni som har hört det vet vad jag talar om…
Mig skänker det ett speciellt lugn. Lite svårt att förklara - men jag kan gå fram till kameraskåpet och ta fram en analog Leica och torr avtrycka (utan film). Bara för att få höra ljudet. Och känna kameran i mina händer. Ibland lyfter jag den till ögat och fokuserar, torr-avtrycker bild efter bild. Det gör mig lycklig.

Allt för sällan laddar jag en Leica med film - men det gör mig ännu lyckligare. 



Uppifrån: Voigtländer Bessa R, Bessa L, Fujifilm X-Pro1 och slutligen Leica M6 TTL - med den klassiska Leica-slutaren.

Postat 2016-09-30 23:57 | Läst 16512 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Nära skjuter ingen hare och lite om tekniken i digitala mätsökarkameror (läs Leica och Fuji) så här i årets första blogg



Först lite bakgrundsinformation - kameran på bilden ovan representerar på många sätt min idealkamera. Det är min sista Leica M6 TTL, och i detta fallet även en av de sista 999 M6:orna som tillverkades (nr 252 för att vara exakt ;-). På den sitter ett Summicron ASPH 35mm f2 "M39 Limited edition" - dvs ett unikt objektiv från 2001 som bara tillverkades i 1000 exemplar - för den japanska marknaden. Det har M39 Leica-skruvgänga istället för M-bajonettfattning och kräver således en adapter för att kunna monteras på M-huset. En standard från 1930 som gick ur tiden på 50-talet i och med lanseringen av Leica M3 men som återupplivades av bla Cosina/Voigtländer på 90-talet. För mig så innebär det att jag kan använda mina moderna Leica och Voigtländer-gluggar på min äldsta Leica från just 1930!



Egentligen har de analoga Leicorna allt, en glasklar sökare med integrerad exakt mätsökare, samt inte minst den fantastiska gummiridåslutaren med världens skönaste ljud ;-) Det enda "felet är det enkla faktum att de inte är digitala, dvs 36 bilder och därefter filmbyte. Sedan tillkommer framkallning och skanning innan bilderna finns i datorn, och det blir både tidsödande och dyrt. Så för mig blev det en M8 när den lanserades - som jag sålde för lite mer än ett år sedan. Jag har "gosat" med olika Leica M9:or i omgångar, men för över 50.000 Kr så är den för lik M8:an - bara "sensor-formatet" skiljer dem åt...
Alla barnsjukdomarna i Leica M8/9 konceptet drev mig i armarna på Ricoh och deras unika GRX-system. På papperet en lysande ide men i praktiken något helt annat. För mig var det främst ergonomin som inte ville fungera, det lilla modul-huset utan sökare blev framtungt och svårhanterligt med Leicas robusta optik monterad.



Så när Fujifilm lanserade X-Pro1 med sin nyskapande hybridsökare och en helt unik sensorteknik så slog jag till direkt. En bildkvalitet som var jämförbar med de bästa "fullformatarna", bra skärmsökare och en fin glasklar optisk hybridsökare. Och allt förpackat i ett retroinspirerat hus i Leica-stil med rattarna på rätt ställe. De enda två minusposterna var formatet APS-C och avsaknad av mätsökare - istället får man förlita sig på AF och fokushjälp. En positiv överraskning är Fujis optik - den levererar verkligen och gör behovet av att köra Leica-gluggar med adapter minimal. Sedan har Fujifilm lanserat nya uppgraderingar av sin firmware med jämna mellanrum och kommit tillrätta med de allra flesta barnsjukdomarna. Och deras egen "intelligenta M-adapter" är ett stort plus.



Ovan det mesta av min analoga och digitala utrustning per idag. Är jag nöjd? Kanske…
Jag saknar fortfarande Leicas mätsökare, AF och/eller fokushjälp är inte riktigt samma sak - tyvärr. I vissa fotosituationer är mätsökaren helt enkelt oslagbar! Men en investering i en Leica M som som ju har EVIL osv gör Fuji-systemet i praktiken överflödigt. Men om jag "nöjer mig med" att komplettera med en "enkel" M9 eller M9E, kanske rentav begagnad (priserna faller som en sten just nu) så finns ju behovet av EVIL och Fuji-systemet kvar. Eller så kan jag ju komplettera ett rent Leica-M system med ett DSLR-system som som förr i tiden. Men det blir dyrt och synergierna försvinner. Och Fujifilm lanserar nya spännande gluggar på löpande band - nu senast ett 56mm (motsvarar 85mm) med största bländare f1,2
...och när kommer en X-Pro2?
Och när blir man nöjd?
Kanske bättre att sälja rubbet och bara behålla Summicron 35:an och köpa en Leica M? En kamera, ett objektiv… DOGMA!

 

Postat 2014-01-06 18:27 | Läst 22924 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Det blev en "krubbild" i år igen - straight out of Fujifilm X-Pro1 :-)

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 - JPG straight out of camera @6400 ISO 1/60 sekund och f:4.

F
ick till slut både tid och inspiration till att uppdatera min Fujifilm X-Pro1 och samtliga gluggar till senaste firmware-versionen  2.01. Och sedan blev det några numera traditionsenliga "krubb-shots" ;-)

Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 - obeskuren men något behandlad (vinjetterad) i PS, @6400 ISO 1/80 sekund och f:2,4.

En stor skillnad är att autofokusen nu blivit snabbare och objektiven betydligt tystare. Att fånga dotterns julklapp till mig - en radiostyrd "fotohelikopter" - i flykten hade varit närmast omöjligt före uppdateringen. Fujin är fortfarande ingen "action-kamera" men efter uppdateringen betydligt mera lättanvänd!
 

Postat 2012-12-26 16:13 | Läst 11642 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

På tal om analogt - så här laddar man en 82 år gammal kamera med film!


Fujifilm X-pro1 med 60/2,4 samtliga bilder. Kameran på bilden är min Leica II från 1930, dvs den började sitt liv som en Leica I - läs mer om den här ;-)

S
om jag berättade i förra blogginlägget så laddade jag min Leica II - ursprungligen från 1930 - med film. Och för er som undrar så är det precis samma film som används än idag - 135mm film om 36 exponeringar, i en ljustät filmkassett (se bilden ovan). Leica var med och skapade den standarden, när Oskar Barnack konstruerade "Ur-Leican" 1913 så anpassade han den helt enkelt för en "armslängd" film - ca 1,5m - vilket blev 36 bildrutor.  Filmen var egentligen avsedd för rörlig bild, därav perforeringen, dåtidens stillbildsfilm höll betydligt större format. De flesta långfilmer spelas fortfarande in och visas på 135mm film - även om digitala biografen blir allt vanligare.



Leica II - precis som alla Leicor tom M3 (som kom 1954) - laddas enbart via botten och saknar den "baklucka" som alla moderna kameror har. Nyare Leicor har en "hjälp-lucka" men tekniken är i stort sett densamma - även Leica M8 och M9 laddas med batteri och minneskort via en likadan avtagbar botten.



Detta kräver att en löstagbar filmspole tas ut och att filmens "flärp" träs upp på den innan den laddas i kameran.


Sedan skjuter man in spole och filmrulle i kameran och filmen måste vara "spänd" annars blir de fel. Därefter måste man dra fram filmen försiktigt samtidigt som man håller mot på återspolningsvredet - så att filmen spänns ytterligare och frammatningsmekanismen tar tag i perforeringen. 



För att kontrollera att filmen kommer rätt - inte minst över tryckplattan - är det bäst att ta av objektivet och öppna slutaren. Skulle filmen fastna kan man även putta på den via slutar
öppningen så att den kommer i rätt läge. Ingen perforering får synas i öppningen och filmen måste röra sig jämt när man drar fram den.



Sedan är det bara att sätta på bottenlocket, montera tillbaks objektivet, göra minst två blindavfyrningar (för att mata förbi den ljusskadade delen av filmen) och nollställa räkneverket. 

Nu är man redo att börja fotografera. 

Och inte helt fel med en handhållen exponeringsmätare samt en modern optisk extra-sökare i tillbehörsskon - den inbyggda visar bara 50mm och är ganska liten. Men mätsökaren är lättanvänd och mycket exakt. Så med modern optik på kameran så blir bildresultatet som från vilken analog Leica som helst ;-)

Du kan läsa mer om min Leica II i ett tidigare blogginlägg.

Postat 2012-08-31 23:58 | Läst 12148 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 ... 6 Nästa