funderingar

Inriktning? Nja, jag gillar att skriva. Meningen med att blogga har jag inte riktigt fattat men det ger sej väl.

Panasonic LX100 , den svåraste kamera jag någonsin försökt bemästra

Ett försök att väcka liv i en avsomnad fotolust igen, jag skaffade en liten Panasonic LX100.
Till största delen tänkt för promenader på stan.
Jag gjorde som jag brukar och lusläste resensioner av små kompaktkameror och föll till slut för den här modellen.
Väl inhandlad var det bara att försöka sätta sig in i kamerafunktionerna. Vilket jag fortfarande håller på med efter några månader.
Så småningom hittade jag en bra instruktionsvideo på Youtube som rätade ut många frågetecken, men fortfarande lever kameran sitt alldeles egna liv när jag har med den ut.
Den är full av små knappar som jag hela tiden kommer åt bara genom att hålla i kameran tycks det.
ISO-talet for omkring tills jag insåg att jag omedvetet snurrar på hjulet där jag lagt in ISO-funktionen.
Kameran är liten och diskret vilket var ändamålet med den. Jag kan gå jättenära folk på stan utan att de fattar att jag fotar. Vidvinkeln placerar dem sedan på distans, men vidvinkeln i sej skevar inte till det alltför påtagligt i bilderna som tur är.


Jag kan fota i RAW och har skrivit ut ett par bilder i full storlek och känner mej tillfreds med utskrifterna på papper.
Men hela tiden under fotopromenaderna ställer kameran om de ursprungliga inställningarna jag hade när jag startade.

Har fasta tids och bländarinställningar och låter kameran ställa ISO-talet vilket den klarar ganska bra.
Jag tycker att den levererar bra skärpa och färger så på det viset är den jätterolig.

Men varför i hela friden sparar den plötsligt i jpg-filer fast jag inte aktivt ändrat inställningen??
Att försöka återställa inställningar som oförklarligt ändrat sig har visat sig märkvärdigt omöjligt, jag kan stå och trycka på knappar och blippa i menyn utan att alls hitta det jag vill åtgärda. Det är en bra träning i tålamod, men inställningarna känns inte på minsta vis logiska.
Nåja, den klarar motljus hyggligt.

Ibland hamnar ISOt så högt att det blir kornigt, men det gör inte så mycket när man tar över bilden i svartvitt.

Igår när jag var ute famlade jag runt på kameran med handskar på. Fick en hel hög med oavsiktligt tagna bilder vilket är konstigt att förhålla sej till.
Jag gillar bilden av trädet, men jag har inte tagit den själv, den knäppte kameran åt mej. Kan jag då stå för bilden, den känns inte riktigt som min?


Det blir kornigare resultat än med systemkameran men jag tycker att bildkvalitén duger. I alla fall för den här sortens motiv.
Jag begriper bara inte hur jag ska lära känna alla inställningarna, det är inte helt tryggt att vara ute med en så bångstyrig kamera....

Och så här ser den ut. Mycket mera diskret än systemkameran i storlek, nästan som en liten leksakskamera.
Jag är ganska nöjd med den men tycker att den är obegripligt komplicerad att hantera.

Postat 2021-01-24 15:15 | Läst 466 ggr. | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

Helt avfolkat på stan i Coronatider, konstig upplevelse!

Stockholm är tömt på mingel och vimmel, man får stan för sej själv när man går en promenad.
Man kan inte ens skämmas att man är ute, distansen till omgivningen är helt klart många meter hela rundan.


Det är inte många ute och njuter av den begynnande körsbärsblomningen i Kungsan, men några soldyrkare såg jag!

Postat 2020-03-20 12:51 | Läst 1236 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Det där med svärta i svartvita bilder

Från att ha varit en bred gråskaleälskare i milda toner har jag provat att svärta till det.
Lite kul kanske, fast ibland känns det som att man skapar dramatik som inte fanns där från början.

Hörde tipset från en yrkesfotograf från tidningsvärlden (som jag naturligtvis inte minns namnet på), att man ska dra till med ordentlig svärta.
Eftersom jag inte helt håller med i det, kändes det roligt att prova.
Man är plötsligt tillbaka i mörkrummet och pjattar och efterbelyser och ändrar uttrycket den vägen.
I bilden ovan var det ordentligt motljus så att det nästan var svårt att titta utan att bländas vilket blev en intressant utmaning att fånga med kameran.
Och sen hemma försöka ställa till det i gråskalorna så som jag minns det från platsen. Fast lite förstärkt om man säjer så. Eller lite mer än lite.

Bilden här är inte så svart, kanske man ska ta i mera. 
Jag vill ju normalt ha teckning även i skuggor. Det blev antagligen lite för stora kontraster för kameran att bemästra.
Kanske lite för ljust överlag om det är svärtan man är ute efter.

Här är det becksvart på vissa ställen.
Lite pjattat och efterbelyst också.
Inte "jag" alls, nu ska bilderna skrivas ut på papper och utvärderas och kanske tänket ska provas mera.

Postat 2020-02-23 18:30 | Läst 751 ggr. | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

På safari med trasigt teleobjektiv - och den funkade!!

För en vecka sedan kom jag hem från Tanzania och Zanzibar efter en fantastisk safariresa i Tanzanias nationalparker och en slapp efterföljande vecka på Zanzibar.
Med på resan följde min 80-400mm telezoom. Den skötte jag helt manuellt eftersom dess mainboard gått sönder så ingen automatik fanns tillgänglig.
Med viss bävan packade jag upp bilderna hemma i datorn och fann dem över förväntan. Som var lågt ställd, jag fick ställa in högt ISO för att få någorlunda slutartid till det skärpedjup som objektivet medgav. Har man en mycket smal plånbok får man anpassa sej och vara glad att man har ett tele över huvud taget!
För telet var den brännvidd som behövdes för att inte allting skulle avbildas som små fluglortar i gräset....

Visst blev det pixligt och jag har brusreducerat, men trots allt blev många bilder ok i alla fall utifrån mina egna förväntningar.


Impalas fanns det gott om. Vi kom just efter stora regnperioden så naturen var mustigt grön.


Det fanns träd att käka ifrån på platsen. 


Babianer fanns det drösvis av. Den här träffade vi i nationalparken Lake Manyara.
Vi råddes att inte lämna balkongdörrar eller fönster öppna på lodgerna, aporna gör gärna onödigt stökiga besök i rummen.


Första elefanten upptäckte vi bakom en massa träd och blev hänförda. 
Sen kom vi förbi ett par stycken och det plåtades ivrigt.
När det dök upp en hel flock hade vi tömt energin på elefanter och tyckte att man kunde köra vidare.


En gepardfamilj låg i gräset under ett träd.
Kattdjuren hade ett sätt att titta på oss som om de utvärderade om vi var lämpliga byten eller inte.
Här fungerade mitt 105mm tele bäst att använda. (Tur det!)


Min största dröm var att få se de trädklättande lejonen. De finns bara i de här parkerna i Tanzania.
Jag fick höra att de var sällsynta och svåra att träffa på men vi hade tur!
Den här lejonhannen blev misshandlad av mitt objektiv (inte fysiskt utan bildligt) men man ser i alla fall vad det föreställer....


Vi mötte även de här två damerna. De klättrar upp i träden för att kunna upptäcka byten i det höga gräset och för att få bättre luft. Fast de här två såg mest ut att chilla.
Efter att ha sett andras bilder på en massa spännande situationer mellan djuren fick man inse att här var det stora händelser när de lyfte huvudet och sakta reste sej för att gå och lägga sej på något annat ställe en meter bort.


En leopard hade burit upp en antilop i ett korvträd. Tidig gryning, inte så ljusstarkt och svårfotat med högt ISO inställt, men jag är ändå väldigt tacksam över mötet!


Det fanns även möjlighet att djurskåda från luftballong även om vi inte provade på den varianten.


En flodhäst med finurligt leende, livsfarlig om man hamnar i vägen för den. Men så väldigt rolig att titta på, de är mycket konstiga skapelser tycker jag.


De tillbringar hela sitt liv i samma lilla pöl med samma familj, ligger under ytan för det mesta men ibland måste de mäta sej styrkemässigt mot varandra. Märkliga djur.

Jag har börjat se mej om efter en ersättare till min telezoom, det är väl inte helbråttom egentligen för en sån här resa lär jag knappast få chans att göra om. 
Och visst funkade gluggen till min stora lättnad. Men man kan kanske göra det lite lättare för sej med ett objektiv som jobbar som den ska!!

Postat 2020-01-22 19:34 | Läst 959 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

När jag var sjukskriven och jätteuttråkad

Under försommaren och fram till september var jag under rehabilitering och till att börja med under mycket begränsad rörelsefrihet.
Med rastlös personlighet ledde det till ett intensivt fotande av närmaste omgivningen - läs trädgården - och pill i fotoshop.
Ibland är det bra att tvingas ha ett väldigt överskott av tid för saker enligt det gamla receptet att det är utvecklande att ha tråkigt.
Man uppfinner sånt man aldrig skulle tagit sej tid med i vanliga fall....

Postat 2019-11-26 10:15 | Läst 1119 ggr. | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 39 Nästa