Det där med tänder...

Jag är åter i bloggarna snabbare än väntat. Upptäckte att medlemskapet har förlängt sej och jag har två nyttiga reflektioner att göra av detta. Dels att det finns kompisar här på sidan med stort hjärta och dels att jag får lov att tänka efter hur jag formulerar mej innan jag skriver inläggen. I klarspråk är jag mycket tacksam samtidigt som jag skäms över mej själv!

Hur som helst ägnades en stor del av senaste veckan till ovanstående tand som är den spräckta delen av en kindtand. Väldigt vacker, hjärtformad som tandläkaren förnöjt konstaterade när hon pillat ut den. Själv fick jag några timmars andrum från smärta efter en ordentligt lagd bedövning. Inflammation i rot och tandben medicineras med penicillin och jag har nu att ta ställning till om min spräckta tand ska rotfyllas eller helt enkelt dras ut. Eftersom jag fått två berättelser från vänner om rotfyllningar som varit smärtsamma och dyra, undrar jag om någon här på fotosidan har erfarenhet och kan ge råd? Man kan ju klara sej bra trots lite luckor i tandraderna sa tandläkaren glatt. Att jag fotat tanden är inte ett utslag av psykisk ohälsa, utan jag tycker själv att den är formmässigt intressant, och då jag har en uppgift från fotokursen jag går att sätta ihop ett surrealistiskt självporträtt med montage av föremål som betyder något för mej är tanden ett givet inslag! Föremålen kunde ha både positiv och negativ inverkan på mej.......

Fotandet hålls igång som vanligt, och bland löven i trädgården fann jag den här duvan. Vår granne har ett duvslag och jag misstänker att den gjort en utflykt därifrån eftersom den var så orädd när jag kom med kameran.

Telet var påmonterat, så jag provade effekten av kort skärpedjup på några växter. Höstlöv i Häggminspeln.

Björnbär. Den konstiga sommaren har medfört att höstväxter som normalt brukar slås ut av frosten nu blomstrar på det mest kraftfulla sätt. Björnbären brukar vanligen inte ha hunnit mogna och få sin blåa färg innan frosten tar dem.

Favoritblomman Anemone blev till sin fördel av telet! På kort skärpedjup hanterar skjutzoomen motiven väldigt mjukt men jag märker att jag tycker om resultatet. Normalt ställer jag bilderna med mera svärta, så lite motspänstigt var det att stanna så här ljust!

Det här ser ut att bli det sista blogginlägget på ett tag.

Har haft skralt med inkomster samtidigt som medlemskapet på Fotosidan ska förnyas. Det blir en viss tids väntan som vanlig medlem tills det klirrar till i kassan igen.

I trädgården kommer höstfärgerna. Det är vackert, men efter solfattig sommar känns det dystert tycker jag.

Dahlian blommar tappert på, i år ska jag försöka ta in dem när frosten kommer.

Blodaxen blommar på hösten. I år får vi njuta av ovanligt lång säsong och när man går förbi dem måste man stanna och njuta av doften varje gång man passerar!

Humlorna är borta sedan länge, men allsköns flugor i olika storlek surrar vidare bland höstblommorna.

Anemonen är som en karikatyr av den enkla blomteckning man brukar göra. Den och Blodaxen är mina absoluta favoriter i rabatten.

Lite motljus och morgondagg gör susen! Avslutar med ett intrasslat hårsvall av två unga damer. De tittar bakåt bildmässigt, själv försöker jag se framåt och hoppas på att ekonomin ska skjuta fart åt rätt håll framöver! Fota kan man ju alltid och det är en tröst!!

Humle-gymnastik

Har rensat skallen med ett par pass humlegymnastik i den allt mera utblommade Silveraxen. Det är jag som gymnastiserar kameran, humlorna brummar på som vanligt.
Folk omkring mej håller på med så mycket konstigheter så det har blivit överhettat i topplockspackningen. Behov av att vända tankarna ett tag fanns och vad kan vara bättre än att fokusera på humlor?? Man måste koncentrera sej, de rör sej snabbt och jag gillar dem! När jag är tillräckligt irriterad funkar tajmingen med avtryckaren bättre. Detta till trots blir det bara blommor på många bilder, och suddiga humlor på merparten.

Säg hej till publiken!!

Favoritblomma helt utan insekter. Kollegor helt utan insikter. Tonårsungar som "håller på" mot varandra i skolan vilket kräver långa samtal. Dassigt i kassan. Ibland blir det bara för mycket vardag!

Och jag envisas med mina insekter....

Den här sommaren tycks sluta som den började. Slagregn, åska, och mellan skurarna snabba turer ut i trädgården med kameran.
För ett antal år sedan när jag började fota mera på allvar var jag glad att en hyggligt stor blomma fastnade hyfsat snyggt på bild. För varje sommar hittar jag numera alltflera kul detaljer i blommorna. I takt med att när-seendet blir allt sämre...
Det känns som om man bör passa på att plåta innan hösten kommer med frost och  kyla, och blommorna vissnar och insekterna försvinner!

Man kan märka att det där med att hålla koll kan vara ömsesidigt!

Spindlar är det gott om, jag har förutom klotspindlar börjat få syn på små bruna kompakta spindlar.

Den här irriterade jag i tre dagar innan den behagade bli skarp. Den hade nog sina funderingar på om objektivet gick att äta, men den surnade snabbt och gick i stället och gömde sej mellan taggarna i Bolltisteln.

Det kan inte vara lätt att samla nektar och samtidigt hålla koll på alla hot i blommorna!

Att ha vingar underlättar förstås!

Och på vissa ställen går det att frossa i lugn och ro!

Men vad de här lirarna hade för sej vet jag inte. Är det kärleksfullt detta, eller står den ena i vägen för den andre?? De hasade långsamt isär från varandra och roligare scen än denna infann sej inte.

Trädgårdens små kryp...

Det märkliga med att blogga är att alla mina nya bilder publiceras i bloggar, det blir allt mer sparsamt med nya bilder inlagda på min sida. Är det bra?
Får man mera respons och visningar i bloggen än i bildkritik?
Att koppla ihop bild och text har jag själv funnit givande när jag läser andras bloggar. Behövs text till bilder, höjer de varandra på ett sätt som inte bilden i sej själv klarar? Är det till och med att föredra?
Är det lättare att få respons på bilder när texten ger förklaringar kring fotografens tankar, platsen de är tagna och ibland med vilken utrustning som använts?
Jag har alltid betraktat bild som ett uttryckssätt precis som text och ord är det. Vi är vana att läsa och tolka texter redan från skolan medan vi enligt min mening fått ganska klumpiga verktyg för att tolka bilder.
I de konstskolor jag gått har det förekommit personer som saknat verbal förmåga men som haft nyanserade talande sätt att gestalta berättelser i bild. Det har också funnits några med så starkt verbalt uttryckssätt att jag inte kunnat följa med i tankegångarna alls.

Så - varför fotar jag makrobilder? Mina bilder är ju ofta ett rakt upp och ner registrerande av naturdetaljer. Söker jag en berättelse i motiven, vari ligger drivkraften?
Är det bara nyfikenhet på en uppförstoring på något blotta ögat inte kan se? Eller en koll att jag klarar av all lägga skärpan rätt? Måste bilder ha ett starkt inneboende uttryck för att ha existensberättigande om man vill kalla sej mer än en amatörfotograf? Eller är det så att jag bör sluta försöken att värdera mina egna bilder genom att dra kopplingar till andras fotande, för att kunna bibehålla lusten till att ta några bilder alls? Det sista är inte en fråga när jag tänker efter.
Jag har ändå ett behov av att visa upp mina bilder och en längtan efter återkoppling på dem, som jag utgår ifrån att jag delar med många här på Fotosidan!

Helt klart är att saker förändras väldigt mycket när man förstorar upp dem!

De blir mer abstrakta när man kommer riktigt nära.

Pinsamt nog har jag inte några som helst begrepp om insektsarter, det imponerar alltid stort på mej när vissa bloggare benämner alla dessa kryp vid deras namn! Däremot vet jag att de sitter i en Buddleja, en blommande buske med stark attraktionskraft på bl.a. fjärilar.

Men titta på hur de ser ut! I mitt huvud förvandlas det här krypet till en frackklädd gentleman med något otäck uppsyn i en blå värld. Förlåt, jag kommer aldrig växa upp när det gäller tolkning av vad jag ser i bilder!! Inom parantes tittar jag med förtjusning på Tim Burton-filmer, vissa anser dem ytliga men jag uppskattar hans fantasi.

Fundering på om det kanske är bättre där? Men svårt att nå!

Eller om man ska lägga sej till ro i den tillgängliga skålen och kontemplera?

Bilden är en ren registrering av liljebladets form.

Myrstretching, jag får nästan aldrig bra bilder på myror för de rör sej så snabbt och jag envisas med att ställa skärpan manuellt.

Själv skulle jag aldrig hänga ut på det här sättet över en avgrund! Som sagt så kopplar jag ibland det jag ser i bilder till tankekedjor som inte längre har med bilderna att göra. Medför det att jag överskattar betydelsen av mina egna bilder där andra inte ser något särskilt i dem? När jag tittar på andras bilder tycker jag att associationerna tillför något och att det kan vara kul att spåna. Lättast är det med bilder som är öppna för tolkningar, dvs att man inte förväntas läsa dem på bara ett sätt. Är det kanske betraktande av bilder som sätter igång min fantasi som jag själv uppskattar mest? Oavsett motiv eller tillvägagångssätt vid fotandet eller hur modern, populär och rätt i tiden fotografen är?