Och jag envisas med mina insekter....

Den här sommaren tycks sluta som den började. Slagregn, åska, och mellan skurarna snabba turer ut i trädgården med kameran.
För ett antal år sedan när jag började fota mera på allvar var jag glad att en hyggligt stor blomma fastnade hyfsat snyggt på bild. För varje sommar hittar jag numera alltflera kul detaljer i blommorna. I takt med att när-seendet blir allt sämre...
Det känns som om man bör passa på att plåta innan hösten kommer med frost och  kyla, och blommorna vissnar och insekterna försvinner!

Man kan märka att det där med att hålla koll kan vara ömsesidigt!

Spindlar är det gott om, jag har förutom klotspindlar börjat få syn på små bruna kompakta spindlar.

Den här irriterade jag i tre dagar innan den behagade bli skarp. Den hade nog sina funderingar på om objektivet gick att äta, men den surnade snabbt och gick i stället och gömde sej mellan taggarna i Bolltisteln.

Det kan inte vara lätt att samla nektar och samtidigt hålla koll på alla hot i blommorna!

Att ha vingar underlättar förstås!

Och på vissa ställen går det att frossa i lugn och ro!

Men vad de här lirarna hade för sej vet jag inte. Är det kärleksfullt detta, eller står den ena i vägen för den andre?? De hasade långsamt isär från varandra och roligare scen än denna infann sej inte.

Trädgårdens små kryp...

Det märkliga med att blogga är att alla mina nya bilder publiceras i bloggar, det blir allt mer sparsamt med nya bilder inlagda på min sida. Är det bra?
Får man mera respons och visningar i bloggen än i bildkritik?
Att koppla ihop bild och text har jag själv funnit givande när jag läser andras bloggar. Behövs text till bilder, höjer de varandra på ett sätt som inte bilden i sej själv klarar? Är det till och med att föredra?
Är det lättare att få respons på bilder när texten ger förklaringar kring fotografens tankar, platsen de är tagna och ibland med vilken utrustning som använts?
Jag har alltid betraktat bild som ett uttryckssätt precis som text och ord är det. Vi är vana att läsa och tolka texter redan från skolan medan vi enligt min mening fått ganska klumpiga verktyg för att tolka bilder.
I de konstskolor jag gått har det förekommit personer som saknat verbal förmåga men som haft nyanserade talande sätt att gestalta berättelser i bild. Det har också funnits några med så starkt verbalt uttryckssätt att jag inte kunnat följa med i tankegångarna alls.

Så - varför fotar jag makrobilder? Mina bilder är ju ofta ett rakt upp och ner registrerande av naturdetaljer. Söker jag en berättelse i motiven, vari ligger drivkraften?
Är det bara nyfikenhet på en uppförstoring på något blotta ögat inte kan se? Eller en koll att jag klarar av all lägga skärpan rätt? Måste bilder ha ett starkt inneboende uttryck för att ha existensberättigande om man vill kalla sej mer än en amatörfotograf? Eller är det så att jag bör sluta försöken att värdera mina egna bilder genom att dra kopplingar till andras fotande, för att kunna bibehålla lusten till att ta några bilder alls? Det sista är inte en fråga när jag tänker efter.
Jag har ändå ett behov av att visa upp mina bilder och en längtan efter återkoppling på dem, som jag utgår ifrån att jag delar med många här på Fotosidan!

Helt klart är att saker förändras väldigt mycket när man förstorar upp dem!

De blir mer abstrakta när man kommer riktigt nära.

Pinsamt nog har jag inte några som helst begrepp om insektsarter, det imponerar alltid stort på mej när vissa bloggare benämner alla dessa kryp vid deras namn! Däremot vet jag att de sitter i en Buddleja, en blommande buske med stark attraktionskraft på bl.a. fjärilar.

Men titta på hur de ser ut! I mitt huvud förvandlas det här krypet till en frackklädd gentleman med något otäck uppsyn i en blå värld. Förlåt, jag kommer aldrig växa upp när det gäller tolkning av vad jag ser i bilder!! Inom parantes tittar jag med förtjusning på Tim Burton-filmer, vissa anser dem ytliga men jag uppskattar hans fantasi.

Fundering på om det kanske är bättre där? Men svårt att nå!

Eller om man ska lägga sej till ro i den tillgängliga skålen och kontemplera?

Bilden är en ren registrering av liljebladets form.

Myrstretching, jag får nästan aldrig bra bilder på myror för de rör sej så snabbt och jag envisas med att ställa skärpan manuellt.

Själv skulle jag aldrig hänga ut på det här sättet över en avgrund! Som sagt så kopplar jag ibland det jag ser i bilder till tankekedjor som inte längre har med bilderna att göra. Medför det att jag överskattar betydelsen av mina egna bilder där andra inte ser något särskilt i dem? När jag tittar på andras bilder tycker jag att associationerna tillför något och att det kan vara kul att spåna. Lättast är det med bilder som är öppna för tolkningar, dvs att man inte förväntas läsa dem på bara ett sätt. Är det kanske betraktande av bilder som sätter igång min fantasi som jag själv uppskattar mest? Oavsett motiv eller tillvägagångssätt vid fotandet eller hur modern, populär och rätt i tiden fotografen är?

Humlorna har lite jobbigt när det ösregnat

Igår åskade det och föll 43 mm regn på några timmar.
I morse kom jag på att humlorna brukar övernatta i Silveraxen, och att de kan vara riktigt våta efter regn. För att kunna flyga behöver de torka först.

Mycket riktigt hängde den här genomvåta stackaren lite nonchalant i ena gripklon. Med den droppen på rumpan funderar jag på om humlor kan få urinvägsinfektion?
Från en annan vinkel...
När jag började granska blommorna omkring mej hittade jag flera småttingar som väntade att blötan skulle torka upp.
Flugan passade på att putsa sej fin.
Den här kändes ertappad på bar gärning där den var ute och smög.
Återigen en liten insekt som jag inte vet vad det är. Och i dropparna finns en fisheye av vårat hus...

Tre meter från köksdörren....

... Växer det en rabatt som jag en gång i världen la ner en massa tid och energi på. Innan jag bytte höftkula och blev förfärligt orörlig och inte klarar att krypa runt på huk längre. Som den lata person jag är låter jag ogräset växa sej högt bland perennerna. Men i längden går det inte att leva fysiskt som en 80-åring när jag egentligen har rätt många år dit. Så gäller det att lura tjurskallen som inte vill träna, och då är det kameran som jag lurar mej själv bäst med. Man kan ju fota macro för då måste man ner på huk och då måste man träna musklerna för det går inte att huka sej i rabatten och fastna där och bli sittande och vänta på att någon vänlig själ ska komma och resa en upp på fötter igen. Pinsamt sådär som tonårsdotterns bild av en är. Macro är kul, och det finns fotografer på fs som tar väldigt skarpa och intressanta närbilder. Fast jag inte är i närheten av sånt, så kan jag i alla fall passa på tillfället att träna upp mitt vänsterben! ;-)

Parkeringsgarage för en snäcka.

Favoritinsekten

På knoppens topp.

Kollar vad som finns under kronbladet.

Nähä, här var det tomt....inte en endaste lus ser jag...

Aha, vilken fluktare till myra! Inte ens mitt i Lupinen får de vara i fred...