Med mobil och lurar är man onåbar

Var och en går innesluten i sin egen lilla bubbla på stan.
Jag varken märks eller stör med min lilla Lumix.

En kyrkogård är alltid en kyrkogård även mitt inne i stan....

Idag var city fullt av fikande människor och såna som åt glass....
Det är lite vår i sikte känns det som!

Gamla Stan igen

Nu med systemkameran och nyinskaffade tillbehöret fjärravtryckare.
Man kan fota rakt under näsan på folk, en del hör smällandet från spegeln men de flesta fattar inte alls vad man håller på med.
Tack Jan för tipset, detta var första turen med fjärravtryckaren monterad och jag är frälst.
Naturligtvis fattar jag att det är halvfusk, men skit samma för jag har kul!

Vi börjar komma överens nu, lilla Lumixkameran och jag....

Efter många promenader, stök med inställningar och omplacering av kommandon, börjar äntligen lilla Lumix-kameran göra det jag förväntat mej.
Oftast.
När det blir fel hittar jag orsaken utan alltför mycket rotande i menyn.
Och då kan jag äntligen börja ha lite roligt med den!
Tanken var ju att kunna ta stadspromenader utan att skylta alltför mycket med att jag samtidigt fotar dem jag möter.

I Snösätra störde det förstås inte så många att jag fotade, jag mötte flera som pysslade med samma sak.
Men lilla Lumix fångar färger bra, även motljus.
Medan stela jag drullade runt för att få bra vinklar, föll vid ett tillfälle. Allt för bilden!
Så nu ligger begränsningarna plötsligt hos mej i stället och det kanske är bättre.

Panasonic LX100 , den svåraste kamera jag någonsin försökt bemästra

Ett försök att väcka liv i en avsomnad fotolust igen, jag skaffade en liten Panasonic LX100.
Till största delen tänkt för promenader på stan.
Jag gjorde som jag brukar och lusläste resensioner av små kompaktkameror och föll till slut för den här modellen.
Väl inhandlad var det bara att försöka sätta sig in i kamerafunktionerna. Vilket jag fortfarande håller på med efter några månader.
Så småningom hittade jag en bra instruktionsvideo på Youtube som rätade ut många frågetecken, men fortfarande lever kameran sitt alldeles egna liv när jag har med den ut.
Den är full av små knappar som jag hela tiden kommer åt bara genom att hålla i kameran tycks det.
ISO-talet for omkring tills jag insåg att jag omedvetet snurrar på hjulet där jag lagt in ISO-funktionen.
Kameran är liten och diskret vilket var ändamålet med den. Jag kan gå jättenära folk på stan utan att de fattar att jag fotar. Vidvinkeln placerar dem sedan på distans, men vidvinkeln i sej skevar inte till det alltför påtagligt i bilderna som tur är.


Jag kan fota i RAW och har skrivit ut ett par bilder i full storlek och känner mej tillfreds med utskrifterna på papper.
Men hela tiden under fotopromenaderna ställer kameran om de ursprungliga inställningarna jag hade när jag startade.

Har fasta tids och bländarinställningar och låter kameran ställa ISO-talet vilket den klarar ganska bra.
Jag tycker att den levererar bra skärpa och färger så på det viset är den jätterolig.

Men varför i hela friden sparar den plötsligt i jpg-filer fast jag inte aktivt ändrat inställningen??
Att försöka återställa inställningar som oförklarligt ändrat sig har visat sig märkvärdigt omöjligt, jag kan stå och trycka på knappar och blippa i menyn utan att alls hitta det jag vill åtgärda. Det är en bra träning i tålamod, men inställningarna känns inte på minsta vis logiska.
Nåja, den klarar motljus hyggligt.

Ibland hamnar ISOt så högt att det blir kornigt, men det gör inte så mycket när man tar över bilden i svartvitt.

Igår när jag var ute famlade jag runt på kameran med handskar på. Fick en hel hög med oavsiktligt tagna bilder vilket är konstigt att förhålla sej till.
Jag gillar bilden av trädet, men jag har inte tagit den själv, den knäppte kameran åt mej. Kan jag då stå för bilden, den känns inte riktigt som min?


Det blir kornigare resultat än med systemkameran men jag tycker att bildkvalitén duger. I alla fall för den här sortens motiv.
Jag begriper bara inte hur jag ska lära känna alla inställningarna, det är inte helt tryggt att vara ute med en så bångstyrig kamera....

Och så här ser den ut. Mycket mera diskret än systemkameran i storlek, nästan som en liten leksakskamera.
Jag är ganska nöjd med den men tycker att den är obegripligt komplicerad att hantera.

Helt avfolkat på stan i Coronatider, konstig upplevelse!

Stockholm är tömt på mingel och vimmel, man får stan för sej själv när man går en promenad.
Man kan inte ens skämmas att man är ute, distansen till omgivningen är helt klart många meter hela rundan.

Det är inte många ute och njuter av den begynnande körsbärsblomningen i Kungsan, men några soldyrkare såg jag!