Ny vända i svartvitt och en fundering kring ett bildval

Har dykt ner i bildarkiv från 2007 och letat efter de där bilderna som hade potential vid fotograferingsögonblicket men som legat på is sedan dess. Är häpen och glad över resultaten!

Fiskebäckskil, bild som plötsligt fungerade i svartvitt tycker jag.

Är så svag för äldre bebyggelse och småstadsidyller!

Orkestern i Prag spelade vackert och tonerna går fram bättre när färgen fått bli till gråskala.

Trapphus i Prag, fotad som en HDR, blivit utsatt för en brusreducering och sedan konverterad. Färgbilden är läskigt grön-orange-gul i färgen.

Den här bilden från 2009 och förra gången det var snökaos har jag tyckt om men aldrig fått till.

Den här fick mera must i sej i svartvitt.

Taube gjorde sej inte alls innan konverteringen, bakgrunden var så utfrätt och blek.

Det här är en bild från Uppsala som är helt nytagen. Jag grubblar på om den går att visa upp, eller om den ska få vila i arkivet. Är den för rörig - och funkar den bäst i färg eller i svartvitt??

Är tacksam över synpunkter! :-)

Tog hem en demoversion av Silver Efex Pro och nu sitter jag fast och kan inte sluta!

Det var ingen varningstriangel på hemsidan för hur beroendeframkallande detta program är. Jag som bara skulle testa lite. Nu kan jag inte sluta, bara en bild till tänker jag om och om igen. Det är som på gamla analoga tiden när man gick in i mörkrummet och fastnade i timmar. Kanske ett bra beröm för programmet? Eller en hint om att det kan vara värt att investera i. Finns det avvänjningskliniker sedan när man kört totalt in på det och lagt ner resten av tillvaron?

Dottern står framför en knallgul tegelvägg, den blev liksom aldrig bra i färg.

Roligare resultat i svartvitt än i färgversionen.

Knepiga lysrör ställde till det färgmässigt i den här.

Skuggspelet framhävs tydligare i svartvitt.

Titta det är snöstorm även i de ljusa partierna plötsligt.

Min kyrkogårdsbild blev allt lite mera spöklik.

Nja kanske färg funkar bättre här.

Men det blir bra drag i skiftningarna i putsen om man drar lite i spakarna.

Lite för pastellig bild i färg som jag tycker funkar bättre i svartvitt.

Lite lek med softbox och rörelse. Lysrörens ganska fula färg är som bort-trollad och programmet hittade teckning i en från början alldeles för ljus bild. Jag är inte på väg att knocka fotografen, jag snurrar på lång tid..... Förutom alla varianter av svärta för bilderna är jag också barnsligt förtjust i de olika ramarna man kan slå på dem. De där man snobbade med i mörkrummet för att visa att bilden inte är beskuren. Vissa filade upp hållaren för negativet för att den svarta ramen skulle synas på kopian. Jahapp, det finns ett antal bilder i datorn som är kvar att testa och två veckor prövotid går fort! Men när jag jämför med bilder konverterade i fotoshop tycker jag nog att Silver Efex Pro presterar riktigt bra. Svärta blir det i kopiorna, men det blev det förr i mörkrummet också. Och ja, jag vet att programmet kostar en del.....

Nu har även jag sett Strömholm på Fotografiska....

I sällskap med Grimman som gick Fotoskolan när det begav sej, jag hoppades att få en annorlunda bild av utställningen och det fick jag.
Strömholm visade emellanåt sina bilder på Fotoskolan och berättade, diskussioner uppstod och många av de anekdoterna förgyllde de olika bilderna när vi såg dem på utställningen idag. Strömholm var visst mycket för att skapa en myt omkring sin person, så Grimmans berättelser skilde sej på en del punkter från den förbipasserande guidens variant på samma tema....
Någon i bloggarna kallade Strömholms bilder för omoderna, och då får jag tillstå att det mossiga i dem tilltalar mej personligen mycket mer än de moderna nutida bilderna som visades på till exempel planketutställningen.
Å andra sidan menade Grimman att mycket av dagens fotografi kommer ur det som lärdes ut på Fotoskolan och som var nyskapande då. Han var så fräck att han påstod att det mesta är upprepningar och har gjorts förut.

Det jag slås av i de utställda bilderna är ljuset som ligger briljant på motiven, bilduppbyggnader med kuber och trianglar, snygga bakgrunder. Alla bilder talar inte till mej, men då handlar det om bildinnehåll som inte träffar rätt. Många bilder har en stämning och en ton som starkt fångar mitt intresse.

Igår såg jag bildspel med bilder från 1800-talet, många med tjusiga ramar inkopierade. Sammanslagningar av olika exponeringar, collage. Mycket av det som går under benämningen bildmanipulationer idag. Det gav också upphov till funderingar. Sjukdomsdokumenterande rasfotografi med snygg ram, krigsbilder med av fotografen arrangerade lik. Många av nyhetsbilderna från 1800-talet var arrangerade. En panoramabild från Paris daterad 1846 fotad med en roterande kamera med namnet Megaskop.
Det omnämndes också en kvinnlig fotograf vid namn Julia Margaret Cameron som struntade i dåtidens uppfattningar om vad som var rätt och fel. Hennes porträttbild av Darwin sågades av samtiden med gillades av Darwin själv.  Alltihop gav mej en ordentlig tankeställare!

Det är ju helkorkat att fälla in egna bilder i en blogg om Strömholm, men å andra sidan är det tråkigt att läsa en lång text utan en endaste bild i som pausar i textmassan och livar upp! (Dum undanflykt...) Min nya idé i fotandet är att testa vad 50mm gluggen presterar på stor bländare. Jag åkte in till stan med målsättning att bara jobba med bländare f1.2. Döm om min förvåning när jag kommer hem och har ett överraskande djupt skärpeplan i bilderna. Det känns rätt fånigt att tidigare ha ställt kameran på små bländare av ren osäkerhet och dessutom få långa exponeringstider. I makro behövs det, men effekten är inte alls densamma i större utsnitt från stan.

Planen med det korta skärpedjupet var att experimentera och få in en annan känsla i bilderna än mitt vanliga använda; registrerande och skärpa. Tanken är ganska nyfödd i mitt huvud och jag påstår inte att bilden ovanför är en optimal illustration! f/1,2.

På analoga tiden efterarbetade jag bilderna på olika sätt i mörkrummet. Det var pjattning och efterbelysning för att få kopiorna rätt. Jag vet ingen analog fotograf som lägger i negativet och tar en ren avbild, så som det framhålls att man bör göra med digitala bilder för att de ska kallas omanipulerade.

Så med det i bakhuvudet har jag funderat över hur jag vill hantera bilderna från dagens fototur. Själv tycker jag om att landa på ganska tunga bilder med svärta i, och jag kan tycka lika mycket om andras lätta ljusa bilder!

Grimman, f/1.2. Trappan förvandlades inte till den suddiga diffusa bakgrund som föresvävade mej när jag gick hemifrån.

Varför jag tycker om den här bilden kan jag inte förklara.  f/1.2. Ingen av de bilder jag tar är särskilt uppseendeväckande, slagkraftig eller häftig.

Skuggor är fina och blir en ursäkt för att fota mitt på dagen när solen egentligen är för skarp och kontrasterna för starka. f/4 och skärpeplanet blir här oväntat djupt. Jag känner mej som en total novis idag, har ju inte ens ordentligt undersökt effekten av de olika skärpedjupen förut! Kan jag kalla det för att jag är i ett skede av utveckling??? (Grundläggande skede - bättre sent än aldrig kanske??) Eller är jag bara slö och slapp och fotar på inlärd automatik??

Här är det himlen jag stannade för.

Skugga igen. Svår bild, min idé gick inte riktigt att genomföra i fotoshop men det är bara att prova igen några gånger. Så gjorde man ju med film, första papperskopian var aldrig den rätta!