Fjärilsgympa

Det har varit bra väder för humle och fjärilsfotande även idag. Igår ville fjärilarna bara bli suddiga, så det är med stor förtjusning jag fick upp i alla fall två hyfsat skarpa bilder även på fladderpelle som jag brukar omnämna dem.

Börjar med en humla över Lavendeln.

De förnyar sej inte så mycket, humlorna. De bara surrar från blomma till blomma.....

Även fjärilarna gillar Lavendel. Den här vita studsade runt väldigt hastigt och knyckigt och i sökaren ser man bara ett vitt fladder så det blev lite experimentellt fotande. De ska ju helst befinna sej inom skärpeplanet när man trycker av.

Och ibland har man tur som en tokig! Nu får jag nog ta lite semester från insekterna, att sitta och passa på dem frestar på. Fast det är kul med utmaningen!!  :-)

Hummelgymnastik

Varje sommar när Lavendeln, Silveraxen och den Ryska Martronen blommar brukar jag bänka mej framför dem med kameran. Betraktar det som ett gympapass, att fånga insekterna i luften. Kameran väger en del, kanske det är därför det känns som om jag utfört någon sorts sport. Den här dagen var ljuset bra och trots en i mina ögon insektsfattig sommar flög det runt ett antal nektarsamlare mellan blommorna, mest humlor. Jag fokuserar manuellt i bilderna och antalet suddhumlor är rätt stort på varje skarp. Använder Nikons 105 mm  makroobjektiv plus Nikons 12mm mellanring.

Blomflugorna är lite långsammare i luften och en bra uppstart.

Humlorna rör sej knyckigare och ganska oförutsägbart. Man får vara rätt snabb på avtryckaren för att de inte ska hinna ut ur bild.

Humlan som egentligen inte kan flyga enligt experterna!

Humlorna ser rätt olika ut, här en gråare och en guldpälsad. Det blev någon sorts krock mellan dem på Lavendeln.

Den ser lite stressad ut med sugsnabeln hängande mellan landningsplatserna.

En högdragen fjäril fastnade också, fast de var för snabba för mej idag när de flög!

Den sista från dagens skörd, det här var ett roligt gympapass!!

Fjärilar

Längtan efter sommaren och ljuset har blivit väldigt stark, så jag tröstar mej med att se över några insektsbilder och kolla om de går att "framkalla" på ett bättre sätt.

Använder mej av Silver Efex Pro filtret för att få skjuts i kontrasterna. Den här envise fjärilen tycks väldigt tilltufsad kanske av fåglar? Ögat är skadat och vingarna trasiga men den jobbade envist på med att samla nektar.

En artfrände som går fram som en bulldozer över humlan, som i sin tur vägrar att ge plats åt fjärilen....

En annan fulsnygg lirare i lavendeln, och där bakgrunden blev mera spejsad i bildbehandlingen.

Avslutar med den lilla smileyn som fått ökad kontrast i allt det gröna. Efter att ha sett de där superstackade bilderna som poppat fram i olika sammanhang bl.a. på fotomässan så känns det ganska lamt att titta på de egna makrobilderna. Men kanske de kan ha ett uttryck som ger dem existensberättigande i alla fall?!

Trädgårdens små kryp...

Det märkliga med att blogga är att alla mina nya bilder publiceras i bloggar, det blir allt mer sparsamt med nya bilder inlagda på min sida. Är det bra?
Får man mera respons och visningar i bloggen än i bildkritik?
Att koppla ihop bild och text har jag själv funnit givande när jag läser andras bloggar. Behövs text till bilder, höjer de varandra på ett sätt som inte bilden i sej själv klarar? Är det till och med att föredra?
Är det lättare att få respons på bilder när texten ger förklaringar kring fotografens tankar, platsen de är tagna och ibland med vilken utrustning som använts?
Jag har alltid betraktat bild som ett uttryckssätt precis som text och ord är det. Vi är vana att läsa och tolka texter redan från skolan medan vi enligt min mening fått ganska klumpiga verktyg för att tolka bilder.
I de konstskolor jag gått har det förekommit personer som saknat verbal förmåga men som haft nyanserade talande sätt att gestalta berättelser i bild. Det har också funnits några med så starkt verbalt uttryckssätt att jag inte kunnat följa med i tankegångarna alls.

Så - varför fotar jag makrobilder? Mina bilder är ju ofta ett rakt upp och ner registrerande av naturdetaljer. Söker jag en berättelse i motiven, vari ligger drivkraften?
Är det bara nyfikenhet på en uppförstoring på något blotta ögat inte kan se? Eller en koll att jag klarar av all lägga skärpan rätt? Måste bilder ha ett starkt inneboende uttryck för att ha existensberättigande om man vill kalla sej mer än en amatörfotograf? Eller är det så att jag bör sluta försöken att värdera mina egna bilder genom att dra kopplingar till andras fotande, för att kunna bibehålla lusten till att ta några bilder alls? Det sista är inte en fråga när jag tänker efter.
Jag har ändå ett behov av att visa upp mina bilder och en längtan efter återkoppling på dem, som jag utgår ifrån att jag delar med många här på Fotosidan!

Helt klart är att saker förändras väldigt mycket när man förstorar upp dem!

De blir mer abstrakta när man kommer riktigt nära.

Pinsamt nog har jag inte några som helst begrepp om insektsarter, det imponerar alltid stort på mej när vissa bloggare benämner alla dessa kryp vid deras namn! Däremot vet jag att de sitter i en Buddleja, en blommande buske med stark attraktionskraft på bl.a. fjärilar.

Men titta på hur de ser ut! I mitt huvud förvandlas det här krypet till en frackklädd gentleman med något otäck uppsyn i en blå värld. Förlåt, jag kommer aldrig växa upp när det gäller tolkning av vad jag ser i bilder!! Inom parantes tittar jag med förtjusning på Tim Burton-filmer, vissa anser dem ytliga men jag uppskattar hans fantasi.

Fundering på om det kanske är bättre där? Men svårt att nå!

Eller om man ska lägga sej till ro i den tillgängliga skålen och kontemplera?

Bilden är en ren registrering av liljebladets form.

Myrstretching, jag får nästan aldrig bra bilder på myror för de rör sej så snabbt och jag envisas med att ställa skärpan manuellt.

Själv skulle jag aldrig hänga ut på det här sättet över en avgrund! Som sagt så kopplar jag ibland det jag ser i bilder till tankekedjor som inte längre har med bilderna att göra. Medför det att jag överskattar betydelsen av mina egna bilder där andra inte ser något särskilt i dem? När jag tittar på andras bilder tycker jag att associationerna tillför något och att det kan vara kul att spåna. Lättast är det med bilder som är öppna för tolkningar, dvs att man inte förväntas läsa dem på bara ett sätt. Är det kanske betraktande av bilder som sätter igång min fantasi som jag själv uppskattar mest? Oavsett motiv eller tillvägagångssätt vid fotandet eller hur modern, populär och rätt i tiden fotografen är?