Semestertider

Semestertider just nu, och då planeras det för fullt.

Vart ska vi åka i år? Bilsemester i Sverige eller flyg utomlands? Kanske bara stanna hemma.

På 50‑talet, när jag var barn, var det inte något bekymmer, för då betydde semester samma sak som mormor och morfar i Puoltikasvaara.

Inga funderingar eller tankar på något annat – det var dit vi åkte. Den enda planeringen handlade egentligen om vi skulle ta kustvägen eller köra inne i landet.

Det blev oftast kustvägen. Den slingrade sig upp genom byar och städer, och på den tiden leddes vägen inte runt någonting. Man körde rakt igenom allt – Umeå, Luleå, Piteå och alla andra. På 50‑talet följde man i stort sett samma sträckning som dagens E4 upp till Luleå, men vägarna gick rakt genom varje stadskärna, ofta på smala bygator där trottoarkanterna kändes extra höga och husen stod nära vägen. 

Mot slutet av 50‑talet började stadskärnorna överallt se likadana ut, med EPA, Domus och skoaffären Oscaria som självklara landmärken. För mig och brorsan, som växte upp på landet med bara Konsum, var det rena lyxen att få stanna till och gå in i ett riktigt varuhus.

Före 1955 åkte vi tåg till Gällivare och sedan buss vidare mot Puoltikasvaara – en bussresa vars längd man aldrig riktigt kunde räkna ut. Plötsligt kunde vägen vara helt blockerad av en stor renflock, och då var det bara för busschauffören att stanna och vänta tills renarna behagade flytta på sig.

Men sedan blev vi med bil. Ja, bil och bil – men det var nog den flottaste bil man kunde ha i mina och min brors ögon.

En Fiat 500. Den såg ut som en liten skalbagge som bestämt sig för att bli långfärdsbil, och den hade inget riktigt baksäte utan mest som en planka där bak. Men mina föräldrar la dit en madrass åt oss att sitta på. En rejäl sak, en tagelmadrass har jag för mig att det var. Några bilbälten fanns förstås inte – ordet säkerhetsbälte hade ingen börjat använda än – och ingen oroade sig för det heller. Det var bara att hålla i sig när vägen blev gropig, och det blev den ofta.

Kanske är det därför jag fortfarande blir så lycklig när jag ser en Fiat 500 av den gamla modellen.

Här har vi stannat vid vägkanten för en liten paus. Min bror tog en bild med pappas gamla lådkamera, och jag var inte särskilt förtjust i att stå framför kameran då heller. På den tiden rökte ju ”alla” – jag ser att mamma har en cigarett i handen och pappa har tänt sin pipa, som om det vore den mest självklara delen av en bilrast.

Vägen var en blandning av asfalt, oljegrus och rena grussträckor. Det dammade om bilarna som mötte oss, och när vi stannade för att sträcka på benen knastrade det alltid under skosulorna. Doften av varm motor, tallskog och damm hörde sommaren till.

Genom Hälsingland och Medelpad gick vägen nära gårdar och lador, och ibland fick man sakta in för kor som ännu inte förstått att de inte längre hade företräde. I Sundsvall rullade vi fram mellan stenhusen, och jag minns hur det ekade mellan fasaderna när pappa växlade ner i en av backarna.

Längre norrut blev städerna glesare men vägen lika levande. I Härnösand gick den över bron och rakt in i stan. I Örnsköldsvik slingrade den sig upp och ner i backarna, och i Umeå gled vi fram nära älven innan vägen fortsatte norrut genom björkskogen. Skellefteå, Piteå, Luleå – alla passerades på samma sätt, mitt igenom.

Efter Luleå svängde vi av mot Boden och vidare norrut på den gamla riksvägen. Här blev landskapet tystare, vägen smalare och skogarna tätare. Små samhällen dök upp som korta glimtar – Vittjärv, Harads, Moskosel – innan de försvann bakom oss igen.

På vägen upp brukade vi stanna för natten där det passade, inga tjusiga hotell utan tältet som följde med varje sommar. Jag minns hur mamma stod vid gasolköket och lagade mat medan tältlinorna fladdrade i vinden bakom henne. Det var något tryggt i det där – doften av maten, ljudet av stormköket och pappas pipa som glödde i skymningen. Och så ljuset… för ju senare vi körde och ju längre norrut vi kom, desto märkligare blev det. Det mörknade inte, utan ljusnade. Jag minns en gång hur jag såg solen gå ner, bara för att stanna vid horisonten, vända och börja klättra uppåt igen. För ett barn var det ren magi.

Det var en annan sorts resa. Långsammare, krokigare, dammigare – men också rikare. Varje mil hade sin egen rytm, sin egen doft, sitt eget ljud. Och där bak på tagelmadrassen satt vi och tog in alltihop, utan att förstå att vi just då samlade på oss minnen som skulle stanna hela livet.

Åren gick, men resan till mormor och morfar var densamma – bara bilen som blev uppgraderad. Här har vi stannat vid Polcirkeln, som då bara markerades av en ensam skylt vid vägkanten, långt ifrån den stora rastplats som finns där i dag. Bilen hade blivit en svart folkvagn, och jag minns den särskilt för startveven som pappa fick ta till när den krånglade. På bilden har jag mina allra första jeans på mig, och jag minns hur stolt jag var när jag fick dem. Jag tyckte de var så fina att jag hade svårt att förstå varför mamma envisades med klänning när vi en gång skulle till kyrkan. Den gången vann jag faktiskt den kampen – det blev jeansen.

Nu väntade en lång, härlig sommar med lek, bad och upptäcktsfärder tillsammans med våra kusiner. Mammas syskonskara var sju, så vi var nitton kusiner i alla möjliga åldrar, och det fanns alltid någon – eller flera – på plats. Ett stående inslag i leken var att någon ropade: ”Sisten i vattnet bjuder på glass!” och sedan rusade vi hela gänget ner över ängen och kohagen, vidare mot bryggan och den klara sjön Soutojärvi. Det där med glassen glömde vi nog bort, för sjön var en fantastisk badsjö men kall – och jag har inget minne av att någon någonsin behövde bjuda.

Vi har flyttat många gånger under min uppväxt så mina övriga barndomsminnen är utspridda över landet, men Poultikasvaara det fans alltid kvar så det är där jag känner mig som hemma.

En av de största högtidsstunderna var när morfar plockade fram det torkade renköttet och karvade ut små bitar åt oss ungar, långsamt och med en nästan ceremoniell noggrannhet. Och så mormors kaffeost… den fanns alltid där, som en smak av henne, en liten bit av traditionen som följde oss genom åren. Underbara minnen, små stunder som fortfarande känns som högtider att bära med sig.

Och som om inte renköttet och mormors kaffeost redan gjorde stunden speciell, kunde det hända att morbror Gustav plockade fram sin nya filmkamera. Det var nästan som att högtidsstunden fick en extra glans då.

Jag hade egentligen bara tänkt skriva ett blogginlägg om semester – då och nu – men när jag tog fram de gamla bilderna var det som att öppna en dörr rakt in i minnenas labyrint. Plötsligt var jag tillbaka där: på vägarna norrut, vid tältplatserna, hos morfar i Puoltikasvaara och vid bryggan med kusinerna. Tyvärr har jag inte så många fotografier kvar från den tiden. Många har försvunnit genom åren, vid flyttningar och ompackningar, och ett av mina album försvann till och med vid ett inbrott. Det hamnade nog i soporna när tjuven upptäckte vad som egentligen låg i lådan. Men de bilder som finns kvar – de bär minnena så starkt att det känns som att jag kliver rakt in i dem igen.

Ett sista minne från en av semestrarna där uppe i norr. Jag var inte så stor när vi hyrde den här stugan för några dagar, men minnena sitter kvar som om de vore inristade i sommarens ljus. Sjön låg alldeles nedanför, och det nappade så mycket att jag bara behövde ett snöre på min metarpinne – fiskarna nafsade ändå. Jag minns hur vi rodde över sjön för att hälsa på en gammal tant, och det var där jag för första gången lärde mig vad en separator var. Hur en huggorm såg ut. På kvällarna flockades fladdermössen kring tvätten som hängde på tork, och jag minns doften av hjortron som låg tung över myrarna. Och så den där gången när vi stötte på färska björnspår – hur hjärtat slog lite snabbare och hur allt kändes både farligt och magiskt på samma gång.

syntax 2026-06-25 12:49

Vilken underbar berättelse Margareta!
När jag tittar på bilderna och läser dina formuleringar, så får jag ett starkt intryck av en lycklig och trygg barndom. Det är inte det sämsta – många har aldrig upplevt något sådant.
Jag tycker att bildmaterialet, trots sedvanliga tekniska brister, är fantastiskt. Den som plåtade hade tydligen en känsla för att vardagen hade ett värde att bevara – och just så blev det! Ur den aspekten kan man ju tycka att det var en stor förlust med allt som har försvunnit.

Svar från Margareta Cortés 2026-06-25 14:41

Tack Peter!
​Det var sannerligen en lycklig tid, då det största bekymret i livet var om man skulle bli "lump" när vi räknade kärnorna i mormors katrinplommonkräm. Vi drog ramsan "siden, sammet, trasa, lump" runt tallriken och hällde på mjölk från de egna korna – kor som man kanske till och med hade fått hjälpa till att mjölka samma dag.
​När det gäller fotona är det nog lite olika fotografer, men de bilder där jag inte själv är med är mina egna.
​Det var en fin tid som inte mättes i pengar, utan i lek, äventyr och vänskap. Jag blir så varm i hjärtat av att ha fått uppleva det.

LGS 2026-06-25 14:49

Fantastisk och intressant berättelse. Själv är jag uppvuxen med en tur norrut varje sommar och varje vinter. Varför inte göra om resan och stärka dina minnen?

Själv funderar jag på en tur norrut i sommar. Frågan är bara om jag ska åka upp genom Sverige eller Finland.

/LG

Svar från Margareta Cortés 2026-06-25 15:03

Tack LG!
Vi har gjort den resan några gånger, men det är inte samma sak nu.
Dessutom tror jag att jag föredrar annat boende än tält numera, lite för stel att krypa in i tält. 😀 .
Förutom det så har släkten där uppe tunnas ut och gården såld.
Ett tips om du ska åka och har svårt att välja. Ta ena sträckan i Sverige och tillbaka genom Finland. Det gjorde vi för några år sedan fast med Finland norrut.

pdahlen 2026-06-25 15:00

Tänk vad likt det är mina egna upplevelser. Vi åkte nästan alltid upp till släktingar i Dalsland några veckor under sommaren från Göteborg. Det fanns två vägar man kunde köra, så det var variationen. Vi hade också ett liknade campingbord. Vi var 4st i en lite Saab 96, packat upp till halsen. Även personerna på bilderna kunde vara min släkt och som fotograf på den näst sista, där står ju jag, ganska likt faktiskt

Lena Eriksson 2026-06-25 16:20

Så kul att läsa! Och din text och bilder väcker egna minnen…och tänk det där med campingbord, jag vet inte hur många bilder på sådana fikastunder jag har på bild från min barndom och semestrar till både norr och till Danmark. 🙂

bildsten 2026-06-25 17:16

Stort tack för en trevlig berättelse. Att veta vad sommarlovsresan ska bjuda på är en trygghet för barn, känslan att återse kompisar och i ditt fall många kusiner känner jag igen. Jag tror mina barn känner likadant, de är fjärde generationen på sommarstället och det är samma med sommargrannbarnen.
Att göra en sådan långresa i en Fiat 500 på dagens vägar vore nog ingen höjdare och att göra den på dåtidens vägar var helt klart en verklig prestation både för förare och passagerare.
E4 går fortfarande genom Ö-vik, fast inte på samma gator som ni åkte. Men det ska bli en tunnel genom Åsberget så stadskärnan slipper genomfartstrafiken, och genomfartstrafiken slipper backarna i stan, men det blir nog inte i min livstid. Jag har nött E4 från Uppsala/Gävle/Söderhamn till Ö-vik och några gånger ännu längre norrut i snart 60 år så jag har sett hur städerna rundas och vägarna bli bättre, det gäller för övrigt i än högre grad E4 söder om Stockholm.