Glad Påsk!

Önskar alla trevliga personer på Fotosidan en riktigt Glad Påsk!

Visst, om man ska vara helt korrekt borde hälsningen kanske vänta till i morgon — påskdagen.
Men vi vet ju redan hur berättelsen slutar, så varför inte låta glädjen börja redan i dag?
Låt kamerorna fånga ljuset, färgerna och allt det där som gör våren så hoppfull.

Och ja… så var det ju det där med våren också. Ljuset och färgerna som skulle återvända, men i dag faller snön tät som bomullstussar. Vitt är ju en färg, absolut, men just vit snö är kanske inte det jag helst vill förknippa med vår. Om jag inte befinner mig långt uppe i norr med skidor på fötterna, förstås.

En påskhälsning brukar ju dessutom innehålla tuppar, ägg och kycklingar. Så här kommer min tupp — inte en traditionell påsktupp, utan en portugisisk tupp från Madeira. Den har följt mig sedan 70‑talet och har sett fler påskar än jag vågar räkna. Och varje år får den vara med, lika färgstark och stolt som alltid, oavsett om våren bjuder på solsken eller snöfall.

Den tuppen fick jag 1971, när jag och min kompis gav oss ut på vår allra första utlandsresa. Vi tog en sistaminutenresa och hamnade på Madeira — ett äventyr i sig. Trevligt hotell, trevliga medresenärer, en dansk reseledare som höll ordning på allt… ja, allt var riktigt bra.
Tills jag plötsligt fick ont i magen. Inte det där “det går nog över”-ontet, utan ett sådant som efter något dygn i plågor slutade i ambulansfärd, sjukhus och en tarmvredsoperation.

För att göra en lång historia kort: jag var riktigt dålig, men hade tur. Efter två veckor kunde jag resa hem igen. Och mitt i allt det där kom ett oväntat och väldigt fint ögonblick. En dag fick jag celebert besök på sjukhuset — den svenska konsuln på Madeira dök upp. Med sig hade han en gåva: den här tuppen.

Ägg ska det förstås också vara med i en påskhälsning.
Tuppar värper ju bara ägg på påskafton och då ska det vara rejäla ägg, gärna målade och ståtliga.
Så varför inte ta i ordentligt och plocka fram ett strutsägg?

I mitt påskkort för i år får de här kycklingarna vara huvudpersoner.
De är ett fint minne från när våra barn var små — och kanske just därför är de lite extra charmiga.
Dottern älskade dem så mycket att de med tiden fick ett mycket personligt utseende.
Lite tilltufsade, lite sneda, men fulla av kärlek och historia.
Precis sådana där små figurer som man inte kan låta bli att spara år efter år.