Kebnekaise anno 1969

Blev så inspirerad av Björns bilder från de Norska fjällen så jag letade reda på lite gamla bilder från några av mina fjällturer. När jag säger gamla så är de i de flestas ögon riktigt gamla. Kameran som jag då hade var en liten Kodak instamatic, film och framkallning var dyrt så det finns inte många bilder men jag är glad över de som blev ändå.

Den här fjälltrippen gick från Nikkaluokta till Kebnekaise. Vi åkte buss från Kiruna fram till sjön Laukkajärvi, där vägen slutade på den tiden. Där mötte bröderna Sarri upp med skotrar och slädar för att transportera oss och packning till Övre båtlänningen.

Sarripojkarna ville ha alla tjejer sittandes på slädarna, men där la jag kraftigt in mitt veto. Aldrig att jag tänkte åka släde när det fanns en möjlighet att få tolka. Med en stor dos övertalning fick jag min vilja igenom, men mot löfte att jag skulle stå längst bak på repet (Hm, han trodde att jag skulle falla).

Vi kom inte över sjön innan den första killen som stod längst fram på repet föll.  Den som hade fallit fick inte fortsätta tolka utan det var bara att krypa upp på släden. Nästa kille klarade sig inte förbi kyrkan i Nikkaloukta, innan han föll och lyckades dessutom falla på repet och få min stavspets i benet. Trots att vi fick tydliga instruktionerna före avfärd, att om vi faller så gör det bort från repet. Nu var jag ensam kvar bakom skotern och då gick det undan.

Gissa vem som var lite kaxig då vår skoter var den som kom fram först och att jag fortfarande stod kvar där bak i repet trots att vår förare kört i full fräs.

Nu skidade vi vidare på egen hand mot Kebnekise och då Tuolpagorni skymtade för första gången var jag tvungen att ta fram kameran och föreviga stunden. Det var ju mitt första besök här.

Berget i bakgrunden, som ser ut som en trasig tand, kallas för Tuolpagorni men egentligen är det, det berget som är det egentliga Kebnekaise. Kebnekaise betyder Kittelfjäll och det syns ju ganska tydligt att det är som en kittel högst upp.

Hur som helst så var det en härlig skidtur upp till fjällstationen där vi blev emottagna med varm saft.

En av dagarna skidade vi bort till Tarfalstugan.

Några år senare blåste den stugan bort i storm. Tyvärr fick jag inte med så mycket av stugan, tyckte nog berget var viktigare.

Tarfalasjön ligger istäckt och ett molnsjok drar fram över Kaskatjåkka som är 2.076 m.ö.h.

Nästa dag tog vi en tur upp till Björlingsglaciären, solen sken och det kändes som det skulle bli en fin tur. Den mesta av sträcka upp i passet mot glaciären var vi tvungna att bära på skidorna.

Kul är att se vilken utrustning vi hade på den tiden. Trälagg med stålkanter och kabelbindning med låga fästpunkter för att inte tala om våra ryggsäckar och anoraker.

När vi kämpat oss upp till glaciären så måste naturligtvis sydtoppen förevigas. Då var berget 2.117 m.ö.h

Sekunden efter den här bilden så var vi insvepta i ett vitt snökaos, överaskade av en rejäl snöstorm. Vi satte oss ner och var berdda på att gå i bivack men hade tur, ovädret drog förbi och vi kunde fortsätta turen.  Vi skidade över glaciären under nord och sydtoppen och hade en härlig utförslöpa ner mot Tarfaladalen.

Även om bilderna har bleknat med åren så minns jag fortfarande den här första riktiga fjällturen med glädje.

Galghumor!

I Prag får man inte hänga sin galge var som helst.

Bubblor i Prag.

På Gamla stadens torg händer det alltid något. I dag när jag gick förbi här så var det några killar som fixade såpbubblor. Vanligast är väl att man blåser såpbubblor men de här killarna ville tydligen ha lite större bubblor och lät vinden fixa blåsandet.

Stora bubblor blev det också, några klarade sig undan alla glada barn som gjorde sitt bästa för att fånga dem.

 Barnen på torget hade riktigt kul när de försökte fånga bubblorna.

Den här lille killen satsade rejält på att få fatt på en bubbla.

 Men bubblan sprack innan han var framme vid den.

Skam den som ger sig, det finns fler bubblor att jaga.

Till slut lyckades han få in en träff på en bubbla.

Alla var inte lika förtjusta. Kolla in mannen som står under den stora bubblan.

4. Gamla judiska kyrkogården i Prag.

Jag gjorde ett besök på den gamla judiska kyrkogården i Prag, den är inte stor så det är inget stort projekt att gå runt på den men det är desto fler som är begravda där. Det lär var ungefär 200.000 som har sin sista vila på den platsen. På väg till området passerar vi den här märkliga statyn som bygger på en novell ("Beskrivning av en kamp)" av Frans Kafka. Statyn står bredvid Spanska synagogan.

Fortsätter vi promenaden något kvarter till kommer vi till den Nygamla synagogan, det är den äldsta synagogan i Europa. Här verkade Rabbi Löw som skapade lerfiguren Golem.

Rabbi Löw ligger begravd på den Gamla judiska kyrkogården. Innan vi går ut på själva kyrkogården är det lämpligt att besöka Pinkassynagogan, där namnen på 80 000 offer för förintelsen täcker väggarna. Här finns också teckningar och målningar som barn gjort i förintelselägren.

Betalar man 40 Koruna (14-15 Sek.) så får man fotografera ute på kyrkogården. Här står gravstenarna och fullkomligt stöttar varandra. Tätt, tätt står de.

Eftersom det här var den enda begravningsplatsen för judar i Prag blev den snabbt full. Då började man fylla på med nya jordlager och som mest lär det vara tolv lager med gravar.

Den äldsta graven är från 1439.

 Den sista som begravdes här är Moses Beck och det var 1787.

 Kyrkogården är inte stor, man går runt den på några minuter men gravstenarna är desto fler.

3. Karluv Most, Charles Bridge eller som vi säger på svenska, Karlsbron.

Genom Prag flyter floden Vlatva eller Moldau som vi kallar den på svenska, över den floden går det flera broar men den mest omtalade och kända är Karlsbron. Den har många år på nacken och byggdes under Karl IV:s regeringstid som ersättning för Juditsbron som inte klarade av högvattentrycket 1342 och rasade.

Vid ena brofästet står Karl IV staty och vakar över alla turister som strömmar fram för att se hans praktverk. Det sägs att han beordrade alla bönder att leverera färska ägg som sedan blandades i murbruket för att göra bygget starkare. Dessutom lär det ha blandats i mjölk, kalk, vin och mjöl. Sägnen säger i alla fall att denna fantastiska blandning skulle göra bron starkare och få den att stå emot förstörelse.

Det märks att bron är ett populärt turistmål för jag kan gott säga att jag var inte ensam om att vara på väg dit.

På bron, bland alla turister som strömmar över, håller också en hel del artister till. Det spelas musik av olika slag. Ett gäng äldre gentlemän var de som drog till sig mest uppmärksamhet i dag. Den här mannen spelade så fingrarna nästan glödde.

 Sjöng med inlevelse gjorde han dessutom.

Ett härligt gäng som dessutom spelade medryckande musik.

Andra artister nöjde sig med musik från en "låda" och lät dockan vara artisten. Att han hade en fotoförbudsskylt på insamlingsburken såg jag först nu.

Många var vi som tittade och lyssnade.

Andra som ville ha pengar varken spelade eller sjöng.

På bron finns 30 st. statyer på helgon och andra religiösa figurer.

Vid den här plattan, som sägs ge tur om man rör vid den; förr slängdes misshagliga person ner i floden här.

Den här kallas för  Golgata.

Jag hittade min favorit bland alla statyer där på bron.

En söndag med soligt väder så ser man att inte alla har tagit sig till Karlsbron utan håller till nere på floden istället.

Vid slutet av bron, på den södra sidan, finns ett porträtt av Maria. Det ska man inte stå och titta för länge på, för det sägs att om man får se ljuset släckas i lyktan som sitter på balkongen under så förebådar det om förestående död.

Bland alla turister på bron såg jag de här tyska killarna som försökte samla sig för att ta en bild. Killen längst till höger försökte få alla att ställa upp sig med siffrorna mot fotografen. Jag försökte hänga med och få en bild men folk strömmade förbi och skymde motivet. Lite kul blev det när en snygg ung tjej gick förbi och killen i vita tröjan inte längre klarade av att stå med ryggen mot alla skönheter. Kolla hans blick så ser man vad han spanar in, det är i alla fall inte mig han tittar på.:)