Rapport till Lena.

Tog mig i kragen i morse och gav mig iväg för att se om svavelsipporna fortfarande fanns kvar. På den plats där jag hittat dem tidigare var det helt tomt – inte en enda sippa i sikte, varken blå, gul eller svavelfärgad.

Men jag fortsatte leta, och en bit längre bort dök först ett helt gäng vitsippor upp, och strax därpå även gulsipporna.

Jag började söka mer noggrant, och där, mitt bland fjolårslöven, fanns den plötsligt, en blekt gul liten sippa.

Den såg lite klen ut i färgen jämfört med de klart gula gulsipporna som stod och lyste bara några meter bort, som om någon dragit ner reglaget för mättnad just på den här lilla blomman. 

Den växte en liten bit ifrån de vita och gula, men tog en bild på en gulsippa som jämförelse.

Letade lite till och hittade till slut två stycken svavelsippor. De stod där som små blekgula överraskningar i det bruna fjolårstäcket, nästan lätta att missa om man inte visste vad man letade efter. Trots sin försiktiga färg stod de ändå ut, som om de viskade att de minsann fanns kvar, bara lite mer blyga än sina klargula släktingar runt omkring.

Finns säkert fler där om man tittar runt lite till, men det var riktigt kallt i morse och jag tyckte det räckte gott att få konstatera att de fortfarande finns kvar där i backen. Det var ju själva poängen med dagens lilla utflykt, att leverera en liten rapport.

Hade dessutom bara mobilen med mig, så det fick bli några snabba bilder som bevismaterial.

Gallarija

När jag fortsatte min vandring genom Valletta slog det mig hur mycket av Maltas själ som sitter i balkongerna. De dyker upp i varje gränd, som små träinklädda rum som lutar sig ut över gatan. Jag har sett dem på bild många gånger, men först här började jag verkligen lägga märke till dem. De kallas gallarija, och ju mer jag tittade, desto mer förstod jag att de bär på en historia som är både vacker och lite oväntad.

Och när jag väl började titta närmare på balkongerna upptäckte jag att till och med orden kring dem har sin egen lilla resa. Själva namnet gallarija kommer från italienskans galleria, egentligen en täckt passage, men här på Malta har ordet liksom bytt riktning och landat i betydelsen balkong. Det är något fint i det, hur språket anpassar sig efter livet som levs.

Till och med detaljerna har sina egna namn. De kraftiga stenkonsolerna som bär upp balkongen kallas saljaturi, och de små glasluckorna som kan öppnas och stängas efter väder och vind heter purtelli. Jag hade aldrig hört orden tidigare, men när man väl vet dem känns det nästan som om balkongerna får ännu mer personlighet.

När jag läste vidare om balkongerna insåg jag också att de inte bara är älskade av malteserna, de är faktiskt skyddade som en del av landets kulturarv. I Valletta, som ju är ett UNESCO‑världsarv, finns det strikta regler för hur de får renoveras och målas. Man får inte bara byta ut dem hur som helst eller sätta dit något helt nytt i modern stil. Tanken är att bevara den där speciella stadsbilden där balkongerna nästan hänger som små träjuveler över gatorna.

Men samtidigt som de gamla balkongerna vårdas med varsam hand, händer något annat intressant i staden. På flera håll har nyare hus fått balkonger som tydligt lånar formen från de traditionella gallarija, men i en modernare tappning. Det är inget brott mot reglerna – snarare ett sätt att låta nytt och gammalt leva sida vid sida. Myndigheterna vill att ny bebyggelse ska smälta in i stadsbilden, och därför uppmuntras arkitekter att hämta inspiration från de klassiska balkongerna, även om uttrycket blir mer samtida.

Det gör att man ibland möts av fasader där rena linjer och glas möter de äldre träkonstruktionerna på andra sidan gatan. En sorts dialog mellan då och nu, där staden fortsätter att förändras utan att tappa sin karaktär.

De första började dyka upp på 1600‑talet, men det var under 1700‑ och 1800‑talen som de verkligen tog över stadsbilden. Och när man tänker på klimatet här, den starka solen, vinden som sveper in från havet så förstår man varför. Balkongerna fungerar som ett slags naturligt klimatskydd: skugga när det är som varmast, möjlighet att vädra utan att släppa in all värme, och ett extra rum där man kan följa livet på gatan utan att lämna huset.

Även bra när man ska hänga tvätten.

Det är något fint i hur praktiskt och poetiskt det är på samma gång. En idé som började långt borta, formades av historien och till slut blev en av Maltas mest älskade siluetter.

Och färgerna har sin egen historia. Förr var reglerna betydligt strängare: balkongerna skulle helst gå i dova, traditionella toner som grönt, brunt eller mörkblått, allt för att hålla stadsbilden enhetlig. Men med tiden har synen mjuknat, och idag ser man allt oftare balkonger målade i klara röda, gula och blå nyanser. Det är som om malteserna låtit solen och havet flytta in i färgburken.

Det gör gatorna ännu mer levande – de gamla träbalkongerna blir små färgklickar som lyser upp de sandfärgade fasaderna, och varje kvarter får sin egen personlighet.

Den röda färgen var populär.

Det ser lite kul ut där de sitter på olika nivåer i en del hus.

Och mitt i allt detta färgspel finns också en annan del av historien som jag tycker är lite talande. När balkongerna först började dyka upp var de nämligen något av en statusmarkör. Det var de rika familjerna som hade råd att bygga dem, inte minst eftersom trä var en dyrbar vara på Malta. Att låta snickra en omsluten balkong i trä var därför ett sätt att visa både välstånd och modernitet.

Men som det ofta blir spred sig drömmen vidare. Även de som inte hade samma ekonomiska möjligheter ville ha en egen gallarija, om så i enklare utförande. Det säger något om hur starkt balkongerna kom att förknippas med stolthet och identitet. De blev inte bara praktiska små rum mot gatan, utan också en symbol för att man hörde hemma i stadens liv och rytm.

Finns otaliga modeller och variationer på balkongerna, så det var inte konstigt att min kamera fick jobba en del.

Finns några balkonger med udda form också.

Ock som den här, runt ett hörn.

Och när man väl börjar se alla dessa detaljer – balkongerna, färgerna, hantverket, historien – då är det som om Valletta öppnar sig lite mer för varje steg. Till slut fastnar blicken inte bara på balkongerna längre, utan på allt det där andra som gör staden så charmig. Som en gul dörr med ett handtag som ser ut att ha humor nog för ett helt kvarter.

Det är kanske just det jag tycker så mycket om med Malta: att det högtidliga och det lekfulla får finnas sida vid sida. Att en UNESCO‑stad kan bjuda på både kulturarv och små överraskningar som får en att le. Och att man aldrig riktigt vet vad som väntar bakom nästa hörn – eller nästa dörr.

The Island of Knights - På Riddarnas ö möter man historien i varje mur och bastion.

En dag i april, närmare bestämt den 11:e, höll kylan fortfarande sitt envisa grepp om Stockholm. Minusgraderna bet i kinderna när vi drog våra väskor genom den grå morgonen på väg mot Arlanda. Men bara några timmar senare steg vi av planet i ett helt annat ljus – Malta, den sägenomspunna ön mitt i Medelhavet.

En ö formad av riddare, belägringar och tusen år av korsande kulturer. Jag hade läst att man fortfarande kunde känna historiens vingslag i murar och kullerstensgator, och det dröjde inte länge förrän jag förstod vad de menade.

En första glimt av ön, från flygplanet.

.

Maltas flygplats är liten, inga bryggor utan alla får åka buss eller promenera till huvudbyggnaden.

.

Innan vi gav oss ut på upptäcktsfärd i stan, behövde vi hitta vårt hotell. Det låter enkelt, men i Malta kör man inte bil överallt. De smala, branta gränderna i Valletta gör att taxin ofta får stanna en bit bort, och resten får man ta till fots. 

Det är så trångt i Vallettas gränder att man lätt hamnar på en gata där man egentligen inte borde vara. Som den här bilisten, som fick det rejält svettigt innan restaurangägaren flyttade bord och stolar så han kunde komma loss. Polisen konstaterade torrt att han nog borde ha valt en annan väg.

Vi hamnade ändå på rätt gata och behövde inte gå långt. På bilden syns huset där vi ska bo, där balkongfönstret står öppet är vår balkong. Det är en av de där typiska maltesiska träbalkongerna som sticker ut över gatan, lika charmiga som de är svåra att fotografera. Att bilden är tagen i den branta vinkeln beror helt enkelt på att gatan är så trång att det inte gick att backa för att få en bättre vy. Här får man ta det som det är: nära, brant, trångt – och alldeles underbart.

Nu var det dags att bege sig ut och upptäcka staden Valletta. Det var på den promenaden vi träffade på stadens grundare – mannen som inte bara byggde en stad, utan formade hela Maltas öde.

Jean Parisot de Valette. Det är lätt att tro att han bara är ännu en riddare ur historieböckerna, men Valette var något helt annat. Han var stormästaren som ledde Johanniterorden genom den stora belägringen 1565, då Malta stod emot en enorm osmansk styrka.

Segern gjorde honom till en hjälte i hela Europa, men det var hans nästa beslut som verkligen satte spår: han beordrade byggandet av en helt ny huvudstad på den smala halvön mellan två hamnar. En stad som skulle vara starkare, vackrare och bättre rustad för framtiden. Den fick namnet Valletta, efter honom själv – och det är hans vision som fortfarande präglar varje rak gata, varje bastion och varje solvarm sten.

Valette hann aldrig se sin stad färdig. Han dog 1568 och ligger begravd i St John’s Co‑Cathedral, mitt i hjärtat av den stad han bara anade konturerna av. Men när man står framför statyn, med utsikt över de gyllene murarna och havet som glittrar nedanför, känns det nästan som om han fortfarande vakar över sitt livsverk.

Namnet Malteserorden började användas först efter 1530, när Johanniterorden fick Malta i förläning av kejsar Karl V och flyttade sitt högkvarter hit. Innan dess kallades de helt enkelt för Johanniterorden.

Men St John’s Co‑Cathedral återkommer vi till sen, nu vill vi se oss om lite.

Det blir bara en lite kortare promenad för att känna in stan och njuta lite av värmen, för det har varit e lång dag med mellanlandning i Köpenhamn.

Efter en lång och innehållsrik dag tog vi en kort kvällspromenad genom Valletta, den lilla huvudstaden som klättrar upp och ner över sin smala halvö. Här är gatorna inte bara branta, de är nästan som trappor som leder en rakt in i historien. Det är lätt att förstå varför hela staden är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Varje sväng bjuder på nya vyer, nya nivåer och nya överraskningar.

När kvällsljuset började mjukna föll det perfekt över Vallettas berömda träbalkonger. De hänger som små färgglada utskjutande rum över gatorna, ibland sneda, ibland nymålade, alltid charmiga. Det är något speciellt med hur de nästan svävar över de smala gränderna, som om de vill se vad som händer nere på gatan innan de släpper kvällen förbi. Att promenera här är som att gå genom ett levande museum där varje fasad berättar sin egen historia.

När vi närmade oss hamnen såg vi färjan till Sliema lägga ut, full av resenärer som var på väg tillbaka efter dagens äventyr. Kvällssolen låg lågt och speglade sig mjukt i vattnet, som om den ville följa båten en bit ut i bukten. Det blev en stillsam och vacker avslutning på vår egen kvällspromenad, en sista glimt av Vallettas gyllene ljus innan det var dags att dra sig tillbaka och ladda för en ny dag i denna backiga och oemotståndligt charmiga stad.

Efter en mycket innehållsrik dag är det dags att dra sig tillbaka.

Väntar på tulpanerna.

Tittade ut och såg att rådjuret har parkerat sig i solen som om hon bokat första parkett till vårens stora föreställning: tulpanbuffén. Här ligger hon och idisslar, helt trygg i vetskapen om att hon har full koll på rabatten och att vi människor ändå inte kommer hinna före när knopparna väl spricker.

Och magen… ja, den talar sitt tydliga språk. Det är ingen tvekan om att det snart är dags för ännu en omgång i vårt lilla rådjurs‑BB. Vi får väl börja ladda med rena handdukar, tålamod och en extra ranson tulpaner — för säkerhets skull.

Bilden är tagen genom fönstret — man smyger inte ut och stör en blivande tulpaninspektör. Våra gamla handblåsta rutor gör sitt bästa, men skärpa är inte deras starkaste gren.

Mirador del Far de Santa Pola

Dags för en kortare utflykt till en utsiktsplats. För att komma dit väntar en liten promenad genom ett stilla skogsparti, sådär lagom kuperat och grönt. Efter en stunds vandring dyker en gul skylt upp, fastsatt på ett träd vid sidan av stigen. Jag har ingen aning om vad det står på den, men Carina kastar en snabb blick och konstaterar lugnt att det handlar om skogsarbete och att det nog inte är någon fara. Dessutom verkar de som jobbar hålla till en bra bit bort från stigen, så vi fortsätter vår väg utan större dramatik.

Vi fortsätter stigen fram, och efter en stund öppnar skogen upp sig och vi kommer fram till fyren i Santa Pola. Den står där som ett vitt landmärke mot himlen, stadig och självklar, och blickar ut över havet som den gjort i över hundra år. Men det är egentligen inte fyren vi är ute efter den här gången. Vårt mål ligger lite längre bort, en utsiktsplats som lovar vidder, ljus och en vy som nästan suger tag i en.

Här har man byggt en utsiktsplattform som sträcker sig som en båge ut över kanten, nästan som om den svävar fritt ovanför havet. Konstruktionen är gjord av metallgaller, och när man kliver ut på den känns det som om marken försvinner under fötterna. Jag är inte särskilt förtjust i höjder, så varje steg på gallret ger en liten ilning i magen. Samtidigt är det något fascinerande med känslan, som att man får låna en bit av luften för en stund.

När jag till slut vågar lyfta blicken från gallret och låter fötterna vänja sig vid höjden, öppnar utsikten sig som en tavla. Långt där nere syns en smal remsa strand, inklämd mellan klippväggen och det blågröna havet. Vågorna rullar in i lugna andetag, som om de inte riktigt orkar nå hela vägen upp till oss. Längre ut ligger bergen som skuggor i diset, nästan genomskinliga, som om de bara antyder sin närvaro. Det är en sådan vy som får en att stanna upp en extra stund. 

Långt där ner kan vi se  Universidad de Alicantes marina forskningscenter. Det ser nästan ut som om det klamrar sig fast vid kustlinjen, halvt dolt men ändå tydligt för den som vet vad man tittar efter. En påminnelse om att det här landskapet inte bara är vackert, det är också en plats där människor studerar havet, vinden och allt det som rör sig under ytan.

Där studerar man allt från kustekosystem och vattenkvalitet till hur havets djurliv påverkas av klimatförändringar.  Många av deras projekt handlar om undervattensmiljöer, algskogar och hur man bevarar känsliga arter längs Medelhavskusten.

När vi står där och låter blicken svepa över havet, pekar Carina ut mot en liten klippö en bit ut i vattnet.  Ön heter Tabarca, en liten och ganska otillgänglig klippö som är känd för sitt klara vatten och sina branta, lite förrädiska klippor. Vi hinner inte ta oss dit den här gången, men det går faktiskt färjor ut dit för den som vill utforska den närmare. Det är en plats som lockar både snorklare och dykare, och måsarna som häckar där håller noga koll på besökarna.

När vi sett oss mätta på utsikten tar jag en sista bild innan vi återvänder till bilen och åker hem för en god lunch.

En lunch som vi avnjuter i solen på Carinas altan.

Sedan var veckan i solen slut och vi åk hem.