Rotermann

Att gå till tandläkaren hör kanske inte till livets höjdpunkter, men man kan ju alltid göra det bästa av situationen. Vi valde helt enkelt att skaffa oss en tandläkare som både är skicklig och genomtrevlig. Och när vår tandläkare i Bromma bestämde sig för att flytta hem till Tallinn – ja, då följde vi med.

På så sätt förvandlas varje kontrollbesök till en liten minisemester. Plötsligt är tandläkarbesöken inte bara uthärdliga utan faktiskt riktigt trevliga.

Utanför tandläkarens hus stod en stor grå bil parkerad. Jag blev faktiskt lite snopen då jag såg vem som satt i baksätet och telefonerade.

Det såg ut som om han satt där och hade ett mycket viktigt samtal. Undrar vem han hade på tråden den här gången. Kanske någon som kunde ordna bättre parkeringsplatser i området eller fred i världen.

Hur som helst var vi klara hos tandläkaren – inga hål, bara många glada skratt.

Nu tar vi vägen tillbaka mot hotellet, och jag tänkte att vi tar en promenad genom Rotermannområdet. Det är ett av Tallinns mest omgjorda kvarter – en blandning av gamla industribyggnader och moderna hus, där det alltid händer något. Mer om det strax.

På väg tillbaka till Gamla stan genade vi genom shoppingområdet Foorum och kom ut på den här trottoaren. Jag blev nästan sjösjuk av att gå där och fick känna mig fram med fötterna innan jag insåg att det bara var en synvilla. Plattorna var helt jämna – men lagda så skickligt att marken såg ut att gå i vågor.

Förr i tiden var det ett livligt industriområde. Under 1800‑talet blomstrade kvarteren med verksamheter som Rotermanns kvarn och Rosen‑distilleriet, som tillsammans gav Tallinn ett rejält ekonomiskt lyft. Under sovjettiden fortsatte fabrikerna att mala på, men när förändringarna kom på 90‑talet stod många av anläggningarna plötsligt övergivna.

De flesta hus såg ut ungefär så här då – slitna, tomma och på väg att försvinna. Men några av dem valde man att spara, som de här två.

De står kvar som små tidsfickor mitt i allt det nya, och ger området sin speciella blandning av industrihistoria och modern stadsförnyelse.

I dag har Rotermannområdet förvandlats från ett historiskt industriområde till en modern och elegant stadsdel, där varsam renovering lyfter fram det robusta arvet och låter det möta urban kreativitet. Beläget mellan Gamla stan, hamnen och Viru‑torget bjuder området på en fascinerande mix av gammalt och nytt.

Här hittar man eleganta byggnader, lyxiga butiker, kaféer och restauranger – och en livlig atmosfär där både lokalbor och besökare rör sig mellan gårdar och passager. Rotermann City har dessutom blivit en plats för kulturella evenemang och konserter, vilket gör det till en av Tallinns mest attraktiva stadsdelar.

Det här är ett av Rotermannområdets mest spektakulära byggnader. Den nedersta delen är den gamla snickarverkstaden från 1800‑talet, byggd i kalksten och numera kulturminnesmärkt. När området moderniserades ville man bevara den historiska byggnaden – men samtidigt ge den nytt liv.

Lösningen blev djärv: man byggde tre smala, futuristiska ”torn” ovanpå den gamla verkstaden, helt fristående från de historiska väggarna. Tornens betongkärnor står på egna pålar djupt ner i marken, så de belastar inte den gamla byggnaden.

Resultatet är en av Rotermanns mest iögonfallande siluetter – en blandning av industrihistoria och modern arkitektur som syns långt utanför kvarteret. Byggnaden blev till och med nominerad till Mies van der Rohe‑priset 2009.

Det här huset var en gång ett spannmålslager. I dag har man låtit den gamla stenbyggnaden få nytt liv genom att öppna upp den med ett stort atrium. På så sätt förenas den ursprungliga industricharmen med en modern, ljus och luftig struktur. Resultatet är en byggnad som både bevarar historien och känns inbjudande att röra sig i.

Inte bara glas och betong utan en hel del färg också.

I Rotermann‑kvarteren, där gammal industri möter glas och stål, har ett eget litet ritualår vuxit fram. Varje år får torget en ny skulptur inspirerad av den kinesiska zodiaken. Förra året ringlade en glänsande orm över platsen, byggd av metallplattor som fångade ljuset som fjäll. Den såg nästan ut att vara på väg någonstans.

I år har ormen fått lämna plats åt en häst – lika skimrande och lika förvandlingsbenägen. Skulpturen bygger på idén ”Och havet har blivit en häst”, en poetisk tanke om hur ett år flyter över i nästa och hur djuren i kalendern följer med i rörelsen. Hästen är skapad av estniska konstnärer som tolkar varje djur som en metamorfos, och den bär på ett inre ljus som strålar ut genom metallens mosaik.

Nästa år väntar geten (eller fåret), om traditionen fortsätter.

När jag såg hästen kunde jag inte låta bli att tänka på de berömda Kelpie‑hästarna i Skottland. Det är något med formen, kraften och det där metalliska uttrycket som gör att de känns som släktingar – även om Rotermanns version förstås är mycket mindre. 

Många konstverk kan man hitta här i område.

Här i Rotermann står också Ai Weiweis installation Circle of Animals / Zodiac Heads. Tolv glänsande djurhuvuden – ett för varje tecken i den kinesiska zodiaken – upphöjda på svarta pelare. Verket har visats över hela världen och landade även här i Tallinn, som en lekfull men samtidigt kraftfull kommentar till kulturarv och historia. Mitt bland de glänsande djurhuvudena sitter också en ensam människa. Den är en del av Ai Weiweis installation – en stilla figur som ser ut att betrakta världen omkring sig. Som om den påminner oss om att vi människor bara är små observatörer i ett större kretslopp av tid, symboler och historia.

Mitt i Rotermann står också den här tjuren – en kraftfull metallskulptur som känns som gjord för området. Den är inte ett internationellt känt verk, men den har blivit en favorit här. Med sina starka linjer och sitt industriella uttryck passar den perfekt in bland kvarterens gamla fabriker och moderna glasfasader.

Mitt i Rotermanns myller stod den här hunden – en stadig liten metallkompis som såg ut att ha full koll på allt som hände runt omkring. Den såg ut att höra hemma där, och tog emot förbipasserandes klappar med en självklarhet som bara riktigt trygga hundar har.

När någon stannade till och strök den över huvudet såg den nästan nöjd ut, trots att den är gjord av metall. Det är något charmigt med hur Rotermann blandar stora, pampiga skulpturer med sådana här små möten. Den här hunden gjorde i alla fall området lite vänligare, och jag blev glad av att se hur många som inte kunde låta bli att ge den en klapp.

I Rotermann kan man stöta på det mesta även en röd bulldogg som ser ut att vara på väg ut på promenad. Jag stod en stund och väntade in rätt ögonblick, och plötsligt dök han upp: killen som, helt ovetande, råkade bli hundägare för en sekund.

Rotermann är trevligt dagtid, men det är på kvällen som området verkligen vaknar till liv. När arbetsdagen är över fylls gårdarna och de smala passagerna av människor som letar efter något gott att äta eller bara vill ta ett glas. Restaurangerna tänder sina lampor, uteserveringarna fylls och hela kvarteret får en mjuk, varm energi.

Här finns allt från små vinbarer till eleganta restauranger, och dofterna blandas mellan stenhusen: grillat, asiatiskt, italienskt, estniskt. Det är som om området drar ett djupt andetag och säger: nu börjar kvällen.

Det är långt kvar till kvällens sorl och fullsatta uteserveringar – nu är det i stället dags för lunch, och det är nästan svårare att välja var än vad. Rotermann är fullt av små restauranger, bagerier och caféer som lockar med allt från soppor och sallader till grillat och pasta. Doften av nybakat och kryddor ligger kvar mellan husen som en vänlig inbjudan.

Och visste du att Scotland Yard håller till här? Inte polisen alltså, utan restaurangen med samma namn – en lite oväntad detalj mitt i Tallinns mest moderna kvarter. Det är just sådana överraskningar som gör området så roligt att utforska: man vet aldrig riktigt vad som väntar runtnästa hörn.

Men vi tar nog och går till favoriten om man är sugen på en burgare. På vägen dit får man snabbt lära sig en sak om estländarna: går det att gå, så går man. Punkt.

Även när en gränd är avspärrad med skyltar, plank och tydliga ”nej, inte här”, så hittar folk ändå en väg igenom. Det är som om hela Tallinn har en inbyggd övertygelse om att fötter är till för att användas – oavsett väder, hinder eller byggarbetsplatser.

Men nu börjar vi bli riktigt hungriga så vi fortsätter till Estonian Burger Factory, är du i Tallinn och är sugen på hamburgare så kan jag verkligen rekommendera det stället.

Riktigt goda och vällagade hamburgare har de.

Det här är deras starkaste.

Och det här är deras minsta hamburgare.

Till det kan man ta hemlagade fries med cheddar cheese, men pass upp den portionen är stooor, väldigt stor.

Om du kommer med båt hit till Tallinn så ligger den på promenadavstånd till färjeterminalen.

Men se upp lite vid kajkanten. Skyltarna verkar säga två saker på samma gång: att du inte får simma tillbaka till båten, och att du inte ska försöka gå på vågorna heller. Kloka råd, får man väl säga.

Promenaden längs vattnet är annars riktigt fin – modern arkitektur på ena sidan, båtarna på den andra, och en stadig bris som påminner om att Östersjön alltid har sista ordet.

Lite mera Tartu, Domberget, Struve och Uppsala.

Efter att ha vilat ryggen så kändes det bra att ta trapporna upp på Domberget.

Bredvid trappan, lite undanskymda på hotell Lydias bakgård, står de här två fantasifulla vaserna. De verkar nästan blyga där de gömmer sig i skuggan, så jag tänkte ge dem chansen att kliva fram i ljuset. Nu får de vara med i bloggen - en liten stund av uppmärksamhet.

Trapporna var inte så jobbiga som jag befarat, kom upp utan att tappa vare sig andan eller värdigheten.

Här uppe på Domberget ligger Tartu gamla observatorium – en av de där platserna som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå bär på en hel liten värld av historia. Här stod astronomerna på 1800‑talet och mätte, räknade och riktade sina instrument mot stjärnhimlen, långt innan stadens ljus kunde störa deras arbete. Idag är observatoriet mer av en stilla utsiktsplats än ett centrum för astronomi, men det är lätt att föreställa sig hur det en gång måste ha varit: tysta nätter, kalla instrument, och forskare som väntade in stjärnorna med en tålamodsnivå som vi andra bara kan drömma om.

Byggnaden är vackert lågmäld, nästan lite försynt där den står på kullen, men den har spelat en stor roll i vetenskapens historia. Det var här Friedrich Struve arbetade – samma Struve som senare skulle ge namn åt den berömda meridianbågen som sträcker sig genom hela Norden.

Det finns platser man råkar passera utan att riktigt förstå deras betydelse förrän långt senare. För mig har Struves meridianbåge blivit just en sådan följeslagare: en kedja av trianglar som sträcker sig från Ishavet till Svarta havet. Jag har stått vid en punkt i Norge, synlig från Hurtigruten, och vid en annan i Finland – ett torn i skogen som bär på en större historia än man först anar.

Och nu, i Tartu, fick jag äntligen möta mannen bakom alltihop. Inte personligen förstås, men jag kan inte låta bli att känna att hans ande fortfarande vilar över berget här.

På Domberget finns en av de ursprungliga mätpunkterna inne i observatoriets byggnad – dold för ögat men desto viktigare för historien. Det var här Friedrich Georg Wilhelm Struve räknade, planerade och utvecklade de metoder som gjorde det möjligt att mäta jordens form med en precision som var sensationell på 1800‑talet.

I parken utanför står ett modernt monument till hans minne. När jag först kom upp hit tyckte jag att det såg ut som en båt med segel. Men när jag gick runt monumentet och såg namnet Struve insåg jag att det var här en av meridianpunkterna finns. Från den här sidan framträder formen tydligare: två höga, vinklade pelare som öppnar sig som benen på en passare, och en geometrisk bas som antyder en triangel. Formen är ingen slump – den är en direkt hyllning till trianguleringen, metoden som Struve använde för att binda samman mätpunkterna genom Europa.

Ett stilla minne över mannen som mätte världen, och över den envishet och vetenskapliga nyfikenhet som började just här i Tartu.

Mitt i all historia på Domberget – dök det här lilla runda huset upp. Det har troligen ingen som helst koppling till astronomi, men det fångade mig direkt. Den övre delen ser ut som en gammal parkpaviljong eller ett förråd, medan sockeln är täckt av färgstark street art som lyser upp mellan träden.

Jag fastnar alltid för sådana här oväntade möten mellan gammalt och nytt. Och just här gjorde skuggorna sitt bästa för att vara med i bilden också – grenarna ritade egna mönster över marken och fick huset att se nästan scenografiskt ut, som om det stod och väntade på sin nästa roll.

Längs stigen på Domberget passerade vi det här gula huset med skylten ’Uppsala 6’. Det låter nästan som en adress i Sverige, men här är det ett av Tartu universitets små byggnader – döpta efter klassiska universitetsstäder. 

Det är en grupp gula hus som alla bär samma märkliga adress: Uppsala.   Man döper universitetets byggnader efter klassiska europeiska universitetsstäder. Så gruppen av hus med adress Uppsala  är inte en svensk adress som hamnat på villovägar, utan ett litet universitetskontor på Domberget – en akademisk hälsning till Uppsala universitet och till de historiska banden mellan de gamla lärosätena. Husen används för olika institutioner och projekt.

Vi kommer fram till Änglabron, går man över den och fortsätter åt det hållet så finns  domkyrkoruinen där. Det är en bra bit att gå så vi fortsätter till... 

...Djävulsbron istället. Här kan man sätta sig och vila en stund. 

Vi återvänder ner till stan igen och hittar Tartus äldsta gata, Rüütli. Den ser kanske inte så märkvärdig ut vid första anblicken – en lugn gågata med caféer, småbutiker och en och annan cyklist som susar förbi. Men precis här, vid den lilla skylten på husväggen, öppnar sig en helt annan tidslinje.

Redan på 1200‑talet låg här en träbelagd gata, byggd av stockar som lades mellan kraftiga träbalkar. Det är nästan svårt att föreställa sig när man står här idag, men under medeltiden var det en livlig sträckning som ledde från Rådhustorget vidare mot stadens viktigaste kvarter.

På 1400‑talet började stenhus och kullerstenar dyka upp, och gatan blev en av de centrala pulsådrorna i den medeltida staden. Men mycket av det gamla försvann i krig och bränder – först under Stora nordiska kriget och sedan i den stora branden 1775. Efter det ritades staden om, och den krokiga medeltidsgatan rätades ut enligt tidens klassicistiska ideal.

Ändå finns spåren kvar. I gatubeläggningen markerar röda tegelplattor var den medeltida gatan en gång slingrade sig fram.

Det är just det som gör Tartu så speciellt: man går på en modern gågata, men under skosulorna ligger flera lager av historia. Och ibland räcker det med en liten metallskylt på en vägg för att man ska stanna upp och inse hur många städer som ryms i samma stad.

Men nu börjar det kurra i magen, och det är hög tid att hitta något trevligt ställe att äta på. Efter allt prat om medeltid, universitet känns det nästan självklart vad vi ska leta efter. Och mycket riktigt – runt hörnet dyker en liten bierstube upp, som om den legat där och väntat på oss.

Med tanke på Tartus tyska historik är det faktiskt ganska passande att slå sig ner här. Staden har ju i flera hundra år haft starka band till den baltisk‑tyska kulturen, så en schnitzel eller bratwurst känns nästan som att fortsätta stadsvandringen med gaffeln i hand. Och ibland är det just så enkelt: man följer historiens spår, och plötsligt sitter man med en kall öl och en tallrik tysk husmanskost framför sig.

Tysk mat handlar inte bara om smaker – det handlar också om storleken på portionerna. Här sparar man inte på något. Jag valde en rätt med skivad Wurst, mest för att min onda hand protesterar så fort jag ska skära något mer avancerat. Det kändes som ett klokt val i stunden.

Maken däremot gick rakt på en rätt med surkål. Det är en smak jag aldrig riktigt lärt mig uppskatta, så den fick han ha helt i fred. När tallrikarna kom in såg jag hur han sneglade på min portion med en blandning av förvåning och tvekan – som om han undrade om jag verkligen tänkte äta upp allt det där.

Det gjorde jag förstås inte. Jag tror att halva portionen – eller kanske ännu mindre – hade räckt alldeles utmärkt. 

Vi blev placerade vid ett bord som tydligen var reserverat för ‘gamla kamrater från 60‑ och 70‑talet’. Det kändes nästan lite för träffande – som om bordet hade väntat på just oss. Och där satt vi, på en tysk Bierstube i Tartu, och kände oss helt hemma bland både minnen och ölkrus.”

Här får vi dessutom lära oss något viktigt: att öl tydligen fungerar alldeles utmärkt även när det inte är frukost. Det är alltid skönt när livet bjuder på klara besked.

Det var i alla fall en trevlig lokal, god mat och trevlig personal.

Nu är det dags att börja dra sig tillbaka mot järnvägsstationen. Tar en sista blick ut över Rådhustorget.

Svänger ner mot floden Emajõgi – ”Moderfloden”..

När vi ätit färdigt vänder vi tillbaka ut i eftermiddagsljuset. Vi svänger ner mot floden Emajõgi, ”Moderfloden”, som stilla flyter genom Tartu och håller ihop staden som ett brett, lugnt band av vatten. Det känns som en fin avslutning att promenera längs strandkanten, låta maten sjunka och följa floden tillbaka i riktning mot stationen.

Genom ramen syns bron Kaarsild, den ser lite speciell ut med sina dubbla gångvägar som är delade av bågen. Även här präglas staden av studetlivet, en tradition är att man inte är en “riktig” student förrän man misslyckats med minst en tenta och sedan gått över själva bågen.

Om den promenaden berättar jag i nästa och sista delen om Tartu.

Vad äter man på Malta

En intressant sak med resor är maten. Att få testa lite nya rätter och smaker.

Men hur var det nu, skulle det här inte handla om mat och dryck.

Så varför börjar jag med en bild på en staty då.

Jo, för på ett av Vallettas små torg står ett monument som få besökare passerar utan att stanna upp. Det är Sette Giugno‑statyn, rest till minne av händelserna den 7 juni 1919, då protester mot höga priser och kolonialt styre slutade i tragedi. Fyra malteser miste livet den dagen – deras namn finns inhuggna i sockeln – och händelsen blev ett av de första stegen mot Maltas självstyre.

Samma årtal dyker upp på ett helt annat sätt i dag,  på flaskorna med det populära maltesiska vinet “1919”. Namnet är en hyllning till samma historiska händelse, men uttryckt genom smak och hantverk i stället för brons. Etiketterna på flaskorna får dessutom designas av maltesiska konstnärer, vilket gör varje flaska till ett litet konstverk i sig och även blivit samlarobjekt.

Och som så ofta här på Malta hör god mat och gott vin ihop. Ett glas 1919 till en fiskrätt eller en enkel pastizz blir inte bara en måltid, utan ett sätt att låta historien följa med till bordet – från torget i Valletta till den egna tallriken.

När vi är på resa så känns det naturligt att äta den mat som är typisk för platsen. Den maltesiska maten är som en karta över öns historia – varje smak bär spår av de folk som passerat här: fenicier, araber, italienare, britter. Det är medelhavskök med rustik själ, där havet, solen och de lokala råvarorna står i centrum.

Det första vi testar är Stuffat tal-Fenek. Det är Maltas nationalrätt, en mustig kaningryta som kokas långsamt i rött vin, tomat, vitlök och örter. Namnet betyder ungefär kaninstuvning, och rätten har djupa rötter i den maltesiska landsbygden.  Alla har deras egna åsikter om vad som bör serveras tillsammans med Stuffat tal-Fenek, så du kan få allt från grönsaker till pasta och maltesiskt bröd som alternativ vi fick pommes frites.

Maltesisk mat är ofta jordnära och aromrik, med mycket vitlök, tomat, olivolja och örter som timjan och mynta, det var även den här.

Innan maten kom in fick vi in Ħobż biż-żejt, den klassiska maltesiska “bröd‑med‑olja”-rätten. En tjock skiva av det lokala brödet, och en röra med tomat, dränkt i olivolja och toppat med tonfisk, kapris och oliver. Enkelt, rustikt och fullt av solsmak — och precis en sådan liten rätt som gör att man direkt känner att man är på Malta. Oftast serveras allt ovanpå brödet.

En annan rätt som vi bara måste testa var Aljotta, Maltas klassiska fisksoppa. Den ser kanske enkel ut vid första anblicken, men smaken är allt annat än det. Aljotta är en buljongbaserad soppa med vitlök, tomat, ris och färsk fisk, ofta små fiskar som kokas hela för att ge maximal smak. När fisken silas av rensas och läggs tillbaka i soppan, musslor läggs till och det smakar så bra.

Det är en rätt med rötter i den maltesiska vardagen, något fiskare lagade när dagens fångst var liten, men smaken är så djup och fyllig att den blivit en självklar del av det maltesiska köket. Lätt, men ändå rik. Rustik, men ändå elegant.

Merchant Street är som Vallettas egen kulinariska pulsåder, en gata där restaurang efter restaurang avlöser varandra och där uteserveringarna nästan flyter ihop till en enda lång matgata. Här sitter människor mitt i gatan under markiser och parasoller, medan kockar står bara några meter bort och filéar fisk, rullar deg eller förbereder kvällens special, allt synligt för förbipasserande.

Det är en gata som länge varit en naturlig samlingspunkt. Förr var det marknadsgatan där man köpte allt från grönsaker till tyg, och den livliga handeln gjorde att små matställen började dyka upp. Med tiden tog restaurangerna över mer och mer, och i dag är Merchant Street ett av Vallettas mest självklara ställen att slå sig ner för en måltid. Här känns det nästan som att hela gatan är en enda stor restaurang, där dofter, röster och klirrande glas blandas i luften.

Så det var lite självklart att vi skulle testa att äta där någon gång.

Men vi hade också en lite mer sofistikerad restauranggata nära vårt hotell, och där kändes det helt självklart att slinka in på en av vinbarerna. När en skylt vid trottoaren deklarerar att it’s WINE O’clock, då behöver man ju inte fundera så länge — är det vin och klockan är rätt, då går man in.

Deras meny är enkel och rätt charmig i sin tydlighet – man väljer helt enkelt en av deras “Mixed Platters”. Vi tog varianten med fyra ostar och fyra sorters chark, en lagom blandning av lokala smaker som passade perfekt till ett glas vin.

Det här stället heter Vinuri, och vill man ha en riktigt trevlig kväll är det hit man ska gå. Det är familjärt på ett sätt som inte går att fejka, ägarna rör sig mellan borden, pratar med gästerna och skapar en stämning som känns både personlig och avslappnad. De kan sina viner, och när de berättar om flaskan 1919 och vingården bakom gör de det med sådan inlevelse att man nästan känner doften av druvorna.

Även här fick vi in en liten rätt före vår platta – en handgjord korv från en farm ute på Malta. Ägarna åker själva dit och köper den direkt från producenten, så den finns inte ens att få tag på i butikerna i stan. När vi frågar om den går att köpa någonstans ler hon bara och undrar om vi vill ha mer. De bjuder inte bara på maten, de bjuder på sig själva också.

Kvällen fortsätter i samma anda. När vi ber om notan och ska resa oss säger de snabbt: “Nej, nej, vänta lite.” Och så kommer de tillbaka med både kaka och en speciell maltesisk likör. Det blir en sådan där kväll man minns – inte för att man åt något extravagant, utan för att man blev så otroligt väl omhändertagen.

Sista kvällen väljer vi en annan restaurang på samma gata – Guże. De har fått en utmärkelse i Michelin 2026, en sådan där kvalitetsplakett som betyder att inspektörerna varit där anonymt och bedömt maten som riktigt bra. Det är inte en stjärna, men det är ändå en tydlig signal om att restaurangen håller en nivå som sticker ut och är värd att söka upp. Menyn är också mer elegant och genomtänkt, så det känns som ett perfekt avslut på vår vistelse.

Ska man gå hit är det klokt att boka bord i förväg. Vi är bland de första som kommer, och det visar sig snabbt att det var tur att vi hade reserverat – restaurangen fylls på i rasande takt och blir snart helt fullsatt.

Här inne blir det lite svårare att välja, det finns så många rätter vi vill testa. Bäst att ta olika och smaka av varandra, tänker vi, och ser snart att flera andra bord gör likadant. Jag börjar med Black Pig, som serveras med pappardelle, medan maken – som älskar bläckfisk – väljer Octopus. Den får han däremot ha helt i fred, för just den fisken är inget för mig.

Även här börjar kvällen med en liten starter. Vi får in en liten kopp med en ljuvligt god morotssoppa, silkeslen och precis lagom kryddad, tillsammans med det nygräddade brödet som doftar så gott att man nästan glömmer att det bara är en förrätt till förrätten. Det är en sådan där liten gest som säger mycket om restaurangen: omtanke, enkelhet och en vilja att ge gästerna något extra redan från start.

Till huvudrätt väljer jag Rabbit och maken tar Beef. Pork belly lockar också, men hur gärna jag än skulle vilja prova allt så klarar jag inte två huvudrätter – jag orkar knappt min kanin, trots att den är så god. Faktiskt ännu godare än kaninstuvningen vi åt första dagen.

Lägger in menyn här om någon vill bli frestad. Eller planerar en resa till Malta.      

Många fler rätter hann vi inte med, förutom lunchen den dagen då vi tog båten över till Sliema. Där blev det italienskt, och inte heller där kan jag klaga på maten. Jag åt en Spaghetti Amatriciana – en av de mest klassiska och älskade pastarätterna i det italienska köket – och den var verkligen god. Men jag undrar ofta varför portionerna måste vara så enormt stora. Jag orkade inte hela den här rätten heller, och någon efterrätt var det inte ens tal om när man redan är proppmätt.

På gatan där vi bodde fanns det dessutom en chokladbutik, och den låg lite farligt nära. Bara några steg bort, faktiskt. En sådan där plats man försöker gå förbi med bestämda steg, men som ändå lyckas dra in en med doften av kakao och nygjorda praliner. En ask praliner fick faktiskt följa med hem. 

Här kunde man även ta en drink med chokladtema. 

Förutom alla restauranger och serveringar finns det också de där små kaféerna som egentligen bara består av ett par bord direkt på trottoaren. Vi slog oss ner vid ett av dem efter en lång promenad i solen och var rejält törstiga. Jag dricker sällan öl, men den lokala Cisk ville jag ändå testa – och den var faktiskt riktigt god. Vi satt där, mer eller mindre i vägen för alla som passerade, men det gjorde ingenting. Det var precis den pausen vi behövde.

Trevlig Valborgsmässoafton!

Guadalest– en liten pärla i bergen

Nu ska ni få följa med till en annan av min dotters favoritplatser i närområdet: Guadalest.

Guadalest är en sådan plats som nästan känns overklig när man närmar sig den. Vägen slingrar sig upp och upp, och plötsligt i en glipa mellan träden ser vi den lilla byn.

Jag visste inte mycket om platsen i förväg, mer än att min dotter, som klättrar i berg, hade hittat den av en slump. Hon och hennes sambo var där för att klättra och fick syn på byn först när de nådde toppen av klippan. Det blev en riktig överraskning eftersom de kom från andra hållet och inte hade någon aning om att byn låg där.

Härifrån, ser inte klippan så imponerande ut, men när man är inne i byn så växer den till en för mig skrämmande höjd att klättra i.

Det är den klippan som reser sig till vänster i bild.

Vi har åkt på slingrande vägar utan så mycket bebyggelse så det är lite överraskande då vi kommer fram till Guadalest och där  är det kö med turistbussar  som ska in på parkeringen. Gissar på att många av dem kommer från de stora kryssningsfartygen som lägger till i Alicante.  När ett fartyg lägger till kan flera bussar rulla upp samtidigt, ofta på förmiddagen. Det märks direkt i byn eftersom den är så liten.

Jag lyfter blicken mot klippan och ser samtidigt hur judasträden redan står i blom, som om de försöker mjuka upp den karga bergväggen med sin rosa prakt. Där uppe tronar Castillo de San José, en gammal försvarsanläggning som nås genom en tunnel rakt genom berget. Borgen kallas ibland ”Örnboet” på grund av sitt dramatiska läge. Två stora jordbävningar på 1600–1700‑talen förstörde delar av byggnaden, men ruinerna är fortfarande imponerande.

Dit ska vi strax ta oss.

Guadalest grundades av muslimer på 1000‑talet. Än idag känns historiens lager närvarande, särskilt så här tidigt på morgonen när gatorna fortfarande ligger nästan tomma. Vi går längs en av dem, innan dagens turister hunnit hitta hit, och låter tystnaden och de vitkalkade väggarna tala för sig själva. 

Här finns det inga rullband som tar oss upp, utan vi får gå för egen maskin.

Vid den lilla kuren stod några fotografer som snabbt knäppte bilder och satte in dem i små berlocker. De hann förstås fånga både mig och min dotter när vi passerade. Det mest imponerande var nästan inte själva bilderna, utan hur de lyckades känna igen oss när vi kom tillbaka och på ett ögonblick plocka fram just våra färdiga berlocker — som om de haft full koll på oss hela tiden.

När man går in genom tunneln som leder upp till den gamla borgen känns det som att stiga rakt in i en annan tid. Stenarna är slitna av tusentals steg

Inne i tunneln upp mot borgen och utsikten över dalen fanns en liten kyrka, nästan gömd i berget. Den enkla interiören och stillheten där inne stod i stark kontrast till den dramatiska klippan utanför.

 När man kommer ut på andra sidan öppnar sig en utsikt som nästan tar andan ur en. Långt där nere ligger den turkosa reservoaren, så intensiv i färgen att den ser ut som om någon hällt i lite extra himmel bara för att göra den ännu vackrare.

Embalse de Guadalest är känd för sin nästan overkligt turkosa färg – en nyans som skiftar mellan smaragd och ljusblått beroende på ljuset. Färgen kommer från de mineralrika bergsmassiven runt dalen, där finmalda partiklar från kalkstenen reflekterar solens strålar och ger vattnet dess intensiva lyster.

Embalse de Guadalest är en konstgjord reservoar som samlar upp smältvatten och regn från de omgivande bergsmassiven, och förser dalen med både dricksvatten och bevattning.

Det är just denna färg som gör reservoaren till Guadalests signatur – ett landskap där dramatiska berg, djupa dalar och det klara vattnet tillsammans skapar en scen som känns både stilla och storslagen. Perfekt att stanna upp vid, andas in och bara låta blicken vila

Här uppe finns en del butiker och annat att tillta på förutom utsikten mot reservoaren, så vi är inte ensamma på den platsen.

Det märks att byn inte bara lever för turismen, här bor människor på riktigt. I ett av fönstren sitter barnens teckningar uppsatta, och de visar en härlig blandning av intressen, från regnbågar och färgglada fiskar till stridsvagnar och actionfyllda fantasier.

Vi lämnar trängseln och går ner i byn igen, njuter av utsikten mot havet...

...och förundras över det lilla fristående klocktorn som står på en egen klippavsats bredvid den gamla fästningen. Det kallas ofta Torre Campanario de la Alcazaba (Klocktornet vid Alcazaba) och är en del av det historiska försvarssystemet kring borgen. Just för att tornet är så litet, vitt och ensamt på sin klippa skapar det en nästan sagolik kontrast mot den mörka bergväggen. 

Men nu börjar hungern göra sig påmind. Tur då att dottern var så förutseende och bokade bord redan innan vi gav oss av för att njuta av utsikten – ett klokt drag, för vid lunchtid var vi långt ifrån ensamma om att vilja äta. Vi ska till restaurang L’hort, och jag måste säga att jag är imponerad över hur mycket spanska Carina har snappat upp. Hon kliver in i språket med en självklarhet som gör allt lite smidigare och väldigt mycket roligare.

Lite lustigt namn för oss svenskar – “L’hort” låter ju misstänkt likt “lort” – men i själva verket betyder det “trädgården” på katalanska. Och maten var definitivt allt annat än lortig. Vi hade beställt in kanin, en klassisk rätt i den här regionen, och den var riktigt god.

Guadalest är helt enkelt en av de där byarna som man bär med sig länge efteråt. En liten pärla i bergen, lika dramatisk som den är fridfull. Men nu är det dags för oss att återvända hem.

En liten titt in i de små charmig butikerna, innan avfärd.

På vägen tillbaka stannar vi för att få en översiktsbild av byn.

Det är otroligt många cyklister som använder de här bergsområdena som sin träningsarena. När vi stannar för att fotografera byn dyker ett norskt gäng upp, trampandes i imponerande takt. På vägen tillbaka har vi mest nedförsbacke och hastigheten ligger runt 60 km/h – ändå hinner vi bli lite paffa när några cyklister susar förbi oss på insidan som om det vore den mest naturliga sak i världen.

Villajoyosa

Villajoyosa. Bara namnet låter som något som glittrar i solen, och det gör det också. Dessutom betyder Villajoyosa ”Den glada staden".

Det är något fint i att få följa med någon till deras favoritställe. Man ser inte bara en stad, man ser den genom deras ögon. Och Villajoyosa visade sig vara precis en sådan plats: färgstark, varm och full av små detaljer som gör att man vill stanna upp och titta en gång till. Här behöver vi inte oroa oss för Lapplisor, för när vi väl hittat en ledig parkeringsplats så var det inga avgifter.

Villajoyosa har cirka 3,5 km stränder.

Vi började med en lunch på ett av alla restauranger som fanns på gatan nära stranden.

Efter en lång och god lunch – den sortens måltid som gör att man vill gå lite långsamt bara för att få behålla känslan – promenerade vi vidare längs strandpromenaden. Solen låg mjukt över havet, och allt kändes sådär lätt som det bara gör i Villajoyosa när dagen fortfarande har mer att ge.

Carina ville visa mig sina favoritkvarter högre upp i staden, de där hon brukar vandra när hon vill ha utsikt, grönska och lite lugnare gator. Så vi vek av från stranden och följde en stig som slingrade sig in bland träden. Och där, nästan lite gömda i sluttningen, låg rullbanden hon berättat om. ”Det här är min genväg,” sa hon och log, och jag förstod direkt varför.

Vi steg på det första bandet och lät oss långsamt föras uppåt genom grönskan. Mellan palmerna glittrade havet fortfarande bakom oss, och varje gång vi bytte till nästa band kändes det som att vi steg in i en ny liten nivå av staden. Det var stilla, varmt och oväntat vackert – en liten hemlighet mitt i Villajoyosa.

Det finns tre stycken som är placerade i en lång, terrasserad gångväg som leder upp från den lägre delen av staden mot bostadsområdet ovanför.

Så utan att anstränga oss har vi kommit upp till den övre stadsdelen och det känns nästan lite magiskt hur lätt det gick. Vi står där och ser tillbaka mot havet som glittrar mellan träden, som om det vill påminna oss om var vi nyss gick. Luften är stilla här uppe, gatorna smalare, och Carina pekar ut små detaljer hon tycker om, en färgglad dörr, en skuggig innergård, en gata som alltid doftar av apelsinblom när det är säsong.

Det är hennes kvarter, hennes rytm, och jag får följa med som gäst i något som är både vardagligt och speciellt på samma gång. Och kanske är det just det som gör promenaden så fin: att en enkel lunch, en solig strandpromenad och tre rullband kan bära en hela vägen till en plats där dagen fortsätter i ett lugnare tempo, med utsikt över både staden och stunden.

Gamla stan är en labyrint av smala gränder och det är inte bara små pittoreska hus som dyker upp längs vägen. Plötsligt står vi framför en massiv mur med runda torn. Först tror jag att det är en borg, men det visar sig vara resterna av den stora försvarsmur som byggdes på 1500‑talet för att skydda staden mot pirater och attacker från havet.

Vi promenerar runt här och njuter av både sol och de färgglada husen.

Vi fortsatte upp genom de smala gränderna, där husen står tätt och färgerna nästan lyser i solen. Ett av dem var så smalt att det såg ut att ha pressats in mellan sina grannar, ett klassiskt gammalt “casa estrecha”. Sådana hus byggdes höga och smala eftersom man förr betalade skatt efter fasadens bredd. Här uppe känns Villajoyosa som allra mest genuint, med små balkonger, krokiga gator och människor som sitter ute och pratar i skuggan.

Undrar om det blå huset är stadens minsta eller smalaste hus.

På tal om balkonger: på den här verkar allt få plats, tvätt, solsken och till och med en cykel som ser ut att ha parkerat sig själv för att få lite utsikt över gränden.

Vi kom fram till ett litet torg, och eftersom Carina vet hur mycket jag tycker om väggmålningar ville hon visa mig två av sina favoriter. Den första föreställer en äldre person som sitter och lagar fisknät, ett motiv som känns djupt förankrat i Villajoyosas historia. Det är nästan som om man hör havet i bakgrunden när man står framför den.

Den andra målningen, på huset mitt emot, är mer modern. Ett stort porträtt i gråskala som lyser mot de färgstarka husen runt omkring. Tillsammans berättar de två målningarna något fint om staden, hur tradition och nutid får samsas på samma väggar i kvarteret.

Villajoyosa kallas ibland för den färgglada staden, och det är lätt att förstå varför. Här är husen målade i starka kulörer som en gång hjälpte fiskarna att hitta hem från havet – och som i dag gör varje promenad till en liten färgfest.

Det är dags för oss att lämna staden, så vi drar oss ner till stranden igen.

Här nere har till och med toakuren fått sig en fin uppiffning.