Rallaren, Viggen och Håverud

När vi är på bilsemester så har vi en tvåtimmarsregel, av hälsoskäl så får ingen körning ta mer än två timmar i sträck.

Sedan är det rast och bensträckare som gäller. På väg mot nästa mål på den här resan så blev det ett stopp i Hallsberg. Eftersom Hallsberg är en knutpunkt i det svenska järnvägsnätet så kändes det naturligt att gå till järnvägsstationen och ta en bild.

Där vid stationen träffade vi på Rallaren.

Nästa bensträckare blev det vid Göta kanal och slussen vid Norrkvarn.

Ingen som slussade då.

Vid Häljestena, var det plötsligt bilköer i stockholmsformat, när vi kom närmare så såg vi att det var omläggning av vägen. Aha vägbygge, trodde jag. Men lite konstigt att det var så många militärfordon och folk från försvarsmakten där. Brukar det inte vara vid vägbyggen.

En bit in på omläggningen fick vi svaret, ovanligt många människor hade samlats ute i skogen och på ängarna och då upptäcker jag att ute på riksvägen står ett JAS 39 Gripen-plan. Lite tidigare hade vi sett ett som flög omkring och tydligen hade det sedan landat på vägen. Klart vi stannade och jag slet fram kameran för att få en bild. Fast medans jag höll på och bytte till telet så drog det igång med ett öronbedövande dån och planet lyfte och for iväg. Snopet, fast fick ändå se den lyfta.  Läste senare om övningen här.

Vi for vidare och tyckte väl att det var lämpligt med ett stopp vid Rastplats Viggen och med lite fantasi och klonverktyg så kan man få även den att lyfta.

Måste få säga att de som sköter om den rastplatsen där måste få en eloge. Så välskött och så fin toalett har jag aldrig sett på en rastplats förr. Blommor och prydnadsföremål var den pyntad med också.

När vi står där och mumsar på varsitt äpple så dånar det till ovanför oss och där kommer Gripen igen, självklart har jag 70 mm på kameran, men slängde iväg ett skott ändå. Pricken där uppe är flygplanet.

Man kan förstås beskära lite och se att det verkligen är ett flygplan.

Dagens mål är Håverud och framme där checkar vi in på Håveruds Hotell , får ett trevligt rum vid strandkanten blir bjudna på lite gofika innan vi tar en promenad ner till Slussområdet.

I Håverud är det naturligtvis akvedukten som är det stora dragplåstret och en stor del av anledningen att vi åkte hit. Den var en genialisk lösning på ett stort problem. Det verkade inte möjligt att bygga kanal och slussar här på grund av den mjuka berggrunden och den djupa kanjonliknande dalen där älven störtade fram. Nils Eriksson löste, det som innan ansågs som en omöjlig uppgift, genom att föreslå och bygga en akvedukt.

Dalslands kanal börjar i Köpmannebro vid Vänern. Engelsmannen Roger Pilkington utnämnde denna kanal till världens vackraste! Den började byggas 1864, och 254 km och 31 slussar senare blev den färdig, år 1868. Ändå är bara en enda mil grävd kanal, resten är naturligt sjösystem.

Kanalmuseet var öppet, men vi undviker trängsel så ett besök där inne får vänta till någon annan gång.

I stället passar vi på att titta och beundra akvedukten. Det var ganska lugnt, men en båt skulle över akvedukten just när vi kom. 

Backar man en liten bit  från den utsiktspunkten så ser man att det är tre olika färdmedel som kan korsa varandra där. Båt, bil och tåg.

Några personer som byggt och som besökt kanalen. Min autograf var det ingen som var intresserad av.

Vi passade på att gå upp på själva akvedukten och se hur båten fortsatte sin färd ut mot sjön.

Sista slussen öppnas.

Sjön suger sägs det och det stämmer nog, för nu var vi hungriga. Bänkade oss vid kanalen för en rejäl räkmacka. Det enda negativa man kan säga om den mackan var nog att den var i största laget, men så god.

Innan vi lämnar Håverud nästa morgon tar vi oss upp till landsvägsbron och utsiktspunkten där ovanför.

Även från bron har man fin utsikt över akvedukten.

Lilla M är en tuff björn från Alaska så han ville visa sig riktigt modig och posera på vägräcket.

Utsläppt!

Ettan kom och tvåan kom också så småningom,

sedan väntade vi två veckor  innan det var dags att möta verkligheten utanför coronaisoleringen. 

Nu far vi!Maskoten Lilla M var på hugget och ville följa med på vår lilla tur.

Vi skulle inte så långt så vår vana trogen tog vi småvägar ner mot Malmköping, som var dagens mål på resan. Fanns inte så mycket att stanna och bese förutom att det var vacker natur och ett underbart sommarväder. Stannade i alla fall till vid det här gamla fina stationshuset i Byringe. Järnvägen var borta visst var det en vacker byggnad.

Även i Malmköping sken solen när vi checkade in på Plevnagården.

Ett charmigt ställe med god mat och det är väl inte så dumt att bli välkomnade med jordgubbar och bubbel. Kändes lite som om de firade att vi 70 plussare nu var färdigvaccinerade och ute på vift igen. 

Tog en promenad i den lilla staden, Här kan man välja att gå Harmonirundan eller följa de historiska skyltarna. Vi tog de historiska.

Den lilla kyrkan är fin, tyvärr låst och stängd, men den vackra klockstapeln kunde man beundra ändå.

Själva staden var lite öde, många butikslokaler stod tomma eller hänvisade till e-handel.

Men hjälpsamheten var det inget fel på, coronasäkert och bra.

I övrigt var det lugnt.

Ingen väggmålning precis, men en målning ändå.

På Malma Hed låg Södermanlands Regemente förlagt mellan 1774 och 1921. Många miljöer och byggnader från den tiden är bevarade.

I anslutningen till exercisfältet ligger Plevnahöjden. Namnet Plevna kommer från den bulgariska staden Pleven. Där utkämpades hårda strider år 1877 under det rysk-turkiska kriget på Balkan. Då använde man för första gången skyttegravar, ett system som sedan infördes i Malmköping. Resterna av dessa övningsskyttegravar finns kvar på Plevnahöjden. Plevnagården där vi nu bor användes på den tiden som regementsjukhus. 

Vi sneddar över Heden och in genom skogen tillbaka till vårt hotell, i skogen möter vi ett gäng "farliga" djur.

För att sedan ta Suckarnas Allé. Den byggdes för att kulor från skjutövningarna inte skulle förirra sig till fel ställe. Det finns flera tolkningar av namnet och en är att de skadade soldaterna suckade då de gick den här vägen från förläggningstälten till sjukhuset. De suckade för att de var sjuka och behövde vård. En annan tolkning var tvärtom, att de  gick ifrån sjukhuset friska och ompysslade och nu var tvungna att börja delta i övningarna igen.

Nu ska vi ät middag och om någon är nyfiken på den goda maten så kan ni kika här.

Jag lovar, vi behövde inte gå och lägga oss hungriga.

Städpatrullen.

Händer fortfarande inte så mycket, inget att dela med sig av i alla fall. Har en ganska stillsam tillvaro i vår coronakarantän.  Har inte använd min kamera sedan februari, har det varit något att dokumentera så har jag nöjt mig med mobilen.

Men ibland så händer det något lite annorlunda och då kan det vara bra att ha kameran klar med laddat batteri och minneskort i. Vaknade vid fyratiden i natt av att maken frågade "Är du vaken". Ja det blev jag ju då och tur var det för nu var vår städpatrull här.

Har sett att hon härjat runt lite då och då på nätterna, välta och urgrävda blompottor, gropar under äppelträdet och liknande men jag har inte fått syn på henne i år. Men nu var hon här, låg under fågelmataren och smaskade i sig av det som fåglarna tappat och spillt ut. Tror att det är hennes städning som gjort att vi inte har några råttor som håller till där. Förr innan grävlingen dök upp så kunde vi se stora råttor och även de gropar och gångar de grävde för att komma upp till maten. Så hon är förlåten för den oreda hon ibland ställer till med.

Jag greppade i alla fall kameran och smög ut på balkongen.

Grävlingar ser inte så bra, men hör tydligen bra. För trots att jag smög försiktigt ut så stannade hon upp i ätandet, eller så var det bara slut på frön. Hon tassade iväg, passerade förbi jordgubbslandet. Gissar att det var hon som rev ner mitt fågelskydd häromdagen.

Slank sedan ner under staketet i hålet som räven gjort.

Rävarna? Ja de är här varje dag. Numera så modiga så de även kan visa sig mitt på dagen, hanen är tjock och med yvig päls honan har troligtvis ungar för hon är mager och med tufsig päls.Bild från övervakningskameran.

Det händer inte så mycket nu

I dessa coronatider så händer det inte mycket för oss, jag och maken håller oss hemma. Handlar mat via nätet och får hjälp av barn och barnbarn med det som inte går att fixa den vägen. Träffa dem får vi göra på håll. Lika bra det för sonen har precis klarat sig igenom sitt virusangrepp och han kan intyga att det är definitivt inte som en vanlig influensa. Fyra veckor med feber och andra jobbiga symtom där andnöd var det jobbigaste. 

Så vi tar det lungt här hemma och roar oss med att umgås via telefon och nätet.

Men härom dagen smällde det till, smällen var i vårt fönster. Jag skyndade ut och där på marken låg en hackspett. 

Nej inte vår fina Hacke, tänkte jag. Men han verkade ha överlevt, blinkade med ögat och såg ut att andas. 

Förra gången, när en koltrast flög in i ett annat fönster, gick det inte lika bra. Då gick både fönster och fågel sönder. Tur nu att fönstret höll, nu när vi inte ska iväg och träffa folk. 

Men åter till Hacke, handskar på och så tog jag upp honom och hoppades på det bästa. Han låg så fint i min hand, sträckte ut ena vingen men stannade kvar. Flämtade lite och blinkade med ögonen. Jag lyckades hala upp mobilen ur fickan och få fram kameran och ta en bild.

När Hacke kvicknade till så pass att han satte sig upp gick vi ner till plommonträdet. Tänkte att han kanske ville gå över på en gren där och sitta där och återhämta sig. Men se det ville han inte alls. Han klamrade sig fast i min handske. Där stod vi ganska länge och försökte hålla ett samtal igång, får väl erkänna att det var nog bara jag som pratade.

Men plötsligt kvicknade han till mer, lyfte på huvudet och gav min tumme ett tjuvnyp. Tur jag hade handsken på, skulle det vara tacken för att jag försökt hjälpa honom. Fast jag tog det mer som hans sätt att tacka för hjälpen, för sedan bredde han ut vingarna och flög en liten, liten bit över till trädet.

Där satt han ganska länge, först alldeles stilla och sedan hoppa runt lite i trädet för att sedan breda ut sina vingar och flyga iväg.

Dagen efter så såg jag honom igen, ja jag kan inte vara helt säker på att det är samma Hacke men gissar på att de håller sitt revir och det är samma som återkommer. Nu kom han till köksfönstret och försökte få ut det sista i flaskan med fågelmat. 

Nu kan jag inte heller vara helt säker på att Hacke är just en Hacke för jag vet inte om man kan se skillnad på hanar och honor. Kan ju vara en Hackelina också, men vi brukar kalla den för Hacke för enkelhetens skull. 

Lekande barn och handtvätt.

Återvänder i tankarna till Uganda, det blev ett litet avbrott i bloggandet men tar det sista inlägget nu. Sista dagen där tog jag en kort promenad, var ganska trött efter alla vandringar så det blev bara en kort promenad, men träffade lite folk på den också.

Den här bonden skulle föra sina djur ut på bete.

Träffade på två små killar som höll på att bygga sig ett par styltor med hjälp av pinnar och rep. På återvägen var den här kille klar med sin och testade hållbarheten. Jag försökte visa honom att det var lättare att hålla balansen på styltorna om han höll dem på ett annat sätt. Han provade och det fungerade bättre.

En vanlig leksak i Uganda var att rulla däck.

Vi ska vidare och  det är intressant att se alla små byar vi åker igenom.

Vi kommer till gränsen mot Rwanda och nu ska det bli spännande att se hur det går till där med gränsövergången och pass och tullkontroll. Första kollen sker i ett litet tält, där vill de se våra pass och veta vad vi jobbar med. Pensionär räcker inte utan de vill veta vad vi jobbade med innan.

Sedan är det dags för handtvättning, visserligen kallt vatten och utan tvål, efter det feberkontroll. Jag hade bara 35,6 så anses vara frisk. Här var de inte oroliga för coronaviruset utan det är spridningen av EBOLA som oroar.

Sedan får vi tillåtelse att komma över till pass och inresekontroll. Mitt visa är redan klart så det går ganska fort.

Alla hade sina papper i ordning så vår färd fortsätter nu i Rwanda.

Till Rwanda får man inte ha några plastpåsar med sig, redan 2008 förbjöds de. Många försöker smuggla in plastpåsar i landet, kommer de på en så kan man få  upp till ett halvårs fängelse. Trots att de är totalförbjudna så var det ingen som gick igenom vårt bagage.

I Uganda var det bilisterna som ägde vägen, fotgängarna flyttade sig och gick i vägkanten. I Rwanda har presidenten bestämt att vägen tillhör fotgängarna och det syns för det är många som går på vägarna. Det tar lite tid för oss att köra från gränsen till Kigali för topphastigheten på landsbygden är 60 km/h och i tätorter 40 km/h.

Till slut når vi Kigali och där är trafiken tät.

Fast mest är det motorcyklar och vanliga cyklar. De med grön hjälm är taximotorcyklar.

Vi har gott om tid innan vårt flyg ska gå så vi slinker in på  det klassiska Hôtel des Mille Collines för att fukta struparna. Det är mest känt för att ha fungerat som flyktingläger under folkmorden i Rwanda för mer än 1.200 personer. Hotellchefen Paul Rusesabaginas historia har filmatiserats i Hotel Rwanda.

Sedan har vi bara att köra till flygplatsen, där har de en stor modern röntgen som hela bilen körs igenom.Vi passagerare fick gå vid sidan om.