Top of the world och målet för resan.

Jag fortsätter på inlägget från i går där vi mellanlandade i Kathmandu och nu är vi på väg mot slutmålet på resan.

Kathmandu försvinner under oss...

...och vi har återigen Himalaya på vår vänstra sida.

Nu kommer också orsaken till att alla vill sitta på vänster sida i flygplanet på den här resan. Flygkaptenen gör oss uppmärksamma på att titta ut för nu kan vi se världens högsta berg där borta. Mount Everest sticker upp sina toppar genom molntäcket.

Zoomar in lite. Det är ganska mycket moln i dag men vi får en till chans att på hemvägen och då kan vi hoppas på lite klarare väder.

Men det finns massor med berg att beundra och även de är vackra även om de inte är de högsta i världen så räcker deras höjd till ändå.

Vi har en behaglig flygresa och efter 40 minuter är det dags att landa, innan dess så har flygvärdinnan hunnit med att servera en god smörgås och en kopp te.

Magasinet "Travel and Leisure" har listat världens mest utmanande start- och landningsbanor i världen. Den svåraste, mest skrämmande landningsbanan i världen enligt tidningen, är den på Paro Airport i Bhutan. Det är där vi nu ska gå ner. Landningsbanan är en av de kortaste i världen, och omges på fyra sidor av 5 000 meter höga bergstoppar. 

För att landa på Paro måste man dyka brant och sedan manövrera genom en smal korridor av trädklädda bergssluttningar.

Det svänger rejält och planet lutar så mycket så att vi på vänster sida inte ser  så mycket innan vi är nere i dalen. Lite mer skrämmande var det för de som sitter på andra sidan.

Vi har i alla fall en av de skickliga piloterna som klarar av den svåra landningen här och kommer lyckligt ner på marken. Vi har landat på Paro Airport och är nu i Åskdrakens rike.

Vi flög med Bhutans nationella flygbolag Druk Air men ett till bolag har börjat flyga på Bhutan. Det är ett privat som heter Bhutan air.

Här, som på de flesta andra flygplatser, är det kö till pass och visakontrollen.

Det tog inte så lång tid även om det ofta känns så då man står i kö, men direkt efter passkontrollen blir vi presenterade för Bhutans tidigare kungar samt nuvarande kung.

Väskorna packas på våra små bussar och äventyret kan börja. Att vi nu måste åka i två små bussar beror på att de vägar som finns inte är så breda och inte i det skick så att det inte är genomförbart med en stor buss.

Nu beger vi oss till Bhutans huvudstad Thimpu och kikar nyfiket på landskapet som syns utanför bussfönstret.

Det här ska bli spännande.

Fortsättning följer......

Nu drar vi vidare.

Idag börjar det som jag känner som den riktiga resan, de här dagarna i Indien har liksom varit lite bonus på vägen till målet.

Vi packar ihop våra tillhörigheter och redan klockan 03.00 är det väckning och så iväg till flygplatsen, lite problem uppstår dock när vi ska lämna hotellområdet. En mycket överförfriskad och något aggressiv bilförare vill inte släppa ut vår buss. Så fort någon flyttar på avspärrningar och bommar så vinglar han ilsket fram och ställer tillbaka allt. En oro sprider sig i bussen, för man måste vara tre timmar i förväg på flygplatsen och den där mannen ser ut som någon man inte vill mucka gräl med. Som tur är vinglar den ilskna mannen tillbaka till sin bil och kör iväg. Tur för oss men inte för alla medtrafikanter, han var en klar trafikfara, inte så konstigt att det satt sådana här skyltar uppsatta.

Men nu ska vi inte fördjupa oss i Indiens alkoholpolitik utan vi ska ut till flygplatsen. Där måste man visa färdbevis och pass för att få komma in i flygplatshallen. Likaså bör man veta vilken ingångsdörr som är närmast incheckningsdisken för att slippa köa två gånger. Passkontrollanten här var en skämtare, han tänkte inte släppa in mig eftersom jag inte var mig lik på passfotot, jag log inte på det. Fast när jag visade upp en allvarlig nuna så gick det bra.

Sedan lite kö för att checka in.

Drukair ska vi flyga med, och av någon anledning så ber alla om att få sitta på vänster sida i flygplanet, varför kommer vi till senare.

Där åker väskorna iväg.

Sedan är det passkontroll, ganska lite kö så här tidigt på morgonen.

I säkerhetskontrollen var det ingen kö heller men så omständliga som de var så lär det nog bli rejäl kö senare. Vi frågade om datorer skulle tas upp, men nej då det behövdes inte. Sedan när vi var kollade och väskorna kom på bandet så fick vi frågan om datorer och kameror. Visst hade vi det, jag hade ju en kameraväska. Då skulle det plockas upp och köras en gång till genom röntgen.

Så var vi äntligen igenom alla kontroller och all byråkrati.

Vi hälsade på uppe i Drukairs lounge.

Det här ser väl gott ut.

Äntligen har vi kommit ombord och vi sitter på vänster sida. Strax är vi på väg.

Snygg uniform på flygvärdinnan.

När vi lyfter har det ännu inte ljusnat över Delhi.

Vi får lite mat, gott var det och det här lyckades de servera på en timme och tio minuters flygtid. Dessutom fick de som ville ha både kaffe och cognac.

Här har vi  kommit in över Himalaya.

Vi ser hur vägarna slingrar sig över bergen.

På en bergsplatå kan man se trappstegsodlingarna.

Det kommer mer och mer bebyggelse.

Vi börjar närma oss Kathmandu och då ser man tydligt hur det så kallade locket av dis och föroreningar ligger över staden.

Vi går ner för landning.

Men här ska vi inte stanna, det var bara en mellanlandning. Vi flyger vidare.

Vi lämnar Agra och tröttheten tar ut sin rätt.

Det är dags för oss att återvända till Delhi efter en lång och innehållsrik dag. Vi kör en sista sväng genom staden Agra och ser lite av folklivet där.

Folk lever inte lika flott här som de gjorde i palatset vi nyss besökte.

Arbetsplatserna är inte så flotta de heller. Jag tror inte ens att de har skyddsombud.

Undrar vad hälsovårdsinspektören skulle säga om den här serveringen.

Food Plaza är ett lite lyxigare ställe att äta på.

Här i myllret hittade jag ett apotek.

Elektronikbutiken. På den här bilden kan man också se hur indierna löser sina elbehov, varför betala dyra elräkningar då man kan tjuvkoppla sig direkt in på elnätet.

Men det jobbas en hel del. Det tillverkas en hel del skor i Agra så det är säkert skor i dessa kartonger.

Svensk bilprovning skulle nog ha några synpunkter på den här lastbilen.

Aporna verkar ha hittat en födkrok här. Jag hittade tio apor på den här bilden, finns kanske fler.

Jobbigast var det att se barnen som jobbade med att samla skräp.

På bron i två våningar är tåget på väg in till Agra, vi gör tvärtom och lämnar det.

Vid vårt bensträckarstopp träffar vi så klart på några hundar igen.

Det finns snälla människor som delar med sig av sina chips till några stackars hungrig hundar.

Där vid parkeringen står en man och spelar och hans dotter dansar.

Den lilla tösen hon dansande och dansade. Jag hade tyvärr inga rupies att ge henne men en lite leksak hade jag som hon fick. Flickan blev glad men jag gissar att pappan hade hellre sett lite pengar.

Efter en tidig och sedan intensiv dag så är det lätt att försjunka in i djupmeditation.

Det var en tidig morgon, en intensiv dag och kort återhämtning efter en lång flygresa, så det var nog inte så konstigt att de flesta somnade i bussen på väg tillbaka till Delhi.

Folk och fä.

Det finns en hel del att fotografera när man är på en så kallad sevärdhet. Vid Röda fortet var det även många människor som fastnade på bild.

En paus i skydd för regnet.

Upplyftande.

Två vackra damer som gärna ville vara med på bild.

Hittar man en västerlänning som villigt ställer upp på bild då gäller det att samla hela barnaskaran.

 En liten paus i traskande vid sevärdheten.

Vackra kläder.

Ska vi ta en selfie.

Ännu en selfie, fast nu med pinne.

Lite turister.

Rejält vimmel.

Lyssna nu på fröken när hon berättar om Röda fortet! Det blir skrivning på det på måndag.

Till slut lite fä. Mitt i gatan på en refug stod den här stora geten. Helt naturligt tydligen, för ingen mer än vi turister verkade bry sig.

Lite godsaker hittade den i trädet.

Röda fortet i Agra.

Röda fortet i Agra är även det ett måste om man är på plats, så vi styrde kosan dit.

Finns det en sevärdhet i Indien så finns det även hundar där.

Inte bara en utan flera.

Det regnade när vi skulle dit, men vad gör det med lite regn det var ju varmt i alla fall.

Röda fortet är byggt av röd sandsten. Det började byggas redan 1156 och var från början bara en militär anläggning men har sedan förändrats och byggts om flera gånger. Mogulhärskaren Akbar var en av de som byggde vidare på fortet (år 1565) och det fungerade som ett fort ända tills hans barnbarn Shah Jahan började bygga om det så att det mer liknade ett palats och innanför de dubbla halvmåneformade murarna växte det fram något som mer liknade en hel stad. Muren är 20 meter hög och det sägs att på den tiden simmade de krokodiler omkring i vallgraven. Tyvärr fanns det inga kvar nu.

Vi traskar in genom den pampiga porten.

Vi går förbi Jahangir Palace som var bostad för Akbars fruar. Framför det står Haus-i-Jahangiri som är en stor skål som är huggen i ett enda block av granit. Det var förmodligen ett badkar.

Regnet fortsätter att strila ner och folk söker skydd lite här och där.

De som inte flyr regnet är de pigga ekorrarna.

En kille kommer raskt fram när han ser att vi är intresserade av dem och lockar ner ekorrarna med lite mat. Han ger också mat till en i vår grupp. Snällt tycker vi, men när vi ska gå vidare vill han ha förstås ha pengar.

 Regnet fortsätter och det ser lite kul ut med allt folk som smyger utefter kanterna.

Har man paraply kan man gå var man vill, men det är lite svårt att vingla omkring med kameran under paraplyet.

Här finns snillrika anordningar för vatten.

Vi fortsätter vår vandring inne i det stora fortet.

Om man kikar ut genom öppningarna till höger, i bilden ovanför, så har man utsikt ut över Taj Mahal.

På vår fortsatta vandring kommer vi till Diwan-i-khas  den platsen där Shah Jahan hade sina privata möten.

Här kan man få en inramad bild på Taj Mahal.

I det här huset, med det gyllene taket, lär Shah Jahan haft sitt sovrum.

Musamman Burj är platsen där Shah Jahan satt fängslad i åtta år, av sin egen son. Han kunde trösta sig med att ha fin utsikt mot mausoleet där hans älsklingshustru låg begravd. Han lär ha avlidit där.

På toppspiran på Taj Mahal fanns det en halvmåne, här finns det en annan prydnad. Lite mer levande och även rörlig.

Anguri Bagh var trädgården för de kungliga damerna, här odlades det både druvor och blommor. Här kunde de ströva omkring fritt utan insyn.

Nu har det slutat regna och inte kom det så mycket så att det ens blev fuktigt nere i vallgraven.

Dags för oss att avsluta vår vistelse i Agra och i Röda fortet.

Vi drar oss mot utgången och ser att det jobbas fortfarande här.