Melbourne

Julen närmar sig med stormsteg så då kan det väl passa att börja med en julhälsning.

Fast nu blir det lite blandade bilder från Melbourne. Först en titt in i till Fitzroy Garden och Conservatoriet där.

Där inne var det en enorm blomsterprakt. Har aldrig sett så stora och praktfulla fuchsior. Rör inte stod det, men folk kunde inte låta bli att känna och då syns det ju också hur stora de var.

Här inne träffade jag på en beslöjad dam också, tunn fin och naturlig slöja.

Nästa besök blev på  Shrine of Remembrance  en minnesbyggnad över de som stupat i krigen.

På den här minnesplattan faller solljuset in varje dag klocka 12.00.

Uppifrån utsiktsbalkongen kan man se ut över själva staden.

men kasta inte ner några mynt under minnesceremonin, annars går det tydligen bra.

Kikar ner och det här såg spännande ut.

Skyndar ut för att ta en närmare till.

Där nere har skolbarn satt upp vallmoblommor som minne över krigets offer.

Vi hinner med att ta en sväng in i den lummiga botaniska trädgården, många skolbarn är här i dag. Skönt med en paus i trädens skugga.

Från det lugna och lummiga drar vi ut på stan, bland alla nya och höga hus hittar vi den här vackra byggnaden.

Stan är julpyntad trots att det bara är november, fast det är ju i alla fall slutet på november.

Spårvagnarna har mustasch i november.

Australien röstade nyligen igenom en lag om sammkönade äktenskap och på många ställen så uppmärksammas det.

Euroka Tower är en 300 meter högskyskrapa i Melbourne som är uppkallad efter ett uppror som var under den viktorianska guldrushen. Byggnaden har liksom en symbolisk guldkrona på toppen och den symboliserar guldrushen och den röda strimman symboliserar allt blod som spilldes under revolten.

Tyvärr så var det svårt att få fram guldfärgen i solljuset, det ser mest silvrigt ut.

Eftersom det här är Australiens näst högsta byggnad nu så tar vi och åker upp till utsiktsvåningen.

Det är fin utsikt här uppe, men lite svårfotograferat i det fina vädret. blir mycket speglingar och solblänk i fönstren.

Där nere ligger järnvägsstationen där den hemska olyckan skedde i dag. 

Fast nu tar vi en öl och åker sedan ut till S:t Kilda.

Om det är någon som vill se när vi åkte Austrailan Grand Prix med F1-buss så finns det en länk här.

The Twelve Apostles.

Åker man Great Ocean Road så måste man bara stanna vid de tolv apostlarna. Det är en rad majestätiska kalkstensklippor som står som i givakt ute i havet. Vågorna rullar in mot klipporna och äter bitar av dem år för år.

Åt andra hållet.

Jag tittar från olika vinklar och försöker räkna klipporna men kan inte få det till tolv. Troligt är att det bara finns sju stycken kvar.

Vind, regn och kraftiga vågor från havet sliter hårt på dessa klippor så flera har redan blivit till små grushögar.

Vi fortsätter vår resa utefter kusten och har en formidabel utsikt på vår färd. Det är en del vägarbeten på den här sträckan och då går det inte att köra så fort så jag hinner ta några bilder på utsikten.

Vi kommer fram till Lorne och där finns det papegojor. Hittar en högt uppe i ett apsvansträd.

Jag ber snällt att den ska vända på huvudet för att man ska kunna se att det är en gultofsad kakadua.

Fast nu visar det sig att det här inte är den enda papegojan här, nere på ängen så finns det massor av dem. De promenerar på gräsmattan...

...sitter i träden...

...och promenerar runt med barnen.

Undrar om den här försöker anlägga skägg.

Jag ska precis återvända till bussen, då några rosenkakaduor landar framför mina fötter.

Vi har nu inte så långt kvar till Melbourne och närheten dit gör att tomtpriserna ökar och sommarhusen blir mer spektakulära än vackra. Som den här med sin udda utbyggnad.

Vackert blå himmel och fluffiga moln har vi haft på resan hitintills, men att få se ett moln som liknar en papegoja hade jag inte gjort tidigare.

Men nu är det kväller och vi är framme i Melbourne.

Den fascinerande berättelsen om Loch Ard-klyftan.

-

Vi har stannat vid Loch Ard-klyftan, den har fått sitt namn efter ett fartyg som förliste här 1878. Efter en strapatsrik resa från England så gick det inte bättre än att fartyget gick i sank vid den här kusten. Av de femtiofyra passagerarna var det bara två som överlevde, den ena var en femtonårig pojke vid namn  Tom Pearce och en irländsk sjuttonårig flicka  som hette Eva Carmichael. Båda två spolades i land på den här platsen.

Här finns en liten grotta dit de två sökte skydd, Eva som var klädd i bara nattlinne stannade kvar i grottan när Tom gav sig iväg för att försöka få hjälp. Grottan ser inte så stor ut och jag hade gärna velat ha en person där inne i grottan för att visa storleken, men man fick inte gå in dit.

Tom lyckades få hjälp av lokalbefolkningen och räddade Evas liv. Nu var det här på 1800-talet och eftersom man tyckte att Tom sett Eva så lättklädd så borde de gifta sig. Tom friade men Eva avböjde frieriet. Hon återvände sedan till England; får väl hoppas att hon hade släkt kvar där eftersom resten av hennes familj omkom i förlisningen. Tom däremot stannade kvar i Australien och kallades ofta för en hjälte. Här finns också två klippelare som tidigare var sammanbundna och kallades för Arch Archwaybågen men den delen rasade 2009. De här två pelarna kallas nu för Tom och Eva.

Det var lite lockande att stanna kvar där nere vid stranden, men det finns mer att se här så jag tar trapporna upp igen, får syn på lite blommor halvvägs upp, stannar för att ta någon bild på dem. Borde jag inte ha gjort för där ligger nu mitt bakre linsskydd. Lite för billigt att riskera livet för att klättra ut och hämta.

Är man utrustade med stor kassa kan man flyga helikopter över området.

Vi går över till Razorback eller rakbladet istället. Det är en klippa som väder och vind sliter hårt på.

Klippan är ganska stor och det går inte att komma till någon annan vinkel än den här för att fota, inte ens mitt 16 mm tar in hela klippan. Det får bli ett litet albumblad med delar av klippan.

Har du sett filmen Pirates of the Caribben så kanske du känner igen dig för delar av den  spelades in här.

Vi är nu bara några minuter från De tolv Apostlarna och dit ska vi så klart.

Kan man ha det så mycket bättre.

Resan genom Australien var inte bara att hinna med att se så mycket som möjligt utan det fanns även tid för att njuta i solen mellan allt fantastiskt. Fast ibland kunde det vara skönt att slå sig ner i skuggan under ett träd och njuta av en glass.

Bara få doppa tårna i havet och gå och tänka på de söta koalorna som vi nyss fick se.

Hej, hej! En avstressad Magnus vandrar förbi oss där under trädet.

Jag åt ett äpple och blev genast uppvaktad av en som ville smaka, den fick äppelskruttet och var nöjd med det.

Fast nu har vi kopplat av tillräckligt och vill iväg, vi ska nu åka längs den vackra och vilda kusten på Great Ocean Road. Första stopp blir för att se hur havet har skapat den här kusten. Hur hav, vind och vågor skulpterar fram kustlinjen i dessa sandstensklippor.

Kustlinjen fortsätter att dra sig tillbaka med två cm per år.

Inte bara alla dessa klippor som fascinerar, även växtligheten är vacker och ny för mig.

Lite svårt att få fram rätta färgen på den här växten, den skimrade i silver.

Fast det visade sig att man kunde ha ändå skönare och bättre dagar, men det är en senare historia.

Har inte gått och fiskat.

Alla är fotografer sa de på TV och nog stämmer det, men vad är det som alla fotograferar.

Vi har stannat på en parkering och något rör sig bland träden.

Vi har siktat vår första vilda emu, klart det måste fotas då.

Vi tror först att de är ganska skygga och smyger omkring för att få bild på dem, men jag ser sedan att det är ett ställe där folk brukar ha picknick så de här stora fåglarna är nog vana vid att det kommer människor. Tur att de inte är så oskygga att de går fram och tigger, för de är stooora och kan även sparkas.

Vem vill ha en sådan här näbb ner i picknickmaten.

Vår chaufför John har upptäckt att det finns något mer spännande här. Plötsligt blir emun inte lika intressant. Det sitter något med vassa klor uppe i ett av eukalyptusträden. Fast den sitter ganska så högt upp. Den kramar trädet och trycker magen mot den svalkande stammen för under värmeböljan är trädets temperatur mycket lägre än luftens.

Vilken lyckodag, vi träffar på inte bara några emu utan även koala. John hojtar till igen och han har upptäckt att det finna inte mindre än tre stycken koalor här. En sitter på backen men inne i buskarna så jag ser bara en tass sticka fram, men i ett annat träd sover den här.

Koala betyder inget vatten och den dricker inte heller vatten utan utvinner vätska från eukalyptusbladen. De äter upp till ett kilo eukalyptusblad per dygn och dessutom så väljer de ut endast tre eller fyra av de över hundra arter som finns. De tillbringar ungefär fem timmar om dygnet för att leta och äta dessa blad, resten av tiden sover de. Den här ser ut att sova men sträcker sig plötsligt efter ett nytt blad.

Kolan är det enda djuret i världen som uteslutande lever av eukalyptusblad. Bladen innehåller stora mängder giftiga fenoler vilket gör att andra djur inte kan äta dem. Det krävs otroliga mängder energi för att bryta ner giftet, det är förklaringen till att koalan sover så mycket. Den måste spara på energi för att bryta ner sin farliga kost.

Det här är en hona och hon har en unge på ryggen, vilket betyder att den är mer än sex månader gammal, för före den åldern så lever de i mammans pung. Det är lite svårt att få syn på ungen så jag går runt trädet för att få syn på den, men ungen är rörlig och har flyttat sig från ryggen.

Men nu får jag lite ögonkontakt med koalan.

Vi lämnar koalorna ifred tar en sista titt på emun innan vi far vidare.

Det blev inget fiske i dag.