Beachport, Blå sjön, possum och en fågel.

Vi fortsätter resan på Great Ocean Road och har nu kommit till Beachport.

Beachport är känt för sin 772 meter långa brygga. Bygget av den bryggan påbörjades 1878, tanken var att den egentligen skulle bli 1300 meter.

Men innan vi kollar in bryggan  åker vi upp till "backlers lookout" för att beundra utsikten.

På 1830 talet fanns här en valfångsstation, numera är det kräftfiske som gäller.

Efter att ha njutit av utsikten återvänder vi till bryggan och ser att det är lite annorlunda fish and chips som serveras här. Synd att det inte var lunchtid ännu, hade varit kul att testa haj.

En cyklist har hamnat mitt i rondellen.

Så var det dags för bryggan.

När man suttit stilla i bussen länge, så det är klart jag måste ta en promenad ut på bryggan.

Jag gick längst ut och det blev en skön promenad i den ljumma vinden och solskenet.

Trevligt att gå när utsikten är så här grann.

Vi åker vidare.

Kommer till den Blå sjön. Den är inte alltid blå, men vi har tur som kommer hit när den är så här vackert blå. Under vinterhalvåret (april till november) så ser sjön mest grå ut. Sjön är en krater i en vilande vulkan.

Ett konstverk står där vi stannat för att titta.

Kikar genom hålet, var säkert det som var tanken.

Sista stoppet på dagens etapp är Mount Gambier och slukhålet där. Här fanns en kalkstensgrotta men blev till det här hålet då grottans tak kollapsade. I botten finns här nu en vacker trädgård.

Vackert är det och man skulle kunna tillbringa lång tid i den lummiga trädgården, men här ska det finnas possum eller falangrar som de också kallas. Vi går ner och i mörkret i skrevorna så träffar vi faktiskt på en. Den tittar först lite nyfiket på oss.

Tyvärr är det ganska mörkt i den bergsskrevan där den håller till, så det blir att skruva upp ISO rejält.

Vi hinner studera den ganska länge...

...innan den bestämmer sig för att krypa in bakom en stenbumling.

Går då längst ner i slukhålet och där sitter Grey Fantail eller Grå solfjädersstjärt.

Great Ocean Road

Nu ska vi iväg på en två dagars bussresa längs Great Ocean Road. Den anses vara en av världens vackraste vägsträckor. Vi ska åka från Adeleide till Melbourne.  Inte i ett sträck utan med en övernattning på vägen.

Det tog de återvändande soldaterna från första världskriget 13 år att färdigställa vägen till minne av sina stupade kamrater. Great Ocean Road invigdes 1932 och är idag en av Australiens främsta sevärdheter.

Vi korsar Murray River som är Australiens längsta flod.

Gör ett fiakastopp i Tailem Bend, där kan man, om man hoppar över fikat, gå och titta på en nyöppnad utställning av Australiens djur.

Man kan också få se en gris i svart spetsklänning som klipper gräsmattan.

Färden går vidare och landskapet förändras allt eftersom.

Vi dundrar förbi den rosa sjön Pink lake, där är stoppförbud så jag slänger upp kameran och får en bild genom fönstret.

I Robe finns jättehummern Larry. Bakom honom finns det en restaurang och om du är på jakt efter en sådan i Australien så är den till salu.

Här i Robe tar vi ett lunchstopp och vi går ner till stranden.

Det går bra att bada här men plocka inget från havsbotten.

Vi är bevakade av måsarna när vi äter, några ropar även till oss att spara lite till dem.

Lite fick de smaka och då blir man törstig.

Sedan kollar vi in väderutsikterna för kommande dagar...

...och festar slutligen på lite glass.

En liten fågelunge undrar om det inte blev någon glass över till den.

Och vi beger oss ut på vägarna igen, ser nya landskap susa förbi.

Undrar om det inte är dags för de där hoppande djuren ska dyka upp snart.

Vinprovning

Nu ska det bli vinprovning, vi har styrt kosan mot Barossa valley och ska besöka några vingårdar. Här bor det inte så mycket folk, bara 32 innevånare per kvadratkilometer men det är desto fler vinfält.

Vi börjar på Chateau 1847 Yaldara.

Vi får en guidad rundvandring.

Hittar en dammig telefon.

Lite äldre årgångar av deras produktion.

Klart för provning.

Först ut är ett vitt vin. Pino gris, tätt följt av ett rosévin.

Tittar man djupt i glaset så blir man glad när vinerna är goda.

 Slottet kallades "Yaldara" efter det lokala aboriginala ordet som betyder "mousserande" och här får vi smaka på ett rött mousserande vin. Lite speciellt i sin smak, men det passade inte min smak ändå.

Här är alla viner vi fick testa och favoriten blev flaskan längst till vänster. Ett portvin som inte får kallas för portvin; här kallas det för Aged Tawny.

Nöjda och belåtna åker vi vidare. 

I Tanunda lunchar vi och jag testar fisken barramundi för första gången.

På resan så hade vi pratat om att ordet "hen" inte kommit till Australien, men här i  Tanunda börjar jag undra om det inte är där redan. Var tvungen att gå in i butiken och fråga och det visade sig att Daisy var butikens ägare och Hen hennes som Henry.

Men vinprovningen är inte över än, vi åker vidare till Seppeltsfield för mera information om vin och även provning. Infarten till den vingården är kantad  av dubbla rader planterade palmer.

Får en rundvandring och veta historien om stället.

Seppeltsfield är mest känd för Centennial Collection - en oersättlig Tawny. Gården är fortfarande den enda vingården i världen som släpper ut ett 100 år gammalt vin varje år, varje årgång från 1878 till nuvarande år.  Det får vi inte testa, men det går bra att få smaka en liten smutt av den för runt tusenlappen. 

På väg till Barossadalen

Är man på semester så gäller det att inte ligga på latsidan och sova bort dagarna för nu ska vi iväg till Barossa Valley.  Men stannar i den lilla tyskinspirerade staden Hahndorf för en bensträckare. Där träffar jag på en stor koala som verkar lite godissugen, bäst att försöka fånga den på bild för man vet ju inte hur många tillfällen det ges sedan.

Hahndorf verkar vara ett ställe som man åker till på söndagmorgonen för en brunch och visa upp sina fina bilar.

Det är söndag då vi är där och gott om vackra bilar.

Någon ser ut att fira sin 16-årsdag här och har fått en väldigt fin present.

Ser ut att vara en trevlig och gemytlig stad, vi ska kanske ta och stanna där. Min man fick ju jobb på direkten i den lokala skobutiken och klimatet är behagligt.

------------------------------------------------------------------------------------

_____________-----------------------------------------------

The City of Churches.

Nu är det dags att lämna den lilla fina och lugna staden Fremantle och flyga till vårt nästa mål på resan. Upp i ottan och ut till flygplatsen och iväg.

Vi kommer att tappa 1,5 timme i tid så trots att vi tar morgonflyget är vi inte framme förrän på eftermiddagen. Jag försöker se så mycket som möjligt av det vi flyger över och då vi närmar oss resmålet för dagen så ser det väldigt blått, flått och lockande ut.

Det känns som om vi ska landa mitt i villakvarteret.

Men vår pilot väljer flygplatsen och vi välkomnas till Adelaide.

Vi tar en liten titt på stan innan vi åker till vårt hotell.

Går en sväng ut på piren.

Eller varför inte ta en ridtur på hundarna.

Härliga moln i dag.

Ser ut som om man kan bada lugnt här med så många livräddare.

Vi kommer till Adelaide på en lördag och det har varit en julparad som ska vara som starten på julen och hela stan är nu julpyntad. 

Överste William Light är känd för att vara den som valde ut platsen för South Austrailas huvudstad och naturligtvis har han också fått en staty.

Efter att ha installerat oss på hotellet tar vi en liten promenad till parken. Orsaken till att staden kallas för The City of Churches såg jag inte så mycket av men kan vara en orsak till att det var ovanligt många brudpar på stan.

På väg till parken hör jag ett väldigt tjatter från ett träd och där sitter några färggranna papegojor. Rainbow Lorikeets.

I parken är det bröllopsfotografering.

Där traskar en Australisk Ibis omkring.

Lite längre bort går en  ankmamma med sina små och betar.

De små barnen som skulle vara med på fotograferingen är väldigt missnöjda och mormor försöker få dem på bättre humör genom att ömsom banna och ömsom avleda med andungarna och den konstiga fotografen som kryper omkring för att få andungar på bild.

I parkdammen simmar en svart svan.

Ser även några rörhönor.

Innan vi lämnar parken så träffar jag på några töser som svalkade av sig och villigt ställde upp på bild, så det är klart att de ska vara med här.