Road trip north X - Lofoten mot Å

Vi vaknar upp till en fantastisk morgon i Henningsvær, ett spegelblankt hav, fåglarna kvittrar och solen börjar smyga sig upp... Nä nu fantiserar och drömmer jag. Det är ingen förändring i vädret, regnet strilar och vinden har inte mojnat. Det blåser rejält, säkert lika mycket som dagen innan om inte mer.

Det tar tid innan det ljusnar en sådan här mulen dag.

Men har man tagit sig ut på Lofoten så duger det inte att sitta och deppa på hotellet, vi hoppar in i bilen och far iväg.

Första stoppet blir vid Vikingamuseet, men det är inte öppet, renovering pågår. Där blåser det mer än behagligt men jag tar en bild på det pyramidformade berget i närheten.

Det är ganska molnigt och disigt, bara några få berg som framträder ända upp till toppen.

De flesta får man gissa hur höga de är.

Vi kommer fram till en trappa upp till en utsiktspunkt, den måste undersökas trots att det blåser så pass att man får hålla sig fast i räcket för att inte blåsa omkull. Det regnar dessutom en hel del.

Ser hur vinden randar sjön nedanför oss.

Även borta vid Ramberg blåser det rejält och vågorna går höga och slår mot klipporna.

Här hittar vi en lite omtvistad väg. Språkrådet gillar inte valet av vägnamn. Den som är mer intresserad av det kan läsa mer i den här artikeln.

I Ramberg finns även det här konstverket, fanns ingen skylt om vad det är men ser lite spännande ut.

Torkställningarna vid Ramberg för fisk ser också ut som ett konstverk.

Broarna i bakgrunden leder ut till Selfjord.

Bygga broar kan de i Norge.

Vi gör ett stopp på en lite större rastplats där det ska finnas ett naturkonstverk, men jag måste erkänna att jag inte hittade det. Kan vara ett hus som mer såg ut som ett dass eller så är det borden och bänkarna i betong. Även om det var något annat som var konstverket så hade jag nytta av dessa stabila bord för här stormade det så rejält att jag verkligen hade blåst omkull om inte de funnits.

Gick ur bilen för att försöka fånga det stormiga havet. Det var inte så höga vågor men vinden gjorde att det låg som ett vattenmoln över havsytan.

Dessutom så var molnen som ett skådespel, ibland regnade det småspik. Däremellan försökte solen tränga sig igenom de svarta molnen.

Ljuset skiftade hela tiden. Jag tog de här tre bilderna och sedan stod jag och klamrade mig fast i betongbordet. Kunde inte flytta mig för de kraftiga vindarna, min man hade redan satt sig i bilen innan de värsta vindarna drog igång och han tittade förvånat på mig och undrade vad jag sysslade med. Tog en stund innan det mojnade lite och jag kunde skynda tillbaka till bilen.

Vid Hamnøya stannar vi för att ta lite bilder, men här blåste det så kraftigt att jag inte ens kunde öppna bildörren. Trotts tappra försök så gick det bara inte, fick upp dörren en liten bit och tänkte att om jag får ut foten så kan jag skjuta på med benet. Fast vinden var så stark att det var bara att dra undan foten snabbt som blixten innan den krossades. Men  det sägs ju att bilen är bästa gömslet, öppnade fönstret och tog några bilder.

Borta mot fjällsidan ser man hur vattnet skummar i vinden.

Med den vinden så blir det inte så många fotostopp.

Men vi kommer fram till Å.

Ett fint litet samhälle där vi hittar lä mellan husen och kan gå ut och titta.

Efter Å finns det ingen bilväg, vill man komma längre ut på ögruppen än den här parkeringsplatsen så är det apostlahästarna som gäller. Dessutom bör man nog välja en dag med bättre väder än vad vi fick.

Road trip north IX - Lofoten

Även om det tar lite tid att få till mina blogginlägg nu, så fortsätter vår road trip ändå. Narvik hade inte så mycket att bjuda på mer än en riktigt delikat middag på skrei. De hade haft rejält med snö innan det kom ett regnväder som skapade en isbana av hela stan.  Promenad var inte att tänka på  utan broddar. Förmodligen tyckte även barnen som bodde på vårt hotell att det blev lite tråkigt och passade på att leka med brandlarmet.  Sex gånger gick det igång, så det blev många turer ner till receptionen, tur att vi bara bodde på fjärde våningen. Till slut kom brandkåren och det blev tyst och lugnt.

Så här pass långt upp i norr tar det en stund innan det ljusnar, så det var lite skumt då vi drog iväg. Det byggs en ny bro över Rombaksfjorden, när den är färdig, kommer den att bli Norges näst längsta hängbro. Den här bron som kallas för Hålogalandsbron kommer att förkorta ressträckan mellan Narvik och Bjerkvik med 18 km. Än så länge finns det ingen körbana men det sägs att bron ska vara klar i år.

Vi får köra runt och över Rombaksbron. Vädret är inte det bästa i dag, det regnar och blåser. en äldre man vi träffade i Narvik sa att det skulle bli storm.

Vi får väl se vad Lofoten har att bjuda på för väder, där vi stannar för att ta en bild på bron är det i alla fall inte så behagligt.

Och vindtavlan vid bron visar på att det blåser rejält. Det kommer rejäla kastvindar som griper tag i bilen då vi far över.

Vindstruten står rakt ut, det rister i bilen och regnet piskar vertikalt.

Svallisen vid sidan av vägen har skapat stora och fina istappar.

Ser i viken lite längre fram hur vågorna piskar.

Fåglarna gör sitt bästa med att trotsa vindarna, men har klara problem med att hålla kursen.

De vackra bergen är lite svåra att utskilja. Vi var tvungna att stanna och tanka och maken som offrade sig var mer än genomsur då det var avklarat.

För att inte bara köra raka spåret till vårt hotell gör vi en avstickare till Lödingen där en enorm cykel står parkera på kajen.

Regnet piskar även här och vågorna slår, de slår så höga att de sköljer över bilen när vi åker ut till Hjertholmen.

Imponerad över fiskaren som står längst ute på bryggan och fiskar, fast har man åkt iväg på en fisketur så vill man väl också fiska. Hoppas han inte blåste ner i vattnet.

Nästa stopp gör vi i Svolvær, en bild ut genom vindrutan visar lite av hur sikten är på den här dagstrippen.

Regn och dis och stan ser nästan folktom ut, förstår att de flesta sitter inne och njuter av husvärmen.

Jag lyckas i alla fall få syn på Svolvaer Geita som är känd bland klättrare i hela världen för att utmana dem att hoppa från det ena hornet till det andra. I dag fanns det inga klättrare där uppe.

Nere i Svolvær börjar torkställningarna fyllas upp med fisk.

Strax efter Svolvær kommer vi till  Vågan kyrka, som också är känt under namnet Lofotenkatedralen.

Den kallas också för Fiskarnas domkyrka. Anledningen till att det behövdes en sådan stor kyrka där var naturligtvis lofotenfisket. Besökande fiskare från hela den norska kusten kände behovet av andligt stöd innan de tog sig an Lofotenhavet på vintern, och kyrkan var alltid fullsatt under fiskesäsongen. Vid ett tillfälle 1929 var det ca 2000 personer i kyrkan och biskop Berggrav sa då från predikstolen att det kändes som att vara i en katedral. Därav smeknamnet Lofotenkatedralen.

Vädret gör att det blir inte så många fler stopp på resan ut till Lofoten och vårt natthärbärge i Henningsvær. Där var det tänkt att vi skulle bo på ett ställe som kallas för Skatan och ligger lite mysigt strax före sista bron ut till själva Henningsvær. Fast det mysiga är nog mer sommartid, nu skulle vi bli de enda boende där så vi fick rum här på Knusarn istället.

Tur det för här serverades även frukosten och dessutom visade det sig att vi var de enda gästerna på hotellet. Mysigt ställe, tack Synnöve för tipset.

Culloden, Balnuaran of clava, Corgarff Castle

Slaget vid Culloden var det sista fältslag som utkämpades under det jakobitska upproret. Fältslaget inträffade den 16 april 1746 vid Culloden som ligger inte så långt ifrån Inverness och Loch Ness. Vi stannar inte vid det historiska slagfältet men ser det från bilen.

Inga bilder att skryta över, men som minnesanteckning kan de duga.

Däremot så stannar vi vid "Balnuaran of clava" som är ett bronsåldersgravfält. Vår guide tycker tydligen att det är mer intressant än slagfältet.

Här finns tre cirkelformade rösen och visst är det fascinerande att det för tre-fyra tusen år sedan var människor här och byggde dessa rösen, men lika intressant är det att vi i Sverige har liknande rösen. Kom att tänka på Kungagraven utanför Kivik som liknar de här fast mycket större. De här är öppna och jag går in och kikar.

När jag kommer ut igen så har det kommit en fransk grupp som står utanför den största gravkammaren och nästan alla tar upp sina kameror och ska fota. Då kan jag inte låta bli utan tar en bild på de fotograferande, blev många skratt i den gruppen då.

De här två ser ut att ha det bra.

Vi lämnar gravfältet och inte långt därifrån finns den här pampiga järnvägsbron.

Sedan fortsätter vi upp till högländerna och de stora vidderna.

Men vill man idka lite skidåkning så går det bra här. Det finns både backar och lift.

Vill man vandra ifred så är det hit man ska bege sig, drar man ut i dessa vidder så kan man gå i tre dagar utan att träffa på någon bebyggelse.

Vi tar en liten bensträckare vid en utsiktspunkt

Vi lyder uppmaningen och tar en titt på utsikten.

Blåser det så kan man söka lä i konstverket.

Nedanför backen ligger Corgarff Castle, det slottet byggdes i mitten av 1500-talet av Forbes of Towie men brändes ner av deras fiende och lady Forbes och barnen dog. Det är på den händelsen som balladen  Edom o' Gordon bygger på.

Efter jakobitupproren  byggdes det om som en kasern och en avdelning  regeringstrupper var stationerade där. kikar man genom de borrade hålen i stenen så ser man att ett av dem är riktade mot slottet.

Det andra hålet ut mot naturen.

Här kan vi också se hur liten floden Don är här uppe i bergen.

Sedan började det regna...

...och vi åkte tillbaka till Aberdeen.

Staden mellan Dee och Don.

Aberdeen ligger mellan två floder och dessa floder har varit med och gett namn till staden. Aber ska betyda "mellan vatten" och dee är ju lätt att förstå eftersom ena floden heter Dee och sedan kommer det sista n ifrån floden Don. Alltså Staden mellan Dee och Don.

Eftersom floderna funnits där länge så finns det också några gamla broar, vet inte varför jag gillar broar, men så är det och är det gamla broar så tycker jag de är intressantare. Klart jag måste dit för att titta. Vi börjar med att gå till den äldsta bron över floden Dee. För att komma dit så går vi igenom en liten fin park. Union Terrace Gardens.

Där ovanför står sir William Wallace staty, en skotsk nationalhjälte som jag inte får glömma att nämna nu när vi är i Skottland. Ni som sett Braveheart vet vem han var och vilket öde han gick till mötes.

Men den här lilla parken var en fin liten oas i stadsvimlet och allt det grå. Många sökte sig hit för en avkopplande stund.

Som den här "Grandpa" med sitt lilla barnbarn.

Men vi stannade inte i parken, utan traskade vidare mot bron.

Wellington Suspension Bridge är från 1830-talet.

Den är även känd under namnet kedjebron eller Craiglug Bridge. Innan bron byggdes fanns här en färja.

Vi går över floden Dee.

Bron stängdes för biltrafik 1984.

Den nyare bron på Wellington Road är inte så ful den heller.

Tar en sista titt ut över floden Dee innan vi återvänder in till stan.

Störst, nyast, minst och äldst.

Sista hamnen för den här dagen är Rørvik.

Vet inte varför det heter Rørvik, men tror inte att det beror på alla rör på kajen. Är nog en slump. 😀

Även här har de en stor fin bro. Ser ut som det är en Hurtigrutbåt som kommer där borta.

På andra sidan om vårt fartyg Finnmarken ser jag att Hurtigrutbåten Spitsbergen börjar lägga ut.

Bakom oss ligger Lofoten. Det var den som kom under bron.

På sedvanligt vis så vinkas det från alla båtarna och lite kul är det att den största Hurtigrutbåten, den minsta och äldsta och även den nyaste möts vid samma hamn.

Spitsbergen som är nyast och Lofoten som både är minst och äldst lämnar Rørvik. Båda går norrut, har en lite annan rutt än alla andra Hurtigrutbåtar. Färre nattliga hamnar och fler längre stopp dagtid.

Kvällen blir till natt och även vår båt lämnar kaj, men seglar söderut.