Yol valley en svalkande upplevelse.

Vi ska iväg till Yol valley, en vacker kanjon där det finns is som inte smälter trots ökenvärme. Att se is mitt i sommaren är väl inte så upphetsande för oss nordbor, men dalen är en mycket vacker kontrast mot den torra öknen runt omkring. Som att komma till en grön oas.

Många djur lär det finnas i de omkringliggande bergen som leopard, lo, mård, vita gazeller, björn, stenbock och andra däggdjur. Men dessa lär vi inte se för de gömmer sig uppe i bergen och dit upp tänker vi inte klättra nu. 

Lite ovanliga skyltar får jag här till min samling. Jaga får man alltså inte göra här.

Vad den här skylten betyder har jag dålig koll på. Förbjudet för stenbocken att vistas här eller så får vi inte sikta på den.  Fritt fram för tolkning. 

Den här skylten har jag inga problem med att förstå, men lite mer problem med att förstå varför den är uppsatt. Helt klart får man inte hugga ner några träd,  problemet är bara att det FINNS inga träd att hugga ner. Alla de här skyltarna sitter på väg in i nationalparken. 

Det finns en hel del djur som går lösa och betar. De är inte vilda utan ägs av någon. 

Vi kör en bra bit in i kanjonen och parkerar för att sedan ta en promenad längst in där isen ska finnas. 

Vi är på en höjd av ca 2500 m.ö.h och det känns när man går att det är lite lättare att bli andfådd här.

Här i dalen är det inte lika torrt som på övriga ställen i Gobiöknen, finns till och med några vattenpölar.

En liten bäck ringlar sig fram, den får vi hoppa över några gånger eftersom stigen också  slingrar sig fram och korsar bäcken då och då. 

Trots att vi insett att de vilda djuren håller sig undan där det finns folk, så kan jag ändå inte låta bli att spana efter de vilda stenbockarna. Men ingen vill visa sig. 

Jag får nöja mig med kossorna,  inte så dumt det heller. De har ju så snälla och vackra ögon. 

Vi går och går och jag börjar nästan undra om det finns någon glaciär eller is här. 

Bäcken fortsätter i alla fall att göra oss sällskap och vattnet bör ju komma någonstans ifrån.  

Lite fåglar träffar vi på.

En del väljer att rida upp till glaciären, de som sköter om hästarna och hjälper turisterna är barn. Inte så konstigt här, där man lever med hästar och lär sig rida redan som mycket liten. 

Där jag nu går och njuter av den vackra naturen och samtidigt spanar efter vilda djur så får jag syn på att det kilar omkring små råttor i gräset. 

Fast när jag tittar närmare på dem så inser jag att det inte kan vara råttor,  de har inga svansar och liknar ett mellanting av marsvin och liten kanin. Det där med kanin är inte så dumt ändå, för det visar sig vara pipharar. Söta är de och snabba med att kila ner i sina hålor.

Hur söta de där små djuren än är så får jag skynda vidare för att hinna med maken och Solongo.

Det är varmt, men lokalbefolkningen går ändå i sina läderstövlar och långa rockar 

Bäcken blir nu bredare och lite mer vatten är det i den.

Långt in i dalen sitter den här mannen och säljer sina snidade figurer. 

Just nu håller han på att snida en pytteliten mus. Tyvärr hade jag inga pengar med mig, annars hade den lilla musen fått följa med mig hem.

Nu har vi gått länge, länge och än skymtar vi ingen is. Bara mer vatten. 

Men så plötsligt runt nästa krök, där är den ju...isen.

Männen som testar isens hållbarhet, har tagit rast. De håller på och bygger nya toaletter borta vid parkeringen, men ville också se isen.

Vi hoppar ner till isen

Den är tydligen hållbar, men ser ganska skör ut så här underifrån.

Det är varmt här, även om det kyler och svalkar lite från isen, men vi ser att den smälter hela tiden.

Det droppar rejält på undersidan. 

Rune och vår guide Solongo. 

Isen är nu sedd och förevigad och det är dags att gå tillbaka. 

Några pipharar underhåller oss på återvägen.

Bäst att njuta lite extra av allt det gröna innan vi kommer tillbaka till den torra karga delen av Gobi. 

Vi fick en lång och skön promenad. Det är inga tillrättalagda stigar här, så stadiga skor är bra att ha. Damen i blå kjol, hade bara sandaler på sig hon halkade och föll men hade tur och kunde resa sig upp igen utan några brutna ben. Bara lite skrubbsår. 

                                                                  föregående --- nästa

Öknens faror.

Gobiöknen är en av världens största öknar som med en medelhöjd av cirka 1 000 m över havet upptar större delen av Mongoliet. Den svenske forskaren Sven Hedin var med och kartlade Gobiöknen, den östra delen var då outforskad medan den västra delen var ganska väl känd. Hedin kom med kunskap om den första gången 1897. Även den svenske upptäcktsresanden Lorenz Lange vandrade genom och beskrev Gobiöknen redan 1715 på uppdrag av Peter den store.

Gobi betyder "vattenlös plats" och bara det säger lite om hur tufft det är för djuren som lever där, dessutom är det snö och kallt på vintern och det kan bli ner till -40 grader C.  Även om det kommer snö så gör vindarna att det torkar upp väldigt fort.Jag förundrades många gånger över att de kunde hitta något att äta över huvud taget. Alla klarade inte heller de tuffa förhållandena.

Fast vi får en bra frukost innan vi ska ge oss ut på vägarna igen. Men undrar vad Solongo fick, hon ser lite förundrad ut.

Min frukost var det inget fel på. Stekt ägg och mongolisk pannkaka.

Den vanligaste frukosten i Mongoliet är annars den här. Fårkött kokt i buljong med pasta, den frukosten brukade chaufförerna välja. Det ser inte så gott ut men smakade inte så illa och hade varit godare om köttet fått koka mer.

Stärkta av maten ger vi oss ut på vägarna igen,  ja vägar och vägar, ibland är det lite svårt att veta om det är någon väg vi åker på eller om vi faktiskt bara är ute och snurra i öknen. Men hur nu Amdraa än bär sig åt för att hitta så kommer vi fram dit vi ska.

Kargt och torrt landskap men jag tycker det är vackert.

En stor och givande del av resandet är mötet med människor och deras sätt att leva. Människorna här i Mongoliet är dessutom så vänliga och sociala. Här träffade vi på några män som var ute för att se till sina djur.

En av deras hästar hade det riktigt besvärligt, den skulle de hämta till en annan plats.

Först ska de försöka få den att dricka lite.

Det går lite trög, kanske är den för trött, men till slut när de motat bort korna så dricker den ordentligt.

Medans korna också dricker sig otörstiga får vi en pratstund med dessa nomader, fast vi måste prata via vår guide för ytterst få kan engelska här.

Getterna uppe på kullen får mig osökt att tänka på indianer och bakhåll. Som tur var ,så var dessa getter fredliga.

Jag gillar det här karga ökenlandskapet, kargt och sterilt men ändå så varierande. Skulle nog kunna fylla ett helt minneskort med bara landskapsmotiv, men vi har minst fyra timmars bilfärd framför oss och vill hinna se mer på turen till nästa Ger-camp.

Kolgruvorna är inte lika vackra. Det är ofta utländska företag som driver gruvorna i Mongoliet. Visserligen ger de arbete åt befolkningen, det dras vägar och el till samhällena i närheten men för även med sig en hel del problem. Det går åt mycket vatten för gruvdriften så det blir vattenbrist i ett annars så torrt landskap och då minskar betet för djuren. De floder som finns förorenas och lastbilar och maskiner river upp damm, damm som ger andningsproblem. Så även om landets BMP ökat med 17% så sker det på bekostnad av miljön.

Plötsligt när vi åkt timmar utan att se någon människa kommer vi fram till en dalsänka och där nere breder en stad ut sig. Överraskningseffekten var stor.

Där stannar vi för en bensträckare och för att kolla in det lokala utbudet i Tsetserleg. Trodde det här var Seven eleven, men det var ett caffé.

Kul tavla som de hade där inne, där all världens kändisar och händelser finns med på en och samma bild.

Men vi måste in och kolla den lokala butiken också. Öppet från 8.00 till 24.00 med en timmes lunch.

Lite urplockat på hyllorna, men livets nödtorft som Toblerone och Baileys finns det. Ja, en Snicker också för den riktigt godissugne.

Korv får vi ofta till äggen vid frukost, här är det bara att grabba sig en näve och gå till kassan för att betala.

Små plastdosor att sälja smöret i är inget för mongoler.

Man blir lätt törstig i värmen och på de hyllorna är det välfyllt.

Bäst att bunkra ordentligt när man har långt till affären.

Varför inte passa på att köpa en potta eller en ny hink samtidigt.

Vi lämnar butiken och far mot nästa Ger-camp. I början på vistelsen så undrade jag över alla dessa plank i Mongoliet. Plötsligt ute i ingenstans så kunde det vara ett område som var inhägnat och så bara tomt innanför. Men frågar man så får man veta orsaker, alla mongoler har rätt till en egen liten markbit. Kommer jag ihåg rätt så är det en halv hektar som de får. Slår man upp ett plank eller hägnar in så vet alla att den  marken äger någon. Vill man bygga så kostar det att ansöka om bygglov, i övrigt är det en medborgerlig rättighet.

                                                                        Föregående -- nästa

Uti i vildmarken - Mongoliet

Klockan 08:00 står vår guide Solongo och vår chaufför Amdraa och väntar på oss och vi beger oss ut på vägarna.  Vägarna här är egentligen värt ett helt kapitel för sig, vi hade hört att de skulle vara ganska dåliga och skumpiga att åka på. Fast det här såg väl inte så illa ut, raksträcka så långt ögat når och asfaltsväg. Visserligen var den lite ojämn, men det var väl inte så farligt.

Bra och stadig bil hade vi också.

Så här i efterhand undrar jag lite över vad Solongo tänkte då vi ville stanna och få några bilder på alla får och getter som kantade vägen. Senare under resan skulle vi få se dessa djur i hur stora flockar som helst.

Får jag presentera Valter, Valter är egentligen en korpgam, men vår guide hade lite svårt med uttal så det lät som Valter när hon sa vulture. Så i fortsättningen fick alla stora fåglar vi träffade på vara en Valter. Vulture är en korpgam, fast här hade hon nog fel för det här är ingen sådan utan det är en stäppörn. Det ser man främst på att mungipan sträcker sig förbi ögat.

Ska jag tro det jag läst mig till på nätet så anses den vara starkt hotad och världspopluationen bedöms vara mindre än 33.000 par.

Plötsligt lämnar vi den asfalterade vägen och svänger rakt ut i terrängen, så nu fick jag ta och omvärdera det där med standarden på vägarna. Från att ha åkt på en lite knagglig asfaltsväg var vi nu mitt ute i öknen och vägen bestod av två bilspår i gruset. Tyckte vår chaufför att det kändes som om vi var på väg åt fel håll och svängde bort från hjulspåren, ja då var det inte ens några bilspår längre utan bara sand och grus.

När vi kommit så här långt kan det vara på sin plats att ta en liten bensträckare och presentera guiden Solongo och vår sjungande chaufför Amdraa. Här en liten videosnutt när vi kör runt i Gobiöknen och inte är helt säkra på att vi är på väg åt rätt håll. Klicka här.

Vägen slingrade sig fram genom sanden och ibland såg man ingen väg alls, ökenråttor kilade fram över vägen och dök ner i sina hålor, stora fåglar landade och andra skrämdes iväg då vi kom. En grupp hjortdjur skrämdes iväg och skuttade undan med en väldig fart.

Små lätta moln.

Vid enorma stenblock vandrade lösa hästar med sina små föl.

Lite nyfikna.

Upp igenom det passet ska vi och igenom kom vi också.

Slutligen, efter flera timmar på dessa skumpiga vägar som ofta är mer offroadkörning  är vi framme vid vår första Ger-camp och det är dags för lunch. Det är en ganska liten och mysig, familjeägd camp. Det enda som man kan klaga på är väl att Geren är grön och inte vit.

Vårt hem är inrett med två sängar, ett litet bord och två små pallar. Mitt i "rummet" hänger en stor sten som ska hålla takringen på plats. Lite lyx har vi för här finns det lyse och även kontakt för att ladda batterier.

Fast kuddarna här lämpar sig inte direkt för kuddkrig om man inte är rejält osams med den som man vill slåss med, för kuddarna är fyllda med sand. Men man sov gott där.

Familjen som äger stället bor i en vit Ger och naturligtvis har de parabolantenn.

Ska passa på att reda ut det här med vad dessa tältbostäder heter. Här i Mongoliet heter de GER och inget annat. Vill man bo i jurta får man åka till Ryssland  och i Kazakstan heter de kiyiz üy. Ger betyder hem och i Mongoliet vill de inte att vi sprider det felaktiga namnet på deras tältbostäder. Sa vi jurta blev vi vänligt men bestämt rättade.

Matsalen där vi strax ska äta vår första mongoliska lunch är byggd i samma form som en Ger.

Där bakom luckan är köket. En kul men opraktisk detalj var att om de ville gå mellan kök och matsal så var det luckan under serveringsbrädan som var enda vägen. Tjejen som serverade maten fick rejält med motion då hon kom med vår fyrarätters lunch.

Efter maten kan vi ta en omgång med det traditionella ankelbensspelet ösgii, det är ankelbenet från får som används. Man ska kasta benbitarna och de betyder olika och har olika värde för hur de landar.

                                                                       Del 2 - Fortsättning

Bild i bilden

Att jag gillar väggmålningar och har samlat på mig en del är väl ingen hemlighet, den här har jag dessutom fotat två gånger. Första gången så gick mitt minneskort sönder så jag var tvungen att gå tillbaka för att få en bild på den med mig hem.

Den här väggmålningen föreställer William "Billy" Connolly som är en brittiskt (skotsk) komiker, musiker och skådespelare. Den målades till hans 75-årsdag. I Skottland är han känd under namnet The Big Yin.

Den här stora målningen finns inte så långt ifrån och är lite kul.

Lite tråkigt är det dock att den flygande taxin har hamnat bakom en byggnadsställning.

Sedan träffade jag på några av Glasgows populära ridande poliser.

De här två red inte bara omkring och såg snygga ut. En felparkerare fick sig en rejäl uppsträckning och han hade lite tur, för blocket som de plockat fram innan han kom åter till bilen stoppades ner igen.

Träffade på två till och de vackra hästarna får också var med på en bild.

Sacsayhuamán och Cusco Q'inqu .

Ruinerna av Sacsayhuamán är en befästningsliknande anläggning från Inkariket. Anläggningen är konstruerad av stora stenblock som är släthuggna med stor precision och den är utan tvekan den största incaruinen utanför Machu Picchu.

Sacsayhuamán konstruerades troligtvis ursprungligen av militära skäl med avsikten att försvara sig emot de invaderande stammar som hotade Inkariket, men moderna forskare tror att detta var ett bostadsområde för rika adelsmän som hade stora hus, tempel och torg för religiösa ceremonier. Byggandet påbörjades av inkan Pachakutiq, byggandet av fortet lär ha tagit 50 år.  Pachakutiq står som staty på torget i Cusco.

Konstruktionen i sig är märklig med de enorma stenblocken som fortet består av. Uppifrån ska det se det ut som huvudet på en puma, där staden Cusco ska likna själva pumans kropp. Inte så konstigt då att det finns en fontän nere i Cusco med en pumafamilj.

Ruinens sicksackväggar är byggda med några av de största stenarna som finns i ett av inkatidens byggnader. Den första nivån av muren i fortet är tillverkad av stora stenblock som är monterade tillsammans med absolut perfektion .

Det största stenblocket är 9 x 5 x 4 meter och vikten har beräknats till 360 ton. Det är den här hörnstenen.

Några av stenarna visar fördjupningar som kan ha tjänat ett syfte i byggprocessen, sådana som syns i nederkanten av stenen till vänster.

Grundmuren i fortet är tillverkat av kalksten som hämtades från ett stenbrott som ligger över 15 km bort. Med bara naturfiberrep, stenhammare och mejslar av brons måste det ha varit en enorm uppgift att forma till dessa block i så perfekt passform. Många liv lär ha gått till spillo i arbetet med att bygga fortet.

Går man upp på de högre nivåerna av fortet så får man en vidsträckt utsikt över staden Cusco.

I dag kan man bara se rester av konstruktionen och endast omkring 20 procent återstår. Redan på kolonialtiden monterade spanjorerna ner murarna för att konstruera hus och kyrkor i Cusco så av de tre torn och de andra byggnaderna som fanns uppe på tredje nivån av fortet  finns det bara lite rester kvar. 

Inte så långt ifrån Sacsayhuamán ligger Cusco Q'inqu. Det är ett lite speciellt Inkatempel som är uthugget ur en stor sten.

Templet kallas också för Qenko som betyder labyrint. Det var de spanska conquistadorerna som kallade platsen för det på grund av de underjordiska gångarna som är i form av just en labyrint.

Här nere i gångarna finns det uthuggningar i berget som ser ut som altare, troligtvis kan dessa ha varit en plats för mumifiering.

Men det exakta syftet med platsen är inte känt.

Vi kommer ut ur gångarna till ytterligare en plats med utsikt ut över staden Cusco...

 en liten skogsdunge...

och en bergssida som skulpterats ut till trappsteg och sittplatser.

Nu har vi sett Cusco från ovan och det är dags att besöka själva staden också, på vägen dit passerar vi en liten by med fina reliefer på husväggarna.

Någon kommer hem med bussen och har köpt med sig blommor.

En liten tös leder sina hästar till betet.

Och vi fortsätter till Cusco.