På väg till Järvsö.

Renfanan som växer i vägkanten tycker jag är så fin. Gul och vacker.

Ibland kan det vara intressant att söka lite i sina rötter. Min farmor Elin Roth ligger begrad på kyrkogården i Arbrå. Jag har aldrig träffat henne eftersom hon dog då min pappa bara var tre år, men jag vet att hon ligger begravd på den kyrkogården och en gång, för mycket länge sedan, pekade min far ut var hennes grav fanns. Redan då var gravstenen borta. Jag var runt 8-9 år och minns det så väl eftersom min far som sällan visade sina känslor och allra minst grät, gjorde det då. Men trots det så hittade jag inte tillbaka till just den platsen där hon ligger, men ändå så kändes det lite fint att komma till den kyrkogården. Det är en fin kyrka som ligger vackert bredvid Kyksjön.

Min far fick bo hos sina morföräldrar, men när min farmorsmor dog så tyckte de bestämmande kommunalherrarna att hans farfar inte kunde ta hand om en liten sjuåring, så det fick bli det som då kallades att "auktioneras ut på byggden". Den som krävde minst i ersättning fick ta hand om barnet. Med bara en liten gnutta fantasi så förstår man att det var inte av medkänsla som storbonden tog till sig en  liten knatte som billig arbetskraft.

Det här låter väl för de yngre, som om det var rena stenåldern, men det är inte ens 100 år sedan det hände. Min far blev 94 år men kom nog aldrig över de upplevelser han hade som barn och orkade knappt att prata om dessa.

Ett av de få minnen han berättade och även visade var det skedde, var hur han hällt ut saltlaken från sillen i häcken istället för sopbacken. Häcken dog på den platsen och jag såg nog hur han myste då han visade oss häcken så många år efteråt och att häcken fortfarande inte hade återhämtat sig. Där var det fortfarande ett hål. Hämnden är ljuv..;)

Fattigbössan hade säkert en stor funktion att fylla då. Då de fattiga verkligen var fattiga.

Vi var aldrig in i kyrkan eftersom det var aktiviteter där inne. Tror att de här två hade gått ut därifrån för att inte störa med småbarnsskrik och nog såg de ut att ha det skönt.

Vi for vidare och hamnade i Järvsö på Järvsöbaden.

Där fick vi en flaska champagne som välkomstpresent, Gula änkan tackar man inte nej till, så sedan åkte vi inte bil mer den dagen. Fin utsikt!

Varmt ute så varför inte ett dopp i poolen före middagen.

Middagen på Järsöbaden följer de gamla traditionerna från då man åkte på Pensionat. Gående bord och allra först är det alltid inlagd sill och ost, därefter är det alltid soppa innan huvurätten serveras för att sedan avslutas med någon smaskig efterrätt. Vår dag var det glass och nyplockde hallon och vinbär från det egna trädgårdslandet.

Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Grytviken

Så kommer vi till Grytviken. Namnet har den här platsen fått redan 1902 av den första svenska antarktisexpeditionen. Då de kom hit hittade de gamla engelska grytor som använts av säljägare, platsen hade inget namn. Johan Gunnar Andersson som var med på expeditionen har fått äran av att ha kommit på namnet. Själv skriver han i sin bok Antarctic. " Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken" 

Det är alltid fascinerande att få komma till platser som man läst mycket om och eftersom det här området varit en favorit för mig länge, så har jag slukat alla böcker jag kommit över och sett så många filmer som jag kunnat som handlat om det här området. Ofta nämn just Grytviken så att få komma iland här var extra spännande. Man föreställer sig hur där ska se ut och visst stämmer mycket, de hus jag sett på bild finns där, men helheten den får jag nu.

När vi kommer in i viken ser jag alla de välkända byggnader, kyrkan finns där, de stora rostiga tankarna, de övergivna fartygen och övriga hus. Allt det som jag sett på bilder och i filmer.

Kikar vi sedan runt i viken till höger så har vi postkontoret där. Det är det vita huset med rött tak bakom den gröna stora byggnaden.

Museet får man inte missa att besöka då man är här, där kan man lära sig mycket om valfångsttiden  och även se hur stor en vandringsalbatross är. Har man dessutom drabbats av shoppingabstinens efter många dagar till havs, så kan man råda bot på det i en liten butik där inne. Många passade också på att köpa och skriva vykort för att få en fin stämpel på frimärket.

Kyrkan byggdes av norrmän 1913, men dit ska vi gå senare.

Numera bor här bara två personer de arbetar i museet och souveniraffären. I närheten finns en forskningstationen, jag frågade vad det var för fula spår upp på berget och fick veta att det var något som forskarna åstadkommit.

Vi började vårt besök med en visit på kyrkogården för att hedra Shackleton. Fast innan vi får gå iland kommer en representant för Sydgeorgien ombord för att gå igenom våra pass, stämpla i dem och även klarera fartyget. Sedan får vi gå iland.

Här ligger äventyraren Ernest Henry Shackleton begravd. Han är mest känd för sin Sydpolenexpedition där han aldrig kom fram till målet men lyckades rädda hela in besättning. Mycket har sagts om denne man men det som är mest talande är nog: "For scientific discovery give me Scott; for speed and efficiency of travel give me Amundsen; but when disaster strikes and all hope is gone, get down on your knees and pray for Shackleton."

Uppe på berget finns det även några kors och de är av lite nyare datum och härstammar från det senaste kriget mot argentinarna.

Vi hedrade Shackleton med en skål i rom men drack inte upp det sista i glaset utan det fick hjälten.

Tar man en promenad runt hela viken och fortsätter förbi postkontoret finns det en minnessten också, eller snarare ett kors. Shackleton avled här i Grytviken av en hjärtatack då han rustade för sin fjärde expedition.

Från havssidan syns denna skylt.

Det kunde tydligen gå lite vilt till här på den tiden det begav sig eftersom det finns ett fängelse. Tydligen inte så rymningssäkert.

Stanley - Jakten på sol och värme.

Om du har tappat bort din väska på flyget då vet jag var du ska börja söka efter den. Jag tror att alla borttappade väskor hamnar här på flygplatsen i Santiago de Chile.

För att söka efter solen och värmen söderut tog jag vägen över Chile och därifrån ett flyg via Punta Arenas över till Stanley på Falklandsöarna. Man kan inte flyga direkt från Santiago de Chile till Falklandsöarna eftersom Argentina inte tillåter att flyget dit får gå över deras territorium.

Flygresan till Punta Arenas tar inte så lång tid så jag blev inte så förvånad då vi fick lite snacks i form av två kex och en påse nötter som förtäring ombord,  jag blev dessutom erbjuden av den lilla chilenska  damen som satt bredvid mig, att få även hennes ranson av kex och nötter. Hon visste kanske hur snålt det var med förtäring på dessa plan och ätit något stadigt före flygturen eller så såg hon hunger i min blick.. Jag tänkte att det går nog att köpa något på flygplatsen vid mellanlandningen. Men där bedrog jag mig, men vi hade en flygning kvar till Stanley. Nu serverar de säker något mer ätbart trodde jag, men tyvärr samma färdkost serverades nu. Två kex och en liten påse nötter. Framme på Falklandsöarna väntade en buss och busstur utan mat, in till Stanley.  Det var ett rejält hungrigt gäng som anlände till Stanley. Tur att det där väntades afternoon tea. Inget futtigt litet sådant heller utan massor av godsaker och smörgåsar serverades. Bland det godaste jag ätit, hungern är ju den bästa kryddan, sägs det.

Efter maten var det dags att söka efter solen och värmen, för nu var jag väldigt långt söderut. Men kan det här stämma, det var kallt och jag frös i min sommarjacka.

Jag gick gata upp och gata ner för att hitta sommarvärmen.

Men något måste vara fel, påskliljorna blommar för fullt i november. Liknar mer vår än höst.

På vandringen runt om i staden såg jag att det var gott om kyrkor i Stanley, det här är Christ Church Cathedral. Framför den här kyrkan står ett monument, gjort av käkarna från två blåvalar. Det restes 1933 till minne av att det varit brittiskt styre på öarna i 100 år. 

Där ute ligger Professor Multanovskiy, en rysk isbrytare som skall ta oss längre söderut.

Nu ska vi till världens sydligast placerade vandrarhem.

Tror ni jag kommer att hitta solen och värmen där?

Fem minuter....

Fem minuter...så var det Galenskaparna sjöng, den här dagen var nästan som i deras visa. Om man byter ut orterna i deras sång mot Kalix, Luleå, Piteå o.s.v...

5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster! 5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster.             5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll. 5 minuters rast på ett europavägsmotell...

5 minuter till så kan man hela Sveriges land...

Fast riktigt så illa var det förstås inte, men det var den visan jag kom att tänka på då vi lämnade Haparanda och for söderut, ingen husvagn var med på färden och inte hamnade vi på något europavägsmotell heller.

Den här dagen började med sol som belyste vattentornet i Haparanda. Vattentornet invigdes 1919 och är byggt av 195.000 tegelstenar. Numera är det fjärrvärmecentral men tornet kom till efter första världskrigets epidemier och det akuta behovet av rent vatten. Bussen kom passande.

Efter en god frukost i hotellets matsal i sällskap av make, "Norrländskan" 0ch "Kuriren"så begav vi oss söderut för färd hemmåt. Första stoppet för tankning blev i Kalix.

Eftersom dotterns kille heter Rolf och har haft en såg så var det obligatoriskt att stanna och ta en bild på den här skylten.

Skylten pekar mot Luleå och det är vårt nästa stopp.

Vid Luleå får man inte missa Världsarvet "Gammelstad kyrkstad". Dit åkte vi naturligtvis.Här finns över 400 kyrkstugor grupperade runt omkring den senmedeltida stenkyrkan. Kyrkan var nu delvis inklädd i byggnadsställningar så det här var enda vinkeln där de inte syntes.

Den gamla brunnen finns kvar på torget.

Det mesta var stängt och de flesta stugor var tomma, antar att det är en helt annan aktivitet här mitt i sommaren. Ullas Café såg inbjudande ut men var också stängt.

Margaretas världshus var öppet och nog såg det mysigt ut där.

Vi var här alltför tidigt för att stanna för en övernattning så vi vinkade farväl till den glänsande kyrktuppen och fortsatte vår färd...

...och for mot nästa stopp.